Sluta förutsätta att vi är smarta nog att ha förstått komplexiteten i geofysiska och biologiska system. Sluta hoppas att teknologins nya skapelser ska leverera snabblösningar på problem som ingen kan överblicka.. och hur förhåller sig marxismen till klimatkatastrofen?
I del 3 av Bodil Carlssons sommarföljetong i Internationalen har hon läst den aktuella ”Halvjordssocialism” av forskarna Drew Pendergrass och Troy Vettese- tillsammans med Harry Martinson och Trotskij.
Kulturen|Bodil Carlsson
Halvjordssocialism är ingen lätt bok att recensera. Den är 230 sidor lång, kompakt, tättsådd med referenser. Dessutom innehåller den delar som – i likhet med nästan alla andra marxistiska/socialistiska skrifter med anspråk på seriositet som jag känner till – är påfallande akademiska: läsaren behöver minst en universitetsutbildning, ett stort ordförråd och gott om ideologiska referenspunkter för att hänga med hela vägen. Som många andra gånger kämpar jag mig fram genom flerstaviga abstraktioner och ideologiska stamtavlor och undrar om poängen med dem är att klarlägga eller att imponera. Eller uttryckt på annat vis: boken tycks ha väckt uppmärksamhet i miljöintresserade vänsterkretsar när den kom ut 2022. Väckte den uppmärksamhet hos många andra?
Boken talar om för oss att vi behöver en utopi, en bild av ett framtida samhälle som vi kan få andra att tro på och samlas kring. Visst. Det gör vi! Och det är en av de saker vänstern varit dålig på att leverera. Men är bokens bild trovärdig?
Med detta sagt – delar av Halvjordssocialism är utmärkt läsning. Inledningen på drygt 43 sidor börjar med en dystopisk vision av år 2047: hur illa det kan gå, om ingen gör något annat än att fortsätta som vanligt. Uppvärmningen av ytvattnet i nordvästra Atlanten har då skapat en enorm orkan, som ödelägger Washington DC och Boston och översvämmar kuststäderna. Elledningar faller. 30 miljoner människor är utan ström i veckor. Räddningsmanskap gräver i rasmassorna. Ingen kan nu längre förneka klimatförändringens följder. ”Men i stället för att minska koldioxidutsläppen enades kongressen i stearinljusens sken om att vända sig till en radikal och oprövad teknik /../ för att se till att USA aldrig mer skulle drabbas av en sådan katastrof. Regeringen tecknade avtal med ett nystartat företag sprunget ur ett Ivy League-laboratorium för att svepa in himlen i svaveldimma” och på så sätt reflektera solljuset tillbaka ut i rymden. Snabbt föll medeltemperaturen på jorden trots fortsatt fossilkonsumtion. Framgång? Tyvärr var det inte hela historien. Svavelhaltig gas utarmar ozonskiktet och ställer till med en del annat otrevligt också, till exempel slår den evigt grå himlen ut solpaneler. Orealistiskt? Icke. Det enda som fattas i berättelsen är väl att fossilföretagen klargjorde för kongressen att den som röstade emot projektet hade satt sin sista finansieringspotatis inför nästa valkampanj.
Sensmoral: sluta förutsätta att vi är smarta nog att ha förstått komplexiteten i geofysiska och biologiska system. Sluta hoppas att teknologins nya skapelser ska leverera snabblösningar på problem som ingen kan överblicka!
Man kan ju bara instämma.
Inledningen sammanfattar några av kärnpunkterna i boken. Berättelsen startar, oväntat nog, år 1789. Då publicerades nämligen tre skrifter, som Halvjordssocialism ser som upphoven till dagens olika tanketraditioner om människans förhållande till naturen. En gammal goding – en omättbar vandrande zombie, skulle jag säga – är den tradition, som författarnakallar prometheanismen efter den grekiska sagovärldens Prometheus, jätten som från gudarna stal elden som gåva till mänskligheten. Elden är teknik, kunskap, herravälde. Prometheanismen är inställningen att den natur som omger oss finns där för att vi ska exploatera den. Som författarna ser det, ingår Marx i den traditionen: naturens resurser är våra resurser, ours for the taking – bara att grabba åt sig. Det slutade illa för Prometheus och, säger Halvjordssocialismen, det kommer att gå lika illa för oss, om vi inte överger prometheanismen, för den fysiska och biologiska värld vi lever i är mera sammanhängande i sin komplexitet än vi förstår. Vi gör en sak och åstadkommer något annat än vi hade tänkt oss. Våra kunskaper och därmed vårt konsekvenstänkande är inte så bra som vi tror och kan aldrig bli det – de sammanhang som vi är en del av övergår vårt förstånd.
Marxismen startar – vare sig vänstern vill medge det eller ej, säger boken – i den traditionen. Trotskij hävdade att att ett kommunistiskt samhälle kunde ”hugga ner berg och flytta dem ” och att ”människan till slut kommer att ha byggt om jorden/…/ efter sitt eget tycke och smak.” Chrustjev ledde om de stora floderna Amu och Syr för att bevattna bomulls- och vetefält med påföljden att floderna torkade ut och att Aralsjön idag är en tiondel av sin ursprungliga storlek. Vinden sprider intorkat bekämpningsmedel och salt från den torra sjöbottnen ut på de falnande fälten. Men vänstern har inte fattat läget. ”Marxister – kapitalismens mest hårdnackade kritiker – betraktar fortfarande dominansen över naturen genom en svärmisk dimma snarare än genom Aralsjöns giftiga stoft.”
Så kan man uttrycka det. Eller så här: arbetarrörelsens fokus har varit fördelningen av industrialiseringens vinster, inte insikten om dess kostnader.
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och bäckar flydde
för människan: askans konung.”
“79″ från Aniara av Harry Martinson, 1956
Halvjordssocialism ges ut av Verbal förlag
Halvjordssocialism – verbal förlag