Kubas arbetsminister Marta Elena Feitó Cabrera har i hast fått lämna sin post och till och med tvingats be det kubanska folket om ursäkt. Vad har hänt? Marta Cabrera har i den kubanska nationalförsamlingen deklarerat att det inte finns några verkliga tiggare på Kuba, och att personer som står vid stoppljus och erbjuder sej att tvätta bilarnas vindrutor är lata människor som vill leva ett lättsamt liv och spenderar sina skattefria inkomster på alkohol.
Kommentar|Peter Widén
Bakgrunden är att Kuba just nu genomgår en djup kris som resulterat i att man nu kan se människor leta genom sopor och tigga på gatorna. Grundorsaken är den ekonomiska blockad som Kuba i decennier fått leva med. En blockad dirigerad av USA:s regering. Dessa sanktioner är inte nya. De infördes närmast omedelbart efter att Fidel Castros rörelse störtat den blodiga högerregimen 1959. Den nytillträdda regimen genomförde en rad sociala reformer och nationaliserade storbolagen, även de USA-ägda. USA-imperialismen kunde inte acceptera den nya vänsterregimen. Det kunde inte heller den kubanska överklassen och stora delar av den välbeställda medelklassen. Många kubaner som inte kunde stå ut med den nya politiken för jämlikhet, sjukvård och utbildning för alla lämnade ön. Många bosatte sej i Miami som blivit ett högerextremistiskt epicentrum. Donald Trumps utrikesminister Marco Rubio är hämtad från denna högerextrema miljö, hans föräldrar tillhörde den grupp som emigrerade till Miami.
Castro-regimen kunde länge parera USA:s sanktioner genom att knyta ekonomiska band till Sovjetblocket. Det kubanska sockret fick bli den ekonomiska grunden för detta. När Sovjetblocket klappade ihop försvann denna möjlighet. Kuba genomgick på 90-talet en mycket svår period men man lyckades minska sockerproduktionens dominans. Turismen blev en viktig räddning. När så covidepedimin slog till blev det ett hårt slag. USA har nu också skärpt blockaden och Kubas läge har förvärrats.
Under president Obamas andra presidentperiod hade läget förbättrats. En del sanktioner hade tagits bort, Obama inledde en dialog med den kubanska regeringen. Trump återinförde under sin första period sanktionerna. Biden lät sanktionerna ligga kvar. Och nu skärper Trump blockaden och de politiska attackerna. Målet för den US-amerikanska regimen är att krossa den kubanska turistindustrin. Kuba har de senaste decennierna genomfört en rad förändringar i ekonomin. Planekonomin har underminerats med s.k. marknadsreformer. USA:s målsättning är naturligtvis att driva på dessa förändringar ända till ett återupprättande av kapitalismen på Kuba.
Situationen är idag mycket allvarlig. Verklig nöd har uppstått på Kuba, ett land som tidigare trots blockad och begränsade resurser hade lyckats att garantera befolkningen en grundläggande levnadsstandard. Framförallt har ju utbildning och sjukvård på Kuba väckt beundran världen över. Liksom Kubas bistånd till andra länder, speciellt i katastrofsituationer.
Men arbetsministerns förnekande av den nöd som idag tvingar fram tiggeri och desperation inom befolkningen visar på en annan kris. Nämligen på det faktum att det uppenbarligen bland de politiska makthavarna finns personer som lever långt ifrån folkets vardagsproblem och som blundar för nöden. Marta Cabrera har fått en storm av kritik emot sej. Även president Miguel Diaz-Canel har nu kritiserat beteenden hos ledare som visar på att man tror sej vara förmer och att man tappat kontakt med de realiteter som folket lever med.
På X har Diaz-Canel vidare skrivit:
”Frånvaron av känslor när man behandlar människors svårigheter är högst anmärkningsvärd. Revolutionen får inte lämna någon i sticket, det är vårt motto och vårt ansvar.”
Marta Cabreras avgår vilket har accepterats av regeringen och Kommunistpartiet.