Mellanöstern i brand

▶ Världspolisen USA visar tänderna                                                           
▶ Reaktionära makter går mot varandra                                                   
▶ Folkliga krafter måste stärkas

Ledare|Vecka 26

För två veckor sedan fällde Israel bomber över Teheran. Det israeliska krigsmaskineri som sedan slutet av 2023 mobiliserats till ett tydligt folkmord på palestinier i Gaza riktades plötsligt om för att bekämpa ännu en av Israels utpekade ”fiender” – Iran (dock utan avbrott i våldet mot Gaza). Med det uttalade målet att förgöra Irans omstridda och eventuella kärnvapenkapacitet kunde Israel snabbt vinna stöd från USA – först retoriskt, sedan militärt genom deras aktiva deltagande i bombattackerna. Snart förändrades också målsättningen. Nu skulle attackerna inte bara decimera kärnkraftsanläggningar, utan också framtvinga ett regimskifte i Iran till förmån för västvänliga intressen. Även om en fragil vapenvila snabbt förhandlades fram i veckan kan vi vänta oss att konflikten blommar upp igen inom en snar framtid.

Det här är nämligen inte en konflikt bland andra; det är en geopolitisk blixtpunkt som avslöjar avgörande motsättningar på såväl nationell som global nivå. Som socialister måste vi därför svara med en radikal och djuplodad analys som möjliggör konkret handling för fred, radikal förändring och folkens befrielse – i Iran, i Palestina, i världen.

För det första belyser kriget att även den israeliska regimen, trots tydliga militära och geopolitiska framgångar, har uppenbara svårigheter att brottas med. Efter år av brutal förstörelse i Gaza har Israel börjat förlora greppet om det globala narrativet; världsopinionen svänger, diplomatiska band slits, och protesterna tilltar. Kriget mot Iran erbjuder därför en strategisk möjlighet: att förflytta världens fokus från folkmordet i Gaza och samtidigt omformulera Israels roll – från kolonial angripare till regional försvarare av sina – och den bredare västvärldens – intressen mot Iran. Det öppnar för nya allianser, nytt förtroende från NATO, nya ekonomiska vinster och utökad militär dominans – helt i linje med visionen om ett västligt understött stor-Israel där palestinska liv är förbrukningsvaror och regionens resurser tillhör den starkaste.

För det andra illustrerar USA:s deltagande i kriget Donald Trumps motsägelsefulla och nyckfulla strategi. Trump marknadsförde sig som den som slutligen skulle upphäva USA:s roll som världspolis och avbryta dess ”forever wars”. Samtidigt har han hela tiden varit en kompromisslös tjänare åt det amerikanska monopolkapitalet. Hans omsvängning från återhållsamhet till öppen krigshets avslöjar därför inte bara opportunism utan också en bredare ambition att etablera en imperialism utan masker. I detta nya USA är det inte längre ”världspolisens” globala ansvar som styr, utan ett rovgirigt monopolkapital redo att slå till där det lönar sig.

För det tredje synliggör konflikten behovet av folklig mobilisering och genuint maktskifte i Iran. Den iranska regimen är brutal, illegitim och grundar sig på total repression mot landets arbetare, kvinnor, och minoriteter. Men dess fall kan aldrig åstadkommas genom utländska interventioner som sätter civilas liv och hem på spel. Bakom USA:s och Israels retorik om ”regimskifte” döljer sig inget annat än viljan att installera en nickedocka, en som främjar deras säkerhetsintressen och öppnar marknaden för deras kapital. Konsekvensen av det är aldrig verklig förändring, utan bara lydnad, interna konflikter och ett nytt förtryck. Verklig frihet i Iran kan endast vinnas av det iranska folket självt; genom strejker, organisering, uppror – inte av bomber som regnar över Teheran.

För det fjärde visar kriget att den globala världsordningen befinner sig i en djup kris. Det gamla systemet, byggt på USA:s dominans och ett löfte om stabilitet genom fria marknader och globalisering, vittrar sönder. Nya block växer fram och gamla maktbalanser kollapsar. I detta vakuum blir kriget en metod för nyordning – för kontroll över resurser, arbetskraft och territorier. Vapenindustrin blomstrar, nya allianser formas, och hela regioner kastas in i elden. Krisen är inte tillfällig utan den är strukturell och den kräver vårt motstånd.

Ställd mot kriget i Iran och folkmordet i Palestina står vi därför inför ett val. Ska vi backa upp den ena eller andra imperialismen, den ena eller den andra tyrannen, i jakt på den ”minst onda” historiska utvecklingen – eller organisera oss för något annat? De socialistiska svaren är tydliga: Allt stöd åt det iranska folkets kamp mot den teokratiska regimen. Fördöm det israeliska folkmordet i Gaza. Ner med USA:s nygamla imperialism. Nej till alla former av krigsprofit. Ja till internationell solidaritet, global nedrustning, nationell befrielse och demokratisk organisering i varje land.