USA:s vapenförsäljning har ökat markant, till stor del på grund av kriget i Ukraina och det israeliska folkmordet i Gaza. Idag står landet för 43 procent av den globala vapenexporten.
Samtidigt upprustar även Europa militärt.
Arbetarrörelsens och vänstern i Europa måste avslöja de militärindustriella komplexen som använder krig som motorer för en kapitalistisk ekonomi i kris. Vi måste avvisa upprustningen och strida för nedrustning.
Fokus|Alex Fuentes
Världen är i en fas av ”kapitalistisk senilitet”, nyliberalismen som ett sätt att administrera kapitalismen har misslyckats. Att den globala kapitalismens interna dynamik försvagas är signifikativt. Kapitalismen står idag inför en djup och växande kris av överproduktion, medan överkonsumtionen inte lyckas uppnå de önskade vinstnivåerna, vilket i sin tur gör att konkurrensen mellan kapitalisterna blir illojal. Trump ser hur kinesiska företag producerar billigare och hur Kina tar över marknader och detta är en mardröm för honom. Trumps imperialism längtar efter en ny form av dominans. Trump försöker därför minimera statens roll till förmån för företag (t.ex. inom teknologisektorn) så att de kan inta de defensiva och offensiva funktionerna för en stor del av statsapparaten. Man sänker skatterna för de rika, attackerar och tar bort finansieringen för institutioner i en redan försvagad välfärdsstat, vilket leder till social repression. Trumps protektionism använder samtidigt tullhöjningar mot alla, vilket har lett till ett globalt handelskrig. I konkurrensen med Kina behöver Trump omge USA-imperialismen med underordnade stater som är beroende av dess vapen, teknologiska varor, olja och gas, vilket också påverkar Europa.
Trump försöker att kuva europeiska imperialister på marknaden, särskilt inom försvarsindustrin. Han kräver genom utpressning av imperialistiska ledare att försvarsutgifterna ökas till 5 procent av BNP, med det tydliga målet att få dem att köpa vapen från USA. Han vill stärka det egna imperiet gentemot Kina. Närmandet mellan Trump och Putin i Ukrainakriget syftar till detta mål. Trumps tullar är en del av denna strategi för global dominans, i kombination med en ökning av militärutgifterna och den upprustning han tvingar på europeiska eliter. Trumps utpressning har givit effekt. Europeiska ledare har gått med på upprustning med en budget på 800 miljarder euro. Men inte för att rädda Europa, utan för att rädda kapitalismen. Krig är inneboende i kapitalismens akuta kris.
EU-eliten använder Putins invasion av Ukraina för ett apologetiskt försvar av en liberal ”demokrati” på fall. EU förespråkar lån för att betala försvarsutgifter. Med hjälp av krigsspöket rättfärdigar de enorma militärutgifter som de vill finansiera med offentlig skuld, vilket skulle kunna tillföra stora mängder kapital i ekonomin. Detta innebär dock en inkomstkälla för banker, investeringsinstitut och internationella långivare. Krig stimulerar inte bara vissa industrier, det aktiverar också finansvärlden som en tillväxtmekanism.
Storbritanniens försvarsminister John Healey sa nyligen att en ökning av vapenbudgeten skulle ”göra vår försvarsindustri till motorn för ekonomisk tillväxt i detta land”. Men det leder till en haltande tillväxt. USA har en skuld på nära 36 miljarder dollar, över ca 100 procent av BNP, till stor del ackumulerad av militära utgifter i krig som de i Irak, Afghanistan och nu Ukraina. USA spenderar mer på sin skuld än på sin försvarsbudget. Vapenproduktion genererar inkomster för ett fåtal i en vapenexporterande kapitalistisk ekonomi, men inte i vapenimporterande staters ekonomier. I slutändan är vapenproduktion i sig inte en reproduktiv verksamhet och hotar också reproduktionen av kapital.
Martin Wolf, en liberal keynesiansk ekonomisk guru, har sagt att ”Historiskt sett har krig varit innovationens moder”. Krönikören Janan Ganesh uttrycker det så här i Financial Times: ”Europa måste skära ner sin välfärdsstat för att bygga en krigsstat. Det finns inget sätt att försvara kontinenten utan att skära ned på sociala utgifter”. Ganesh är utomordentligt tydlig när han säger: ”Utgiftsnedskärningar är lättare att sälja i försvarets namn än i namnet av en allmän uppfattning om effektivitet…Men det är inte syftet med försvaret och politikerna måste insistera på denna punkt”. Man försöker övertyga européerna att alla måste förbereda sig för krig, när deras ledare i själva verket letar efter en utväg ur den ekonomiska stagnationen.
USA:s vapenförsäljning har till exempel ökat markant, till stor del på grund av kriget i Ukraina och det israeliska folkmordet i Gaza. Idag står landet för 43 procent av den globala vapenexporten. Världens största internationella företag som Locheel Martin, Raytheon och Boeing som verkar inom flyg-, försvars- och rymdindustrin och är leverantörer av försvarsmateriel och genererar miljarder dollar i kontrakt med staten och lönsamheten beror direkt på om det finns ständiga konflikter eller hot om krig.
Historiskt har väpnade konflikter framställts som oundvikliga, nödvändiga och till och med ”rättvisa”, enligt Trump, som är besatt av att ta kontroll över Grönland och Panamakanalen. Magnaten vill uppnå en exklusiv kontroll över nya rikedomar. Han känner sig tvungen att ackumulera ännu mer kapital. Logiken i en sådan exklusiv kontroll kan utan tvekan leda till oundviklig konfrontation. Bakom Trumps bombastiska prat ligger kapitalets logik. Imperialismens väsen kräver dess expansion till nya marknader. Och när marknaderna blir mättade eller hamnar i kris blir krig ett nyckelverktyg för att bevara systemet. Men vem betalar i slutändan för kapprustningen och krigen? I det nuvarande finansiella systemet skapas och skrivs pengar ur tomma luften. Det görs när regeringar eller företag ansöker om lån, men de faktiska kostnaderna förs över på de arbetande.
Den tidigare chefredaktören för den franska affärstidningen La Tribune, Romaric Godin, ser dock en svårighet här: ”Det är svårt att se hur Europa ska kunna bygga upp något som kan motverka amerikansk makt och utpressning, eftersom Europa betalar priset för sin otyglade nyliberalism: det har blivit överskuldsatt, avindustrialiserat och försvagat. Det har satsat allt på sin allians med USA och står nu inför Trump, som håller ett vapen mot det”. Det är ”svårt” men inte omöjligt. Krigsupprustningen når verkligen sin topp i Europa, men det handlar inte bara om vapen. Krig driver ekonomin på många nivåer. Det inkluderar återuppbyggnad, anställning av människor utbildade för konflikter, teknologiska resurser för tillverkning av vapen, till transportindustrin och livsmedelsindustrin osv. Resultatet är en modell där förstörelsen av en del av världen leder till tillväxt och vinst, men bara för ett fåtal. Detta innebär en enorm mänsklig kostnad: soldater som dör vid frontlinjerna, materiella skador och befolkningar som fördrivits av bombningar, hela länder som döms till fattigdom medan eliterna berikar sig själva. Så frågan är inte varför krig existerar utan varför det dominerande ekonomiska systemet inte verkar kunna existera utan krig.
Det är logiskt att tro att befolkningen inte önskar att deras respektive regeringar ska betala för sådan galenskap med pengar som måste spenderas på sjukvård, allmän utbildning, bostäder eller på bekostnad av miljön och kommande generationers demokratiska rättigheter. Varken auktoritära tendenser som institutionaliserad rasism eller ohämmade uppmaningar till konfrontation kan stoppas med mer militär upprustning; tvärtom det kan stoppas med bättre hälsovård, mer utbildning, en effektiv klimatpolitik och demokratiska rättigheter. Kriget man utpressar vanliga människor med kan inte i slutändan bli ett krig mellan arbetare från olika länder. Det krig vi alla får höra om och som vi måste förbereda oss för, är en konflikt om marknader mellan kapitalistiska eliter med förnyade koloniala och imperialistiska ambitioner. Ur ett kapitalistiskt perspektiv är fred ingen bra affär.
Makten i nationer som USA, Kina, Ryssland och Europa ligger i händerna på en handfull mäktiga individer. I USA är det i händerna på dem som kontrollerar centralbanken, Federal Reserve. Det vill säga i händerna på privatgrupper, som trycker pengar ur tomma intet och bestämmer allt. Den verkliga makten ligger hos gigantiska företag som Amazon, BlackRock och Vanguard Group, aktieägare som äger nästan alla banker, media och branscher. Verklig makt ligger också i de militärindustriella komplexen som använder krig som motorer för en kapitalistisk ekonomi i kris. Det är de som behöver nya fiender.
En politisk strategi från arbetarrörelsens och vänsterns sida måste ta hänsyn till denna verklighet och agera därefter. Vänstern i Europa har inget annat alternativ än att avvisa upprustningen och strida för nedrustning. I Sverige innebär det att dra tillbaka DCA-avtalet med USA och lämna Nato. Detta alternativ är ytterst en fråga av absolut nödvändighet; att ta bort de blåbruna från makten som har nästlat sig in i regeringen.