Med 385 röster mot 26 röstade det brittiska underhuset 2 juli för att terroristklassa och förbjuda organisationen Palestine Action på grund av olika aktioner med civil olydnad som organisationens medlemmar genomfört. Beslutet har lett till omfattande protester. Den 9 augusti greps hundratals människor av polis i London för att ha protesterat mot förbudet på Parliament Square i London. Dave Kellaway rapporterar från Storbritannien.
Utrikes|Dave Kellaway
Några av de gripna var i nittioårsåldern och kunde knappt gå till polisbilarna. En del satt i rullstol och en var blind. Allt som behövdes för att bli arresterad var att skriva “Jag motsätter mig folkmord, jag stöder Palestine Action” på ett tomt plakat. Platsen för protesten var väl vald. Den ägde rum framför statyerna av Gandhi och den kvinnliga rösträttskämpen Millicent Fawcett, som hade använt sig av icke-våldsamma direkta aktioner.
Demonstranter som lade sig ner för att föras bort bars av fem, sex poliser som försökte vara försiktiga för att inte orsaka de blåmärken som demonstranterna fått vid tidigare demonstrationer. Någon på Facebook skämtade till och med att om det blir uppsägningar inom polisen kan de lätt omskolas till vårdare!
Det var det största antalet gripanden under en enda dag på flera decennier. Poliser bussades in från Wales och man undrar hur deras frånvaro på andra håll påverkade brottsligheten där…
Några av de som greps valde det väluppfostrade engelska uppförandet, att vara artiga och köa lugnt. Nästan ingen hade blivit arresterad tidigare. Bland dem fanns läkare, sjuksköterskor, lärare, ungdomar och till och med en före detta kommandosoldat och militärattaché. Över hälften var pensionärer. Folk förklarade helt enkelt att de var emot folkmord, att de tog ställning för den demokratiska rätten att protestera och att de inte på något sätt var terrorister eller anhängare av terrorism.
Charlie Kimber – före detta redaktör för Socialist Worker – höll ett mycket vältaligt filmat tal, där han redogjorde för den poitiska bakgrunden innan han fördes bort med en blomma i handen. Moazzam Begg, som felaktigt fängslats i Guantanamo, greps. Bianca Jagger var där men greps inte.
Omkring 700 modiga demonstranter tog risken att bli arresterade, medan många andra ropade sitt stöd och skämde ut polisen. Allt filmades och lades ut sociala medier och av stora delar av mainstream-media. Inrikesminister Yvette Cooper kan omöjligt undkomma dessa fördömande bilder som visas över hela världen. Videoklipp fastnar mycket bättre i minnet än politiska tal.
Återigen verkar det som om Labour underskattar styrkan och kreativiteten i solidaritetsrörelsen för Palestina. De trodde att rörelsen skulle avta bara för att de hade krävt ett vagt villkorat eldupphör och våndats över en humanitär kris. En stor solidaritetsmarsch med över hundra tusen deltagare, som ägde rum samtidigt som protesten på Parliament Square, visade hur fel Labourregeringen har räknat.
Sir Peter Fahy, en före detta polischef, frågade nyligen: ”Hur har vi hamnat i en situation där vi arresterar äldre kvinnor för att de håller upp en protestskylt?” Det faktum att polisen i andra regioner inte har tillämpat en arresteringpolicy för liknande protester – George Monbiot undgick arrestering i Somerset – visar att inrikesminister Cooper kan vara i trubbel.
Många framstående jurister och andra intellektuella har undertecknat öppna brev som fördömer förbudet mot Palestine Action. Juridiska experter menar också att Palestine Action kan vinna när saken prövas rättsligt. Det avgörs även av hur stort motståndet och de offentliga protesterna blir fram till domstolsförhandlingen i november. Det skulle inte vara första gången som en del av staten ingriper för att städa upp en röra som orsakats av regeringens övergrepp.
Förbudet mot Palestine Action var inte någon tillfällig nyck av inrikesministern. En högt uppsatt general i den brittiska armén kom in i överhuset och fick en tjänst hos ett amerikanskt företag med starka kopplingar till den israeliska försvarsmakten, som lobbar för att regeringen ska ta itu med Palestine Action. Han gick så långt att han direkt kontaktade den walesiska polisen angående en aktion av gruppen mot en vapenfabrik i Wales.
Luke Akehurst, numera parlamentsledamot för Labour men en övertygad pro-israelisk aktivist som ledde gruppen We Believe in Israel, organiserade två rapporter som försökte koppla Palestine Action till Hamas-anknutna grupper internationellt. Han hävdade att den hade fått iranska pengar och krävde tidigt att gruppen skulle förbjudas. Representanter för vapenföretaget Elbit har också direkt lobbat mot regeringen. Den före detta Labour parlamentarikern och Labour Friends of Israel-anhängaren John Woodcock, som nu sitter i överhuset som oberoende ledamot med titeln Lord Walney, krävde i maj förra året att Palestine Action skulle förbjudas.
Utöver detta direkta tryck finns det en allmän politisk linje inom Starmer-regeringen som ligger i linje med USA:s politik gentemot Gaza – trots de senaste justeringarna med tanke på den massiva solidaritetskampanjen och den interna oron inom Labour. Om man anser att Israel har rätt till någon form av självförsvar, inklusive folkmord, är det logiskt att förse landet med vapen och förhindra att vapenfabriker saboteras på något sätt.
Samtidigt har Starmer-strategin varit att vinna tillbaka stödet från höger, särskilt från Nigel Farages högerradikala Reform Party. Att framstå som svag gentemot aktivister som Palestine Action skulle bara spela Farage i händerna enligt denna strategi.
Starmer och Cooper vet också att de inom den så kallade mjuka vänstern, som under sommaren revolterade mot nedskärningarna i stödet till funktionshindrade, inte var benägna att försvara rätten att protestera på samma sätt, endast 26 parlamentsledamöter röstade emot och endast hälften var från Labour. För att försäkra sig om att hon skulle vinna omröstningen lade Cooper samman förbudet mot Palestine Action med förbud mot två uttalat fascistiska grupper i samma parlamentsomröstning.
Media rapporterar att det nu finns missnöje bland Labours ledamöter om effekterna av förbudet. Scenerna på Parliament Square har inte tagits väl emot – särskilt inte av parlamentsledamöter som är sårbara för en oberoende vänster- och/eller grön utmaning i sina valkretsar.
Cooper har tvingats reagera direkt på protesternas omfattning och har uttalat sig både före och efter lördagens arresteringar. Hon måste ständigt ta upp det slitna resonemanget om att det handlar om “säkerhetsbedömningar som vi inte kan offentliggöra i detta skede”.
Det är värt att citera uttalandet från Tim Crosland från Defend Our Juries, organisatörerna av lördagens protester:
“Sammanhanget är så fruktansvärt att det inte känns rätt att säga att det har gått bra – men vi var fler än vi hade förväntat oss. Vi kommer inte att ge oss.
Våra första tankar går till alla de som har arresterats, enligt polisen 474 personer. Vi hoppas att alla mår bra och att stödsystemen fungerar. Vi vill tacka alla modiga människor som väcker motståndsandan mot folkmord, i Storbritannien och utanför.
Och till alla våra bröder och systrar i Gaza: vi vet att detta inte är tillräckligt och aldrig kommer att vara tillräckligt, men vi lovar er att vi kommer att fortsätta och stärka vår kollektiva styrka, att vi aldrig kommer att vända blicken bort och aldrig tillåta oss att vara åskådare.”
Denna fråga är inte särskilt mycket en fråga om höger mot vänster just nu. Den stora majoriteten av det brittiska folket kan se att pensionärer som håller upp handskrivna skyltar inte är terrorister eller deras anhängare. De tvivlar starkt på att Yvette Cooper har bevis för att Palestine Action är som Al-Qaida eller ISIS. De ser med egna ögon att lagen ser löjlig ut. De ser att regeringen är i minoritet när det gäller politiken gentemot Gaza och palestinierna.
Volker Türk, FN:s chef för mänskliga rättigheter, har uttalat att ”[förbudet mot Palestine Action] verkar utgöra en otillåten inskränkning av dessa rättigheter som strider mot Storbritanniens skyldigheter enligt internationell människorättslagstiftning”.
Detta är en något förkortad version av Dave Kellaways artikel från den brittiska socialistiska nättidningen Anti*Capitalist Resistance. Den finns i sin helhet här:
Labour, tough on Grannies, easy on genocide – Anticapitalist Resistance