Den 15 maj är Al Nakba-dagen, den dag då palestinier världen över minns den katastrof som inleddes 1948. Nakba betyder katastrof på arabiska, och syftar på den systematiska fördrivningen av över 750 000 palestinier från sina hem, byar och städer. Över 500 palestinska byar raderades från kartan. Familjer splittrades, liv slogs i spillror. Det som började då pågår än idag.
Al Nakba är inte historia, det är nutid. Det är pågående fördrivning, ockupation och etnisk rensning av det palestinska folket.
Opinion|Lorena Delgado Varas
Sedan oktober 2023 har Israel genomfört vad FN:s experter och folkrättsjurister beskriver som ett folkmord i Gaza. Över 34 000 palestinier har dödats, varav mer än 14 000 är barn. Tusentals fler ligger under ruinerna, ouppgrävda. Nya begrepp har tillkommit: WCNSF – wounded child, no surviving family. Barn som räddats ur spillrorna, men som inte har någon familj kvar i livet. Det är en brutal verklighet som utspelar sig i realtid. Inför våra ögon.
Samtidigt riktas attackerna inte bara mot det palestinska folket, utan även mot solidariteten. Palestinarörelsen misstänkliggörs, demoniseras, splittras. Det vi bevittnar är inte bara repression, det är också en rasistisk logik där vissa liv värderas mindre än andra. Där krav på palestinsk rättvisa möts av tystnad, medan Israels mördande försvaras som ”självförsvar”.
Det är inte nytt. Rasism har alltid använts för att rättfärdiga kolonialt våld. Det användes när USA fällde napalm över Vietnam, när Sydafrika införde apartheid, och det används idag när Gaza bombas sönder. Vi ser det i retoriken, i rapporteringen, i vilka kroppar som får gråtas över, och vilka som inte ens nämns vid namn.
Här i Sverige ser vi samma mönster. Rasifierade röster, särskilt kvinnor, som höjer sin röst för Palestina, möts av drev, misstänkliggöranden, tystnad. Men vi vägrar vara tysta. Vi vägrar böja oss för kraven på att offret ska vara artigt för att förtjäna empati.
Vi som samlas på gator och torg, vecka efter vecka, gör det inte för att det är enkelt, utan för att det är vårt ansvar. När världens makter sviker, måste civilsamhället agera. När internationell rätt urholkas, måste vi stå upp för den.
För det här är inte en konflikt. Det är inte två jämnstarka parter. Det är ett ockuperande kärnvapenland som dagligen bryter mot Genèvekonventionen, mot Barnkonventionen, mot varje mänsklig norm. Det är en militärmakt som mördar barn, journalister, läkare, och får stöd från världens stormakter.
Al Nakba är nu. Al Nakba är varje barn som dödas i Gaza. Al Nakba är varje gång en palestinier nekas rätten att återvända till sitt hem. Al Nakba är varje politisk ledare som säger ”Israel har rätt att försvara sig” men inte kan säga ”Palestinier har rätt att leva”. Al Nakba är när Netanyahu obrydd kan säga att de överlevande i Gaza ska drivas söderut och stängas in i ett koncentrationsläger.
Och medan Gaza bombas, tystas kritiken i Europa. Universitetslärare förlorar sina jobb. Kulturarbetare förlorar uppdrag. Demonstrationer förbjuds. Palestinska flaggor förbjuds på skolor. Det är repression, men det är också ett försök att kväva något som växer: solidariteten. Samvetet.
Det finns ingen ursäkt för folks tystnad längre, ni har inte rätten att väga den palestinska rörelsens mod i en ängslig guldvåg. Inte fler fördömanden av röster som kämpar för liv. För det som sker i Palestina är ett folkmord, och passivitet är medskyldighet.
Det som borde förena oss är:
Ett omedelbart slut på bombningarna och blockaden av Gaza.
Att all vapenexport och militära samarbeten med Israel upphör.
Att all handel och samarbeten med Israel avbryts
Att ockupationen avslutas.
Att Israel ställs till svars för sina krigsbrott i internationella domstolar.
Att palestinska flyktingar får återvända enligt resolution 194.
Vi som går på gatorna, som agerar, står på rätt sida av historien. Vi står med det palestinska folket. För deras liv. För vår gemensamma mänsklighet. För framtiden.
När vi försvarar varandra, försvarar vi allt vi säger oss tro på.