Även den mest devote har en gräns. “Galningen” Milei i Argentina går inte längre hem i de breda folklagren.
Ett av skälen är hans fanatiska uppslutning bakom Netanyahus och Trumps krig mot Iran. Han har till och med erbjudit militär hjälp.
Nu visar det sig att det är en representant för den revolutionärt socialistiska vänstern som är landets mest populära politiker – Myriam Bregman!
Utrikes|Göran Kärrman
I slutet av 2025 hölls det sk mellanårsval i Argentina och trots att läget verkade dystert för presidenten Javier MiIlei, lyckades han stärka sin position i parlamentet. Visserligen med ett rekordlågt valdeltagande men det bekymrar förstå inte den som tjänade på det.
Den stärkta positionen parlamentariskt kunde högern raskt utnyttja genom att driva igenom nya nedskärningar och riva upp tex delar av de lagar som tillkommit för att skydda landets många glaciärer. Mest omskrivet har dock angreppen på den argentinska fackföreningsrörelsen varit, med bla kraftigt försämrat anställningsskydd, arbetsgivarens rätt att lägga ut såväl semestrar som den dagliga arbetstiden med mera i samma anda.
Inflationen, som varit landets stora gissel länge och som var den kanske mest avgörande frågan för att “galningen” (El Louco, han kallades så allmänt och inte enbart negativt) Milei skulle vinna presidentvalet 2023, har sjunkit från tresiffriga tal till i juni 2025 till under 2 procent. Även om det är inflation per månad och pekar på runt 20 procent årligen, vilket fortfarande är en hög inflation, så är det väsentligt lägre än de ca 100 procent årlig inflation som var resultatet 2023.
Även om inflationstakten ökade sen juni och en rad skandaler med såväl Milei som hans syster Karina Milei (en helt central figur i administrationen) inblandade avslöjades, så lyckades han alltså stärka sin ställning i parlamentet. Men sen dess har ekonomin börjat hacka betänkligt. Arbetslösheten fortsätter att öka och flera brancher håller helt på att slås ut. Textilindustrin är ett bra exempel. Med slopade importtullar är det avsevärt billigare för företagen att köpa in kläder från låglöneländer och någon egen produktion behövs inte. Nyligen har vitvarujättar som Electrolux och Whirlpool annonserat att man flyttar produktion från Argentina till Brasilien.
De enda sektorer inom ekonomin som tycks gå bra är jordbruket (med rekordförsäljning till Kina, som MIlei i valrörelsen 2023 ville bryta alla förbindelser med…), oljeindustrin och gruvnäringen. Särskilt de senare ger stora vinster på grund av prisökningar främst på guld.
Trots vädjanden från Milei om att folk med dollartillgångar skall deponera pengarna i landets banker så är misstron mot systemet större än eventuella sympatier för Mileis motorsågspolitik.
De senaste inflationssiffrorna, 3,4 procent i mars 2026 och prognoserna framåt pekar på ytterligare ökning av inflationstakten och följdriktigt har också Internationella Valutafonden (som med bortåt 350 miljarder kronor utlånade till landet) skrivit den förväntade ökningen av BNP, från 4,4 till 3,6 procent.
Men kanske allra värst för Millei är att hans popularitet sjunker som en sten. Under förvånansvärt lång tid efter att han tillträdde som president strax före jul 2023 så har hans popularitet varit relativt hög, men nu är det slut med tålamodet också bland många av de mer fanatiska anhängarna. Det är väl inte heller så konstigt att vinner man ett val på att sjösätta en lång rad nedskärningar och försämringar för majoriteten av befolkningen, med motiveringen att det är för att rädda landets ekonomi och att det skall göra befolkningen rikare på sikt, och allt bara blir sämre, då tröttnar folk. Även den mest devote har en gräns.
I en nyligen genomförd undersökning av de mest framträdande politkernas popularitet hamnar Milei på en femteplats. 62 procent svarade att de hade lågt förtroende för honom och 38 procent högt. En placering som gjorde att han hamnade efter de mest namnkunniga ledande peronisterna som Christina Fernandez. och Axel Kiciloff. Än värre, för hela den borgerliga politiska eliten i landet är att alla hade fler som ogillade dem än som gillade dem.
Den enda nationella politiker som faktiskt har fler som gillar henne än som ogillar henne heter Myriam Bregman och är parlamentsledamot för Vänsterfronten FIT-U och medlem i Socialistiska Arbetarpartiet (PTS), ett av flera trotskistiska partier inom Vänsterfronten.
Den 1 maj samlades 24 000 anhängare till PTS, ett trotskistiskt parti som ingår i Vänsterfronten, på en stadion. Samtidigt samlades tusentals och åter tusentals trotskistiska och CGT (LO)-militanteraktivister, vilket gjorde att det totala antalet på Plaza de Mayo uppgick till 50 000.
FIT-U samlar 4-5% av rösterna i parlamentsvalen och har inte setts som något större hot vare sig för extrem-högern eller peronisterna. Men precis som hur etablissemanget såg “galningen” Milei som ett kuriöst inslag i skrikiga tv-debatter ända tills han vann ett presidentval, så visar det sig nu att det är en representant för den revolutionärt socialistiska vänstern som är landets mest populära politiker. Det som rör sig i de breda befolkningslagren är ofta osynligt för den politiska parnassen.
En sak som flera kommentatorer pekat på som en möjlig förklaring till Bregmans popularitet och som lite gått under den politiska radarn är Milleis fanatiska uppslutning bakom Netanyahus och Trumps krig mot Iran. Han har till och med erbjudit militär hjälp (som den enda i världen?) för att öppna Hormuz-sundet, vilket för de flesta antingen ses som ett skämt eller som fullständigt idiotiskt med tanke på att det enda den argentinska militären klarat av i hela sin historia är att förtrycka och mörda sin egen befolkning.
Vänsterfronten är den enda politiska kraften som på allvar representerar den stora del av befolkningen som inte stödjer Israels folkmord i Gaza eller kriget mot Iran och Libanon.
Oavsett skälen till Myriam Bregmans popularitet så gör det vänstern mer relevant än kanske någonsin tidigare i Argentinas historia.
Myriam Bregman och Nicolás del Caño, parlamentsledamöter för PTS, ett trotskistiskt parti inom Vänsterfronten