Nyligen upptäcktes att äldre låg med sår som det kryllade av maskar i på äldreboendet Silverpark, ägt av bolaget Vardaga, samtididigt som personalen vittnar om att de fått spara in på hygienartiklar och Vardagas huvudkoncern Ambea gjorde 1,4 miljarder i vinst förra året.
Det blir också allt vanligare att kriminella tar över den hårt privatiserade välfärden.
Inrikes|Patrik Olofsson
Den ekonomiska brottsligheten i Sverige är omfattande. Den omsätter uppskattningsvis 100 – 150 miljarder kronor.
I Sverige har vi ingen jätteklar bild av gängkriminaliteten, men polisen räknar med att gängen utgörs av en hård kärna på ca 14 000 personer och upp till ca 33 000 om man inkluderar periferin som hjälper och möjliggör.
Det som nu uppdagats av polisen är att en tredjedel av alla i den hårda kärnan gängkriminella också agerar genom bolag. Momsbedrägerier, offentliga upphandlingar och penningtvätt är mer lukrativt än knark och beskyddarverksamhet.
Den gängse bilden från de borgerliga partierna är att ekonomisk brottslighet i första hand handlar om enskilda personers fusk; någon som får sjukpenning, men inte är jättesjuk eller någon som får A-kassa, men inte söker arbete särskilt aktivt. Av en ren händelse ackompanjeras dessa bilder med förslag om försämringar i sjukförsäkringen eller A-kassan. Den borgerliga moralfilosofin att ”den som inte arbetar skall heller inte äta” går ju inte riktigt hem i stugorna, men om man gör försämringarna under förevändningen att komma åt fuskarna så kanske det beska pillret sväljs lättare.
Det som Ekobrottsmyndigheten nu larmar om (5/5 2025) är att det perspektivet är helt missriktat. Man säger istället:
”I bolagen, som många gånger kan liknas vid en bolagskoncern med ett moderbolag i toppen och flera mindre bolag i botten, kan brottslingarna tvätta brottsvinster i närmast industriell skala.”
”Bakom uppläggen finns kriminella med hög förmåga som ofta planerar långsiktigt och strategiskt.”
I Stockholm säger konkursförvaltare att bakom 60% av alla konkurser misstänker man brott. Eftersom konkursförvaltarna själva är jurister kan de med rätt stor säkert avgöra om det skett något brottsligt i bolaget före konkursen. Ändå har Ekobrottsmyndigheten bara resurser att utreda 15 procent av alla anmälningar som kommer in från konkursförvaltarna.
Varje år sker det offentliga upphandlingar för 900 miljarder kronor. Man behöver inte vara paranoid för att misstänka att det är en tillräckligt stor summa för att kriminella ska lockas till den arenan.
Ekobrottsmyndigheten påpekar:
”Systemet för och hanteringen av offentliga upphandlingar har i dag inte tillräckligt stor motståndskraft mot kriminella aktörer.”
”En sårbarhet i sammanhanget är att det ofta är leverantören själv som intygar att lagar, regler och villkor i avtal följs, genom så kallad sanningsförsäkran. Det bidrar till att det i vissa branscher har blivit svårt för företag som följer lagar och regler att vinna anbud.”
Det här mer än lovligt naivt. Man överlåter åt de upphandlade företagen att kontrollera sig själva.
Men det här är också ett dilemma för kommunerna. Ofta lägger man ut verksamhet i hopp om att det ska bli billigare, men samtidigt behöver man skapa en stor byråkrati, en egen ”ekobrottsmyndighet” i kommunen för att säkerställa att lagar och regler efterlevs. Summa summarum riskerar man att gå back på privatiseringarna. Så för att nå de tänkta besparingarna så får företagen kontrollera sig själva medan kommunen tittar åt ett annat håll.
Ekobrottsmyndigheten säger vidare: ”Brister i kontrollsystemen gör det möjligt att begå ekonomisk brottslighet genom att fakturera för tjänster som inte utförs eller som är av mycket lägre kvalitet än vad som tas betalt för. Samtidigt kan vinster döljas eller föras ut ur verksamheten utan att beskattas.”
Det här är inte ovanligt inom t ex hemtjänsten. Man tar betalt för besök som aldrig görs eller för uppdrag – städ, dusch, handla m m – som aldrig utförts.
En del kommuner har installerat digitala ”puckar” hos hemtjänstbrukarna som personalen loggar in- och ut på med en tag man har i nyckelknippan. På så sätt registreras exakt när besöket var och hur länge. Det stävjar ju en del av fusket, men det finns ytterligare en baksida på det då många privata hemtjänstföretag saknar kollektivavtal. Det som händer nu är att personalen bara får lön för den inloggade tiden. Övriga arbetstiden som går åt att ta sig mellan brukarna är obetald.
Så hackordningen är tydlig. Kommunen skärper kraven på bolagen. Bolagen försämrar villkoren för personalen. Vinstmarginalen är helig och orubbad.
Ett annat sorgebarn är äldreboendena. Ett privat äldreboende kan få mellan en halv till en miljon kronor av kommunen per äldre som de vårdar. Till det kommer att den äldre betalar själv för en del av vården; omsorgsavgift, hyra och för måltiderna. För att ett privat äldreboende ska gå med vinst – vad annars är orsaken till att aktieägarna skulle investera i ett äldreboende – så gäller det ju att kostnaden att ta hand om (eller inte ta hand om) den äldre är lägre än intäkterna.
Det är den bakomliggande orsaken till skandaler som i t ex Täby. Det var på äldreboendet Silverpark – tumregel; ju finare namn ett äldreboende har ju sämre vård – som drivs av Vardaga (fd Carema) där det nyligen upptäcktes att äldre låg med sår som det kryllade maskar i. Vardaga har även i år blivit påkomna med äldre vårdtagare som legat med sår som börjat ruttna.
Det här är inte en kompetensfråga. Personalen på Vardaga vet mycket väl hur man rengör och lägger om sår. Fast Vardagas koncern gick också med 1,4 miljarder i vinst. Och ska man göra den typen av vinster på äldre människor måste man styra personalens tid minutiöst och det som får stryka på foten är tiden för direkt personlig omsorg.
Personalen får tid för livsuppehållande uppgifter; servera mat och dela ut medicin. Tid för personlig omvårdnad hör inte dit.
De andra privata vårdjättarna Attendo och Humana gör också miljardvinster och är på det stora hela inte bättre.
Mer och mer lämpas också över på de anhöriga. Det är inte ovanligt att privata äldreboenden begär att anhöriga ska stå för toalettpapper och sängkläder för den äldre.
Priset samhället får betala för att det offentliga retirerar är högt; ökad ekonomisk brottslighet och ökad vanvård.
Bara den nyliberalaste extremisten kan applådera den här utvecklingen.