Ett presidentpalats i Santiago, Chile, bombas och står i lågor. Det hela filmades och finns ännu på mångas näthinnor. Stunden då landets eget flygvapen den 11 september 1973 bombade en demokratiskt vald president blev sinnebilden för den blodiga militärkuppen. President Salvador Allende gjorde motstånd med maskingevär i hand men dog tillsammans med många andra. I samma ögonblick blev Allende en förgrundsgestalt för vänstern i hela världen. Mitt under bombningen hann Allende tala i telefon med dottern Beatriz Allende, och genom henne skickade han ett budskap: ”Säg till Miguel att hans tid är inne…”.
Fokus| Alex Fuentes
Miguel Enríquez, Miguel, var ledaren för en generation som ville förändra världen på sitt eget sätt. Han bekämpade militärjuntan från första stund och stupade beväpnad med ett Ak 47-gevär den 5 oktober 1974 i en av Santiagos förorter. Det är nu 50 år sedan Miguel föll i en, får man säga, heroisk strid.
Vem var han? Man brukar tala om Miguel som en magnetisk och karismatisk revolutionär, som en lysande stjärna, att jämföra med Che Guevara. Han föddes den 27 mars 1944 i Talcahuano i mellersta Chile, föräldrarna härrörde från en upplyst övre medelklass. Redan vid 13 års ålder deltog Miguel i de folkliga demonstrationerna 1958 då Salvador Allende var nära att bli vald som Chiles president. Det såddes då ett frön som skulle växa fram till revolutionens framtida ledare i Chile. Den kubanska revolutionens triumf 1959, ledd av gerillaledaren Fidel Castro, skakade Latinamerika och världen. 1960-talet i Latinamerika och Chile genomsyrades av uppror mot imperialism, klassklyftor, och sociala orättvisor och skulle för alltid prägla Miguels väg. Djupt påverkad av den kubanska revolutionen gick Miguel med i Socialistpartiet, men den hämmande parlamentarismen som rådde i partiet ledde sedan till att flera ungdomar lämnade det 1964. Han var en av dem. Med universitetsstudenter från olika traditioner, såsom maoister, anarkister och trotskister deltog Miguel 1965 i grundandet av MIR (Revolutionära Vänsterrörelsen). Revolutionens vindar blåste överallt. I november samma år besökte den nordamerikanske senatorn Robert Kennedy universitet i staden Concepción där han fick träffa studenter. Miguel tog då till ordet, och på utmärkt engelska, anklagade han Kennedy för att vara en representant för imperialismen som hade invaderat Dominikanska Republiken, höll på att massakrera det vietnamesiska folket och blockerade Kuba. Sådana som Kennedy har blod på sina händer, sa han och lämnade, tillsammans med en grupp andra studenter, mötet.
MIR:s första principdeklaration vid grundningskongressen 1965 författades av trotskister, man slog i den fast behovet av ”en revolutionär regering ledd av arbetarnas och böndernas maktorgan”. Senare skulle trotskisterna ’även bidra till att Miguel kunde väljas till generalsekreterare. Under åren skulle Miguel bli den obestridda ledaren för MIR. Vid 23 års ålder valdes alltså Miguel till MIR:s generalsekreterare, en organisation vars snittålder på medlemmarna låg runt 25. Två år senare hade spänningen mellan de som ville rikta sig till arbetarklassen och anhängarna av väpnad kamp ökat avsevärt, de senare skulle sedan utesluta trotskisterna och därmed en viktig arbetarskara som fanns i organisationen. Miguel ska ha sagt ”Vi kastade inte ut dem, vi skildes som vänner”. Liksom Salvador Allende och Che Guevara var Miguel läkare, men ägnade sitt liv åt att den latinamerikanska revolutionen. Han försökte skicka ett antal av MIR:s militära kader till Che Guevara som ledde en gerillagrupp i Bolivia med syfte att sprida en socialistisk revolution till Sydamerika. Planen stoppades då Guevara tillfångatogs och mördades av militären i Vallegrande i södra Bolivia 1967. Under tiden förbereddes OLAS-konferensen* för revolutionära rörelser på Kuba, en konferens som skulle fastslå att väpnad kamp var vägen för att befria Latinamerika från tyrannier. Miguel var en intellektuell revolutionär och läste marxismens klassiker,just vid den tiden läste han t ex avhandlingen om Marxismens ekonomiska teori av Ernest Mandel, en av den trotskistiska rörelsens främsta ideologer i Europa.
I flera biografier understryker man att hos Miguel kombinerades en väl utvecklad tanke- och handlingsförmåga. Men i handlingarna skulle det inte råda brist på bakslag, 1969 förbjöds MIR av den kristdemokratiska regeringen och medlemmarna tvingades gå under jorden. MIR var en produkt av den kubanska revolutionen och en klassmedveten arbetarklass i Chile. Både MIR och Miguel var på så sätt barn av sin tid. Efter OLAS-konferensen på Kuba 1967 anammade MIR:s ledning en gerillastrategi och ägnade sig åt att upprätta gerillaförband i landet. 1969 övergavs tanken på en landsbygdsgerilla, men övergick till att istället organisera grupper i städerna. MIR drev en alltmer militaristisk linje med ”tekniska operationer” eller snarare bankrån för att finansiera organisationens uppbygge. Som en följd av denna inriktning gjorde MIR det stora politiska misstaget med att uppmana till röstbojkott i presidentvalet 1970, det val då Allende kom till makten till följd av ett stort folkligt stöd. Året innan hade trotskisterna – innan de blev uteslutna -föreslagit att MIR skulle erbjuda ett ”kritiskt stöd” till Allende. Men föraktet för parlamentarismen var grundmurad, presidentvalet 1970 sågs som betydelselöst för klasskampens utveckling och ledningen trodde dessutom inte en sekund på att Allende skulle vinna. Miguels MIR misstog sig och Folkfronten Unidad Popular (UP) segrade med Allende i spetsen.
Efter UP:s valseger den 4 september 1970 öppnade sig en helt ny politisk verklighet. Folkfrontsregeringens program var radikalt och antiimperialistiskt även om den inte präglades av antikapitalism. Valsegern 1970 uppfattade arbetarna som sin egen vilket bidrog till att öka deras politiska självförtroende. UP och Allende föreställde sig att arbetarvänliga radikala förändringar inte skulle stå i motsättning till den borgerliga grundlagen och man talade om ”den fredliga vägen till socialismen”. Detta var för MIR:s ledning en omöjlig ekvation. Arbetarklassens och massrörelsens växande stöd till Allende tvingade emellertid MIR att överge några av sina tidigare ståndpunkter. Strax innan Allendes installation som president hade ett fascistiskt kommando mördat landets överbefälhavare i ett attentat. Högerextrema grupper, såväl civila som militära, gick inte att lita på. MIR:s fängslade medlemmar fick amnesti och i gengäld erbjöds Allende en personlig elitvaktstyrka bestående av MIR:s militärt utbildade kader.
Nio månader efter presidentvalet gav man upp gerillalinjen. Miguels MIR hade istället vuxit bland studenter, bönder och invånare i fattiga bostadsområden. Denna inriktning skapade en dynamik för rekrytering bland de som Miguel kallade ”de fattiga på landsbygden och i staden”. Men det var en genväg, man sökte inte att slå rot inom arbetarklassen som politiskt dominerades av två arbetarpartier med stort inflytande; Kommunist- och Socialistpartiet. Senare gjorde MIR en politisk vändning och försökte vinna inflytande i fackföreningarna. Stor vikt ägnades 1972 åt att stödja skapandet av ”folkmakt” runt industriområden för att motverka högerns och USAs allt aggressivare motoffensiv och reformisternas handfallenhet i regeringsställning. I juli 1973 talade Miguel till Chiles arbetare: ”Vi går igenom en avgörande tid, arbetarnas erövringar och framtid är hotade. Klasskampen är alltid ett fördolt krig. Den borgerliga kontrarevolutionen i Chile vill nu att den ska sprängas (…) folket måste förbereda sig för att göra motstånd, måste förbereda sig för att kämpa, måste förbereda sig för att segra (…) Framåt med historiens alla krafter”. Miguel resonerade som Frankrikes militära ledare och revolutionspolitiker Saint Just; den som gör halvhjärtade revolutioner gör inget annat än att gräva sin egen grav.
MIR hade från början rekryterat medlemmar bland ”explosiva” sluminnevånare, studenter eller fattiga bönder, även ursprungsbefolkningen, utanför den traditionella arbetarklassen. Sett ur ortodoxa marxistiska glasögon hörde dessa grupper inte hemma i arbetarklassen. I och med den militaristiska ”genvägen” hade man förlorat dyrbar tid och nu var det bråttom, det var en kamp mot klockan. Många inom MIR insåg att de hade begått ett stort politiskt misstag. Men MIR-ledningen gjorde aldrig någon djupgående analys av vad som hände mellan 1970 och 1973. Någon kongress där nödvändiga slutsatser kunde dras hölls aldrig. Miguels ledarskap enligt militär logik, handlingen gick före intern demokrati samtidigt som Miguels ledaregenskaper avgudades eftersom han alltid konsekvent själv gick i frontlinjen. Dissidenterna hindrades från att lägga fram någon alternativ linje.
Klasskampens virvelström gick allt snabbare. Varken uppmaningen att skapa ”folkmakt” bland radikala arbetare eller uppmaning till soldaterna att vägra lyda officerarnas order hann MIR att fullborda. Vid det laget hade Allendes regering ur politisk synvinkel avväpnat arbetarna, med ständig hänvisning till respekt för den grundlag som inte ens borgarna avsåg att respektera. Sanningen är att Allendes Folkfront aldrig hade förberett sig för en militär kraftmätning i enlighet med klasskampens obevekliga logik. Överklassen intensifierade, i tätt samarbete med USA, sin offensiv och saboterade febrilt,medan den alltmer panikslagna regeringen försökte nå en dialog, en fullständig chimär i ett sådant läge.
I augusti 1973 tog Allende in militären i kabinettet med syftet att ”förebygga ett inbördeskrig”. Sålunda hamnade armégeneralen Augusto Pinochet, viceamiralen José Toribio Merino och Flygvapnets general Gustavo Leigh i regeringsställning vilket förstås förvärrade situationen.
Timmarna och dagarna gick. Två dagar före militärkuppen hade Miguel ett långt möte med Allende som varade långt inpå natten. För Miguel var kuppen redan ett faktum. MIR hade 10 000 politiska kader och ca 40 000 anhängare, men endast en liten mängd vapen. MIR lyckades tillverka små mängder hemgjorda maskingevär som skulle delas ut till arbetare på viktiga industrier. Generalernas flygplan, fartyg, stridsvagnar och bataljoner var däremot redo, de hade konspirerat under en längre tid och skulle obönhörligen kasta sig över en obeväpnad utopi. De ovannämnda Pinochet, Merino och Leigh liksom en kuppvillig general inom polisen ingick i militärjuntan som skulle ta över.
I och med militärkuppen tillfogades de arbetande ett förkrossande historiskt nederlag. Miguels MIR undervärderade dessvärre nederlagets natur, den uppmanade inte till någon ordnad reträtt utan i stället till direkt motstånd mot Pinochets brutala diktatur. Det var en ödesdiger voluntarism och samtidigt en underskattning av borgerlighetens strategiska avsikt. Juntans omedelbara åtgärd med USA:s direkta inblandning, var att stoppa den revolutionära utvecklingen genom en fullständig massiv repression, men det strategiska målet var att knäcka och sudda bort arbetarnas historiskaklassmedvetande. Chile skulle bli ett varnande exempel för hela Latinamerika där upproret hade jäst sedan den kubanska revolutionen.
Militärkuppen förvisade MIR in i underjordens skuggor och Miguel blev genast en av de mest jagade vänsterledarna i landet. Chile dränktes i ett hav av blod och paradoxalt nog uppstod en period då Miguel uppnådde sin största, nästan mytomspunna, ryktbarhet. Under månader av väpnat motstånd, med totalt förakt för livet, vägrade han söka asyl eftersom han betraktade flykt som desertering. ”MIR söker inte asyl, den kämpar och gör motstånd”. Det var en orubblig moralisk och politisk ståndpunkt. Medan andra vänsterledare försökte ta sig in på utländska ambassader åtog sig den färgstarkaMiguel att leda motståndet. I februari 1974 föreslog han en bred politisk motståndsfront som kunde omfatta alla som motsatte sig diktaturen för att skapa en bred folklig motståndsrörelse. Men en brutal repressiv apparat hade redan påbörjat MIR:s förödelse.
Under 1974 var situationen extremt dyster. Hundratals unga män och kvinnor greps dagligen av Pinochets säkerhetstjänst. MIR var decimerade och tusentals skulle ”försvinna” spårlöst. Men i DINA:s besatthet var det Miguel som var den främsta krigstrofén. Miguel förstod mycket väl att isoleringen kunde leda till avgrunden och från ett latinamerikanskt perspektiv föreslog han bildandet av Revolutionära Samordningsstyrelsen mellan MIR, Argentinas PRT-ERP, Bolivias ELN och Tupamaros i Uruguay. Den kända ledaren för 26 juli-rörelsen på Kuba, Armando Hart, hade flera år tidigare påpekat att man i Miguel kunde se ”en ledare för revolutionen”. Efter ett års skoningslös jakt på motståndare och ofantliga brott mot de mänskliga rättigheterna upptäckte DINA, diktaturens fruktade Gestapo, ett gömställe i en förort i Santiagos kommun San Miguel. Den 5 oktober 1974 omringades den 30-årige ledaren av hundratals starkt beväpnade DINA-agenter, utrustade med pansarfordon och helikoptrar. I den helt ojämlika eldstriden dödades till slut MIR:s mångårige och karismatiske ledare. Carmen Castillo, den gravida partnern sårades, men förlorade barnet.
Liksom Allende har Miguel blivit en oförglömlig legend. Den italienske historikern och professorn Enzo Traverso har sagt ”Miguel Enríquez är ett föredöme, inte en ikon avsedd för dyrkan och vördnad” men att detta inte heller får utesluta ”självkritik avseende hans egna tidigare misslyckanden; det är den melankoliska kritiken av en vänster som inte resignerat inför den världsordning som skissats av nyliberalismen, men som inte kan förnya sin intellektuella arsenal utan att empatiskt identifiera sig med historiens besegrade”.
* OLAS-konferens:Latinamerikanska solidaritetsorganisationens OLAS-konferens hölls på Kuba den 4 augusti 1967 i Havanna och kom att bli av avgörande betydelse för kontinentens framtid.