Vi behöver inga politiska analytiker. Vi behöver inte en genomgång av historien, förklaring av imperialismen eller kapitalismen. Vi i den svenska vänstern har länge tröstat oss med analyser och ord från statsvetare, historiker och andra som säger det vi alla vet på ett kortfattat och snitsigt sätt. Men nej, tack för er tjänst, det var bra och det tröstade något under många mörka nätter när bomberna föll och flyktingbåtarna kapsejsade. Nu räcker inte det längre, det är dags för er att stänga ner datorn och stoppa tillbaka pennan i pennfodralet.
Opinion|Ninel Barrios Pizarro
Nu behöver vi de arga, modiga aktivisterna. De som inte bryr sig om vilket ord som är ”rätt” enligt media just i denna stund. Vi behöver er fredsaktivister som står på barrikaderna även när ingen annan är där. Ni som skrek fred och menade rättvisa, ni som marscherade trots att varken fackförbund, organisationer eller partier var där. Vi behöver er som vågade säga att fred måste vara vägen trots alla analyser.
Vi behöver Gunilla som bedrivit fredsarbete sedan 70-talet, hon som slogs för mänskliga rättigheter SAMTIDIGT som hon slogs mot männen som gynnades av det patriarkala systemet i partiet eller organisationen där hon verkade. Vi behöver Amad. Kvinnan som så stolt, varje lördag går på demonstration med sin familj. Hon vars ögon glittrar av kärlek men där sorgen finns precis under ytan, bara man skrapar lite. Hon bemöter hat med kärlek varje dag, hårda ord med ett leende och så står hon stolt med Naji al-Alis Handala varje lördag. Hon fostrar en ny generation av kvinnor som blir lite bättre än oss. Lite modigare, lite argare.
Vi behöver Olivia, kvinnan vars blotta gestalt ger känsla av trygghet och hem. Under värmen finns en envishet och politisk övertygelse som nästan skrämmer. Hon backar aldrig någonsin. Hon står fast vid vad som är rätt när det blåser som snålast men ibland känner hon att det är lönlöst att gå hela demonstrationsvägen. Vad gör det för skillnad egentligen? Men jo, hennes blotta närvaro är bränslet vi behöver för att bli lite bättre.
Vi behöver alla unga röster. Både de små som knappt kan hålla i en megafon, de som växer upp i kampen och de som nyligen upptäckt den. Nova, Greta, Zoe, Lana. Vi behöver era unga röster men era handlingar styrs inte av att ni är unga. Ni är så mycket större. Vi behöver Gretas skarpa svar till journalisterna efter ankomsten till Sverige, vi behöver hennes kompass när vår egen fastnat i ideologier och teorier. Vi behöver Novas närvaro och kraft i rösten när hon skriker i megafonen, inte för att det är en barnröst, utan för att det är hoppet om en blivande aktivist som kommer kämpa för det som är rätt.
Vi behöver Alejandra. Hon som skeptiskt lyssnat på männens analyser. Hon som hela tiden har förstått att dessa analyser bara är en liten del av det vi behöver. Hon som förespråkade ett förhållningssätt som kombinerat analyserna och aktivismen trots att hon egentligen bara ville skrika. Hon har vetat att aktivismen inte räcker för att övertyga männen i maktens korridorer. Hon som aldrig ville prata om skillnader mellan män och kvinnor, vita och icke-vita eller höger och vänster för den delen. Inte för att hon inte trodde på det, utan för att hon såg att det var svårt att få med sig tvivlarna när vi andra pekade ut skillnaderna så kategoriskt. Hon tog sig an uppgiften att vara bryggan trots att det brann i henne av vrede.
Vi behöver kvinnorna som ropar om fred, vi behöver alla er! Det är inte längre tid för tankar och ord. Det bästa analytiker och historiker kan göra nu, är att ge mikrofonen och utrymme till en modig aktivist. Fredsrörelsen utgörs av alla dessa kvinnor och idag mer än någonsin behöver vi er, era röster och er närvaro.
Ni behöver fostra oss för vi är alldeles för många som tröstat oss med analyser under alldeles för lång tid. Hitta motstånd i dig och klä den med Amads kärlek. Låt hennes slagord omfamna dig och låt ditt motstånd bli en kärlekshandling till alla som inte längre är med oss och till alla som måste få fortsätta leva. Fundera över om du skulle göra Olivia nöjd med det du säger, är det verkligen tillräckligt eller håller du tillbaka av rädsla för att dömas? Om det du gör kan underlätta Gunillas arbete, snälla gör det! Betala för materialet, låna ut din bil, dela ut flygblad tillsammans med henne. Ser du Nova eller någon annan ung i kampen? Ge ditt utrymme till henne. Fråga vad hon behöver, vad du kan göra. Försök ge Alejandra argument som hon kan använda när hon bygger bryggor, tänk efter och var skarp. Vi behöver hoppet i kollektivet men inte på ett klassiskt vänstervis, utan på deras sätt, kvinnorna som stått på barrikaderna medan vi andra läste analyser.