Under de senaste veckorna har tusentals jemenitiska kvinnor gett sig ut på gatorna.
De har krävt vatten, elektricitet, bättre levnadsstandard, betalning av uteblivna löner, förbättrade undervisningsförhållanden, stopp för den omfattande beväpningen av armén och åtal för de som är ansvariga för korruptionen.
Utrikes|Luiza Toscane: Kvinnouppror i Jemen (Ur International Viewpoint, 8 juni 2025. Översättning från engelska, Göran Källqvist.)
Rörelsen startade inte förgäves. I åratal har kvinnogrupper sporadiskt gett sig ut på gatorna för att kräva vatten eller elektricitet, som en del av en bredare, huvudsakligen manlig, proteströrelse. För att bara nämna några få demonstrationer krävde kvinnor i Arrawa (provinsen Dali) vatten 2017, i Aden vatten och elektricitet och i Mukalla (provinsen Abyan) elektricitet och arbete 2020, i Maareb vatten och medicin 2021, i Qaataba (provinsen Dali) vatten 2022, och i Seiyoun (provinsen Hadramaout) elektricitet och skolor 2024. Men de allt svårare ekonomiska problemen, deras kollegors oupphörliga demonstrationer för samma krav, som bara ledde till sammandrabbningar och förtryck, och resulterade i arresteringar, ibland åtföljda av tortyr och död eller skottskador, fick kvinnorna att kliva fram som en kraft som är förmögen att leda det som några redan har döpt till ”kvinnorevolutionen”.
Vågen av protester började den 5 maj i El Hawf (provinsen Al Mahra), då kvinnor blockerade gränsövergången till sultanatet Oman för att kräva elektricitet. Rörelsen spred sig därefter till El Houta och Zinjibar (provinsen Lahij), Chakra (provinsen Abyan), Taiz och Aden. Vid flera tillfällen demonstrerade kvinnor i Taezz och Aden, ibland åtföljda av sina barn, eller så bar de tomma vattenflaskor, gamla lyktor eller ved. Kvinnorna var måna om att ta avstånd från all (parti-) politik för att ena kvinnor runt sina krav, oavsett vilka som satt i de lokala styrelserna, men var också måna om att betona den politiska karaktären på sitt förhållningssätt. Det återspeglades på plakaten och i parollerna: ”det finns ingen vattenkris i Taiz, utan en samvetskris”, eller kraven att ”de korrumperade ska åtalas”, och den historiska parollen ”folket vill ha ett värdigt liv” (El Houta).
Å andra sidan var det en dubbel rörelse. I Aden och El Houta ökade myndigheterna bränsleleveranserna till kraftverken så att de kunde tillhandahålla fler timmar med elektricitet. Men under demonstrationen den 24 maj i Aden blockerade milismän vägarna som ledde till demonstrationsplatsen och kvinnliga miliser placerades ut för att avråda demonstranterna och angrep dem med våld. Och dagen efter demonstrationen i Aden den 31:a fanns vägspärrarna kvar på gatorna och bussförarna tilläts inte längre släppa ombord kvinnliga passagerare. Med undantag för den region som kontrolleras av huthirebellerna, där den kvinnliga milisen Zaynabia har utplacerats, fortsätter kvinnorna trots förtrycket. På Eid El Adha (Offerhögtiden) 6 juni samlades de vid Hubaishistadion i Aden för ännu en demonstration för att kräva elektricitet.