Massarbetslöshet i Sverige

Över 400 000 saknar jobb

Tidölaget skyller på ”lättja”

Men sänk arbetstiden

Ge mer till välfärden

Den 4 februari höll arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) pressträff rörande arbetsmarknadsläget. Persson tecknade en bakgrundsbild av ett Sverige som befinner sig i en utdragen lågkonjunktur – i kombination med de skador som Rysslands invasion av Ukraina åsamkar den globala ekonomin och att Trumps hot om handelskrig skapar osäkerhet – menade arbetsmarknadsministern är de främsta förklaringarna till det höga antalet arbetslösa. I en tidigare intervju. i Dagens Nyheter 26 januari, framhöll dessutom Persson – på sedvanligt högermanér – att invandringen varit för hög och integrationen misslyckats.

Arbetslösheten låg, enligt Statistiska Centralbyrån, på 8,4 procent under fjärde kvartalet 2024, i reda personer en bra bit över 400 000 och en ökning med 0,4 procent på årsbasis. En remarkabel siffra i sammanhanget är att nästan var fjärde ungdom (23,6 procent i åldern 15-24 år är arbetslösa). Tidölaget talar därtill ständigt om hur hög arbetslösheten är bland utrikesfödda. Det stämmer i så måtto att den är nästan tre gånger mer omfattande än bland svenskfödda. Men fem av sex utrikesfödda har faktiskt ett arbete, fjärran från den bild som utmålas av att var och varannan lyfter bidrag Visst är av naturliga skäl många relativt nytillkomna arbetslösa, men över tiden planar kurvan skarpt ut.

Vad hade då arbetsmarknadsminister Persson för åtgärder att komma med på pressträffen? Med diagram visade han hur satsningarna på arbetsmarknadsutbildningar intensifieras. Framför allt LO har dock under senare år ständigt betonat hur otillräckliga dessa satsningar är, med hänvisning till att det är en bråkdel av vad som exempelvis gjordes på 1980-talet – i en tid då arbetslösheten bara var runt en tredjedel så hög som idag. En annan sak som Persson tryckte på är att systemet är för ”slappt”, att det ska införas skarpare sanktioner mot den som inte tar anvisat jobb/utbildning eller mot deltagare i arbetsmarknadspolitiska program som uppvisar stor frånvaro

En tredje åtgärd, som inte arbetsmarknadsministern berörde på pressträffen, men som presenterades i början av förra året, är att från 1 oktober i år försämras ersättningen markant för alla som varit arbetslösa under en längre tid. Idag ligger stödet på 80 procent under de första 200 dagarna, men från oktober sänks det till 70 procent efter 100 dagar. Från dag 200 till 300 ligger det nu på 70 procent, men det ska sänkas till 65 procent. 65 procent från dag 300 ligger still, men ska sänkas med fem procent var hundrade dag ända ner till 365 kronor/dag. Det finns långtidsarbetslösa som tvingas leva på knappt 9 000 netto i månaden, men med försämringarna kan de hamna så lågt som klart under 8 000. Med en hyra på kanske 5-6000 kronor förstår var och en hur orimligt svårt det då blir att leva ett drägligt liv.

Tidölaget talar dock i högstämda ordalag om att ”incitatmenten till att söka arbete måste öka”, underförstått att arbetslösa är lata och måste ha mer av piska hängande över sig: ”A-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under en låg tid”, undslapp sig liberalernas partiordförande Johan Persson på den presskonferens där försämringarna presenterades. Tidölaget kan emellertid inte peka att forskningen påvisat något samband mellan sänkta ersättningar och en minskad arbetslöshet. Vi bör erinra oss att ersättningsnivån låg på 90 procent under de 300 första dagarna (450 för den som hade fyllt 50 år) fram till 1993, i en tid när arbetslösheten bara var runt en tredjedel mot vad den är idag.

Naturligtvis finns det också andra vägar att gå för att få ner arbetslösheten än de av Tidölaget skisserade. Varför inte införa 6-timmars arbetsdag och nödvändiggöra ett ökat antal anställda? Det totala skatteuttaget har reducerats med över 500 miljarder kronor sedan 1990. Varför inte höja skatterna rejält för att kunna anställa betydligt fler i den välfärd som är i skriande behov av att både lagas och utvecklas? Och varför inte också satsa omfattande resurser på den ack så akuta klimatomställningen?