Det finns likheter men också stora skillnader mellan vad som händer idag i Frankrike och maj 1968. Framför allt, då fanns drömmen om socialism. Jag var där skriver Per Sundgren. Här är hans personliga berättelse (tidigare publicerad på Facebook)
Affischer från franska Majrevolten 1968, från vänster (överst): Studentledaren Daniel Cohn-Bendit med orden ”Vi är alla oönskade”. I mitten ”Underkasta sig, eller göra motstånd och segra”. Längst till höger, karikatyr av de Gaulle med orden ”Hundskiten är han”. Nedre radens mitt: ”Kampen fortsätter”.
Kulturen | Per Sundgren, tidigare kulturborgarråd V i Stockholm
Våren 1968 läste jag franska på Stockholms universitet. Min plan var att bli lärare. Mina ämnen skulle bli svenska och franska. Jag hade klarat av nordiska språk och litteraturhistoria, så nu var det dags för franskan. Att kunna läsa de franska författarna på originalspråket var en dröm jag närde. Jag minns uppropet, en av de större föreläsningssalarna var full av flickor, jag var nästan den ende av manligt kön. När undervisningen väl kom igång visade det sig också att dessa flickor utan större besvär pratade franska. Många av dem hade erfarenheter från vistelser i Frankrike och föreföll att behärska språket hyggligt. Jag kände mig lite hämmad, lite grand som att jag inte hörde dit.
Min plan var att bli lärare. Mina ämnen skulle bli svenska och franska. Jag hade klarat av nordiska språk och litteraturhistoria, så nu var det dags för franskan. Att kunna läsa de franska författarna på originalspråket var en dröm jag närde, berättar Per Sundgren.
Mot Paris
Men så hände något i Paris. Studenterna ockuperade Sorbonne och arbetarna gick ut i strejk. Detta intresserade förstås mig. Jag var med i Vänsterns ungdomsförbund och även på universitetet i Stockholm hade diskussionens vågor gått höga under en tid. Det var möten och protester och marken under professorsstolarna gungade. Marxistiska studier organiserades som alternativ till den borgerliga undervisningen på universitetsinstitutionerna. Några av dem som möttes för att anlägga nya teoretiska perspektiv på litteraturen var Agneta Pleijel, Eva Adolfsson, Maria Bergom-Larsson och Ola Holmgren. Vi var några studenter som uppvaktade litteraturprofessor Örjan Lindberger. Kraven från vår sida var väl inte särskilt preciserade, men vi var missnöjda med undervisningen och kurslitteraturen. Efter att med bekymrad min ha lyssnat på alla våra synpunkter säger till slut professor Lindberger: Vill ni att jag ska avgå? Vi blev helt ställda. Vi hade inte haft en tanke på att vår uppvaktning skulle kunna resultera i något sådant. Det var ju nästan revolution och något omtumlade lämnade vi professorn som visst fick vara kvar om det nu hängde på oss.
Nåväl, vad gör en vänsterstudent som behöver praktisera franska? Reser till Paris förstås. När majrevolten pågått ett par veckor stod jag med en brun bag i handen på E4:an. Mitt första mål var Lund där jag tänkte övernatta hos Anders och Renate. Nästa morgon fick jag lift genom Danmark av en tysk som skulle till Hamburg, vilket passade mig bra. Min tyska fungerade hyggligt och vi diskuterade förstås den politiska situationen i Europa och världen. Det har jag alltid gjort med människor jag mött. Han var verkligen bussig, utan att dela mina politiska sympatier, och när han på vägen besökte en släkting fick jag följa med och dricka kaffe med släkten. I Hamburg, tror jag, blev jag avsläppt och hittade ett enkelt hotell att sova över på. Det var lite stökigt och jag minns att jag var rädd. Genom Tyskland tog jag mig sedan med tåg. Den tyskfranska gränsen närmade jag mig gående med min bruna bag i handen.
Per Sundgren skildrar sina ungdomsår i en liten volym utgiven på Vulkan, numera Bookea.
Det var en nästan öde gränsstation. Situationen i Frankrike var sådan att all turism och det mesta av vanliga dagliga kommunikationer in i Frankrike upphört. De Gaulle reste runt till militärbaserna för att försäkra sig om deras stöd för den sittande regeringen. Ganska snart skulle också gränsövergångarna stängas. Enligt den franska regeringen var revolten bland annat en följd av utländska studenter som strömmade till Paris. Där vid gränsövergången var jag i alla fall ensam och möjligen var jag den siste som på detta sätt kunde promenera över gränsen.
Mot Paris fick jag lift med en fransyska i en liten Citroen 2CV, deux chevaux, två hästar. Den var för sin tid ett tekniskt under inriktad på bara det nödvändiga, men med en avancerad konstruktion. Växelspaken som drogs ut och in var av så kallad paraplykryckemodell. Bilens motorstyrka var på högst 18 hästkrafter, men troligen bara 9 eller 12. Ändå kom vi fram. Idag finns snart inte en bil som har mindre än 100 hästkrafter. Att en ung flicka kunde ta upp en kille som liftade var alltså möjligt. Hon förväntade sig inte att bli överfallen. Framme i Paris tog jag mig in mot stadens centrum och latinkvarteren där jag kände mig hemma. Året innan hade jag bott på ett litet hotell på Rue Gay Lussac. Nu hittade jag ett studenthem som hyrde ut en sängplats i ett delat rum till överkomligt pris.
Studenternas Sorbonne
Men fortast möjligt ville jag ut för att se vad som var på gång i Paris. Det var något speciellt, det kunde jag omedelbart notera, fullt med människor på gatorna. Men till skillnad från i vanliga fall, i vilken storstad som helst, var de inte på väg mot något bestämt mål, arbetet eller tunnelbanan. Nej, de bara fanns där på Boulevard Saint-Michels trottoarer och de samtalade. Om politik. Små grupper bildades och diskussionerna gick höga. Arbetarna strejkade och stora fabriker var ockuperade, kommunikationerna i Paris stod stilla. Hur skulle man gå vidare? För den som ville praktisera sin franska var situationen perfekt. Det var bara att kasta sig in i debatten.
Hela Quartier Latin var som ett enda stort torgmöte med ständigt pågående diskussioner om hur revolutionen skulle föras vidare. Några röster som var kritiska till den folkliga rörelse som nu tagit fart hördes inte. Det var lätt att få intrycket att en stor majoritet av fransmännen var övertygade revolutionärer. Här fanns alla olika nyanser av rött, men inte en gnutta blått. Ingenting är lättare än att vid sådana tillfällen felbedöma stämningsläget. Det är lite som i valtider. Alla är optimister och tror på framgång, eftersom man mest möter sina egna sympatisörer.
Mitt rum på studenthemmet delade jag med en ung man från Madagaskar. Han var inte alls glad åt det som pågick i Paris. Han hade kommit, för att som en viktig del i sin uppfostran, lägga Paris under sig. Paris var ju huvudstaden i det franska koloniala imperiet och en ung man i karriären skulle förstås ha besökt Paris. Men nu satt han instängd och kunde inte ta sig någonstans med de vanliga kommunikationerna. Jag försökte förgäves intressera honom för revolutionen, men han lät sig inte övertygas.
En mycket stor del av min tid tillbringade jag på Sorbonne, universitet mitt i Quartier Latin. Hela den stora innegården hade blivit till en revolutionär marknad. Här fanns alla olika vänstergrupper samlade, med sina stånd, flaggor och bokbord. Socialister, kommunister, maoister, trotskister, anarkister, situationister, alla med sin version av vad som hände och borde göras. Jag gick runt och lyssnade, men kunde förstås inte låta bli att också kasta mig in i de ideologiska diskussionerna.
Samtidigt som dessa spontana diskussioner pågick förekom mer organiserade föreläsningar i lektionssalarna. Särskilt minns jag en sen kväll eller natt, då det ryktades att en av revoltens ledare skulle dyka upp på Sorbonne för att tala till oss studenter. Exakt när och hur gick inte att säga, eftersom dessa ledare var eftersökta av den franska polisen. Vi satt i en stor föreläsningssal högt uppe under takåsarna och så plötsligt stod han där på scenen, rödhårig och vältalig: Daniel Cohn-Bendit. Vad han sa har jag inget som helst minne av, men den förtätade stämningen minns jag. Cohn-Bendit var anarkist och hade valt att bli västtysk medborgare för att slippa fransk värnplikt. Detta om något var skäl för att han borde utvisas från Frankrike, vilket också skedde efter majrevolten. Idag är han övertygad reformist och parlamentsledamot i Europaparlamentet för de gröna.
Att navigera mellan dessa politiska grupperingar som alla satt inne med den rätta strategin, som skulle leda till det socialistiska samhället, var inte alldeles enkelt. Mitt bland dessa studenter fanns en äldre man ständigt argumenterande på tvärsen mot deras revolutionära lösningar. Han väckte min respekt för sin kunnighet. Ofta lyckades han smula sönder ungdomarnas luftiga argument. Vi kom i samspråk och han berättade att han var medlem i det franska kommunistpartiet (PCF). Han var inte parisare utan hade tagit sig från sin hemby i franska Alperna när det började hända saker i Paris. Var han utsänd av partiet eller var hans närvaro på Sorbonne självpåtagen? Jag vet inte, men han var en mycket effektiv agitator för det vid den här tiden ännu stora franska kommunistpartiet, som var om inte hatat så i alla fall föraktat av de flesta på Sorbonne. Inledningsvis hade partiet tagit kraftigt avstånd från studenternas aktioner, men när dessa växte och arbetarna gått i strejk svängt. Inte heller för Francois Mitterand som etablerat sig som den breda mittenvänsterns presidentkandidat fanns några större sympatier. Han var med sin bakgrund i Vichy-Frankrike en misstänkt figur. Det vänsterparti som hade vissa sympatier bland studenterna var PSU med Michel Rocard som frontfigur. Vid sidan av kommunisten från franska Alperna var det med några unga maoister som jag fick bäst kontakt. De var invandrare från Nordafrika, troligen Algeriet, och nu skulle de välta omkull förtryckarsamhället Frankrike.
Arbetarnas Paris
Men vad kunde jag göra? Förutom att delta i diskussioner och demonstrationer? Inte långt från Sorbonne fanns en sambandscentral för den motståndsrörelse som nu tog form. Men mitt försök att bidra blev en besvikelse. Jag verkade mest vara till besvär. Ingen kunde förse mig med några som helst begripliga arbetsuppgifter. Jag behövdes helt enkelt inte. Möjligen var det här som jag först hörde talas om lokala kvarterskommittéer. Den som ledde mig in på det spåret var en ung fransyska, för även om politiken var viktig, var fransyskorna inte mindre viktiga. Jag fick väl syn på henne och inledde ett samtal om politiska frågor. Hon var inte student, ganska ung och ljushårig och bodde i 14:e arrondissementet inte långt från Montparnasse. Vi bestämde träff och någon dag senare träffades vi i hennes kvarter. Hon tog mig till ett möte med den lokala kvarterskommittén. I en anspråkslös lokal var ett trettiotal personer samlade, män och kvinnor, unga och gamla, och diskussionen handlade bland annat om hur man skulle kunna stödja de arbetare som nu strejkade. Man skulle genomföra en demonstration i det egna kvarteret. Plakat och banderoller tillverkades och någon dag senare deltog jag i denna demonstration på gatorna i det 14:e arrondissementet. Det var ingen stor demonstration, kanske var vi ett hundratal, men med våra plakat, banderoller och talkörer uttryckte vi vår solidaritet med de strejkande arbetarna. Vi gick gata upp och gata ner och väckte nog ingen större uppmärksamhet. De flesta var trots det allvarliga politiska läget upptagna med vardagliga sysslor. Jag minns särskilt en av talkörerna som upprepades: Vive les travailleurs de notre quartier! Leve arbetarna i vårt kvarter!
De stora arbetarmassorna mötte upp i de demonstrationer som fackföreningarna (CGT och CFDT) och kommunistpartiet (PCF) stod bakom. Den 29 maj hade den kommunistdominerade fackföreningen CGT kallat till demonstration. Vi gick 30-40 i bredd på de stora boulevarderna. Här fanns också studenterna, men de försvann i arbetarhavet. Vi gick i armkrok och vi skanderade slagord som Gouvernement populaire (folklig regering), vilket för studentrevolutionärerna var höjden av reformism. Det var inte en ny regering med kommunister och socialister, som de såg framför sig utan ett helt nytt samhälle byggt underifrån av folket.
Arbetarna som kom från de stora franska bilfabrikerna gav nog gärna studenterna sitt stöd, men främst ville de ha högre lön och mer att säga till om på sina arbetsplatser. Sorbonne där jag tillbringade en stor del av min tid var en smältdegel för tidens alla politiska strömningar, men i arbetarvärlden såg diskussioner och problem helt annorlunda ut. Välmenande försök att överbrygga denna klyfta mellan arbetare och studenter gjordes. Bland annat deltog jag i en demonstration som gick till den stora Renaultfabriken i Boulogne Billancourt i utkanten av Paris. Där arbetade 30 000 anställda. Vi var säkert några tusen ungdomar som på eftermiddagen kom fram till grindarna framför fabriken. Där stod vi och på avstånd kunde vi se hur en och annan arbetare rörde sig innanför grindarna. De ockuperade sin fabrik och var måttligt intresserade av oss. Vårt försök till solidaritet föll ganska platt till marken.
Jag talar på Odeonteatern
För den som var intresserad av politiska diskussioner var Odeonteatern det ställe man borde besöka. Denna klassiska teaterscen hade ockuperats och omvandlats till en fri tribun. Här pågick diskussionerna nästan dygnet runt och inget argument passerade oprövat den mångfaldiga publiken. Det var fullspikat. Några av talarna var återkommande och blev därigenom lite kända. Hur talarlistan gjordes upp föreföll oklart och vem som helst med röstresurser kunde kasta sig in i diskussionen. Vid ett tillfälle när diskussionen kom att handla om det socialistiska samhälle som borde ersätta det nuvarande kom Sverige upp som exempel. Borde man inte kunna lära av svensk socialdemokrati, tyckte någon. Nu kunde jag inte hålla tyst längre och från läktaren upphöjde jag min röst. Som svensk var jag förstås en auktoritet i detta sammanhang och jag förklarade nu på franska, ”il n’y a pas de socialisme en Suede, seulment un capitalism plus intelligent”, att det minsann inte fanns någon socialism i Sverige, bara en smartare kapitalism. En ståndpunkt som jag något reviderat därefter.
Efter mitt framträdande på Odeonteatern hade jag fullt sjå att ta mig hem till studenthemmet, trots att det inte var särskilt långt. Utanför låg tårgasdimmorna täta efter att den franska kravallpolisen (CRS) gjort ett ingripande. Detta var inte utan problem, då polisen sågs som en del av en fientlig makt och Quartier Latin var en befriad zon. Ögonen rann och det var svårt att se. Tillbaka till Odeon. Så småningom lättade dimmorna och jag kunde ta mig till studenthemmet, där en frustrerad ung man från Madagaskar klagade på kaoset i Paris och Frankrike. Hans bildningsresa till alla fransktalandes självklara mittpunkt, Paris, höll på att bli ett stort misslyckande.
Mitt i tårgasdimmorna, eller var det på Odeon, träffade jag Lars Sjögren, svensk psykoanalytiker med vänstersympatier. Vi fick fly tillsammans och han berättade sedan hur han på natten efter att vi träffats hade byggt barrikader tillsammans med lokalbefolkningen på andra stranden av Seine. Konfrontationerna med kravallpolisen var ofta våldsamma och resulterade i att en ung flyende student drunknade i Seine. Begravningen blev till en massiv demonstration mot polisvåld med tusentals deltagande som köade för att ta ett sista farväl och samtidigt protestera mot kravallpolisen. Lars Sjögren hade inte som jag rest ner för att kombinera franskstudier med politik. Han var i Paris för att träffa franska psykoanalytiker. Revolutionen gällde också själen. Han skulle bli en ledande kraft inom den svenska psykoanalytiska föreningen och författare till en av de bästa Freudbiografierna: Sigmund Freud – mannen och verket (1997).
Allt har ett slut
Under dagarna i Paris hann jag också ta igen mig en del, sitta på caféer och läsa tidningar. Hela tiden rörde jag mig i Quartier Latin och angränsande kvarter, ner mot Seinen och Notre Dame och uppför Boule Miche mot Luxemburgträdgården. Min läsning bestod främst i le Monde och Liberation. Om jag ville slå på stort någon gång och äta gott brukade jag gå till en asiatisk restaurang och beställa tomatsallad, biff och ett glas rött. Jag har för mig att det kostade 11 franc, vilket var ungefär lika mycket i svenska kronor. Där kunde jag sitta och njuta av lugnet samtidigt som barrikader byggdes och motståndet organiserades av parisarna på andra håll. Utan caféer och restauranger som håller öppet, ingen revolution!
I början av juni hade revolten passerat kulmen, val hade utlysts av De Gaulle i ett tal till nationen den 30 maj. Borgerligheten hade demonstrerat längs Champs-Èlysées. Fokus försköts från gator och arbetsplatser till parlamentet. Den franska vänsterns dominerande organisationer med kommunistpartiet (PCF) i spetsen inriktade sig på att vinna valet. Nu framträdde också paret Sartre-Beauvoir inför offentligheten. Att ta sig in i den överfulla sal där de skulle framträda var närmast omöjligt och att höra vad de sade lika omöjligt. Men vi kan nog vara rätt säkra på att de läste lusen av den franska vänsterns stora organisationer som kommunistpartiet och CGT. Deras sympatier liksom flera andra intellektuellas fanns hos den proletära vänster (La Gauche Proletarienne) som efter maj 68 orienterade sig i maoistisk riktning och gav ut La Cause du Peuple.
Min hemfärd gick utan större problem. Jag fick lift med en lastbil som skulle till Tyskland. Med föraren som var en ung kille ur arbetarklassen förde jag förstås politiska samtal. Klyftan mellan studenterna på Sorbonne och min chaufför var hisnande. Hisnande var också lastbilens framfart, eftersom bromsarna var ur funktion och motorbroms var den enda möjligheten att få stopp på bilen. Ändå lyckades vi ta oss till gränsen mot Tyskland där jag kunde övernatta i en liten skrubb som ställdes i ordning av vänliga människor. Väl hemma i Sverige kunde jag sedan läsa om de val, den 23 och 30 juni, som blev ett stort nederlag för den franska vänsterns stora partier, kommunister och socialister. Den franska borgerligheten som jag inte såg en skymt av under mina veckor i Paris vann en förkrossande seger.
Om Per Sundgren: Född 25 mars 1944, svensk idéhistoriker, författare, debattör och tidigare politiker (V) samt kulturborgarråd i Stockholms kommun 1988–1991.