I januari ägde den ekonomiska elitens årliga konferens World Economic Forum rum i schweiziska Davos. Mötet samlade representanter från den ekonomiska och politiska makten från hela världen för att diskutera världens framtid. Samtidigt som detta pågick släppte den internationella organisationen Oxfam sin rapport Takers not makers, en sammanställning över den växande ekonomiska ojämlikheten i världen. I rapporten visar Oxfam på hur dagens globala ojämlikhet tydligt hänger ihop med den historiska kolonialismen. Den tecknar en ganska dyster bild av utvecklingen, men visar också på alternativ.
Fokus|Erik Edlund
2024 växte de superrikas rikedom explosionsartat, och miljardärernas totala rikedom ökade tre gånger snabbare än under 2023. Under året fick världen också 204 nya miljardärer (räknat i amerikanska dollar). Dessa dollarmiljardärers förmögenheter växte i snitt två miljoner dollar per dag. De allra mest förmögna fick varje dag se sina tillgångar växa med i snitt 100 miljoner dollar. Oxfam förutspådde 2024 att världen skulle få sin första dollar-biljonär under det här decenniet. Men som utvecklingen ser ut nu räknar organisationen med att vi kommer se så många som fem nya biljonärer under 2020-talet. En biljon är en miljon miljoner.
Samtidigt menar Världsbanken att antalet människor som lever i fattigdom i stort sett ligger kvar på samma nivå som i slutet av 90-talet.
60% av miljardärernas tillgångar kommer enligt Oxfam från arv, monopol och olika typer av korruption (”cronyism and corruption”). Under 2023 skapades fler nya miljardärer genom arv än genom företagande. Alla unga miljardärer, under 30-årsåldern, blev det genom arv.
”Föreställningen att extrem rikedom är belöningen för extrem talang är utbredd, och den förstärks ständigt i media och populärkultur.” skriver Oxfam i rapporten, men tillägger att denna föreställning inte har något att göra med hur verkligheten ser ut. De skriver att deras rapport visar att dagens dollarmiljardärer ofta inte på något sätt själva har ”förtjänat” sina förmögenheter (”the extreme wealth of today´s billionaire class is largely unearned”).
Sammantaget, skriver Oxfam, visar rapporten att dagens nivå av extrem koncentration av rikedom inte är baserad på prestation. De sammanfattar med att de extremt rika är ”tagare” och inte ”skapare” (”takers not makers”)
De superrikas förmögenheter är till stor del ett resultat av kolonialismen och dess effekter. Majoriteten av världens miljardärer (68%) lever i de rika länderna på norra halvklotet. Detta trots att de här länderna bara står för en femtedel av världens befolkning. Detta är enligt Oxam mycket svårt att förklara utan att känna till de än idag pågående effekterna av kolonialismen.
”Kolonialismen är både ett historiskt fenomen och ett modernt fenomen. Historisk kolonialism var en tid av [rika länders] ockupation och dominans, som till största delen tog slut med de nationella frihetskamperna decennierna efter andra världskriget. Modern kolonialism (även kallad ny-kolonialism) är beteckningen vi använder på de till stor del mer informella sätt som de rika länderna i det globala nord fortsätter att kontrollera länderna i det globala syd”.
Oxfam skriver att man än idag, sextio år efter den historiska kolonialismens avskaffande, tydligt kan se att det ekonomiska systemet är uppbyggt för att föra tillgångar från fattiga länder på södra halvklotet till rika länder i norr. Mer specifikt från fattiga människor i syd till de rikaste i norr.
Oxfam skriver att den historiska kolonialismen redan från början främst gynnade den förmögna eliten, som ökade på sina förmögenheter genom att föra resurser från fattiga länder i syd till sina egna länder. Men eran av historisk kolonialism präglades också av stor ojämlikhet inom de rika kolonialmakterna. I Storbritannien hade den rikaste procenten dubbelt så stor inkomst som den fattigaste halvan av befolkningen år 1900. År 1842 var medellivslängden för en arbetare 17 år.
”Kolonialismen, och idéerna den byggde på, tog exploateringen av arbetarklassen till en ännu extremare nivå.”
Oxfam beräknar att de rikaste i Storbritannien mellan 1765 och 1900 förde ut tillgångar från Indien till ett värde av, räknat med dagens penningvärde, 22 biljoner. ”Detta skulle vara nog för att täcka hela London med 50-pund-sedlar nästan fyra gånger om.”
Efter Haitis frigörelse från Frankrike, och slaveriets avskaffande på ön, tvingades haitierna låna 150 miljoner franc (21 miljarder amerikanska dollar, i dagens penningvärde) från den gamla kolonialmakten för att betala ersättning till slavhandlare som förlorade på att Haiti bröt sig fritt. Detta ledde till en cykel av skulder och avbetalningar som märks än idag.
Den historiska kolonialismen präglades av olika rasistiska idéer. Dessa byggde ofta på pseudo-vetenskapliga teorier om en hierarki mellan olika folkslag. Dessa användes som ett rättfärdigande för att förtrycka, förslava och ibland även begå folkmord på befolkningen i kolonierna.
Oxfams rapport berättar om detta, och att arvet efter denna rasistiska och koloniala mentalitet än idag sätter prägel på tidigare kolonier. Man kan se detta i Australien, där en tredjedel av ursprungsbefolkningen tillhör de 20 fattigaste procenten av befolkningen.
I Sydafrika tjänar vita sydafrikaner fortfarande, 30 år efter apartheidsystemets avskaffande, ofta tre gånger mer än sina svarta landsmän.
Ett avsnitt i rapporten behandlar hur kolonialismen påverkade jämställdheten mellan könen. När kolonialmakterna kom med kommersiella storjordbruk och plantager infördes en ny ekonomisk ordning där männen gynnades relativt kvinnorna, som förlorade möjligheter att försörja sig själva och leva självständigt. Samtidigt skrev kolonialmakterna ofta lokala lagar baserat på vad männen sagt till dem, och det gjorde att de koloniserade samhällen fick en ännu mer ojämställd kultur.
”Tillsammans bidrog dessa strategier för separation till att splittra samhällen, vilket har lämnat efter sig ett arv av uppdelning som fortfarande är smärtsamt tydligt än idag.”
Globala institutioner som IMF, Världsbanken och stora företag håller kolonialismen levande än idag, och stora summor pengar och resurser fortsätter att flyttas från fattiga länder till rika länder varje år.
Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) bildades för 80 år sedan, när kolonialismen ännu inte hade gått under. Oxfam skriver i rapporten att deras sätt att fungera fortfarande ser likadant ut som under den koloniala tiden. G7-staterna, dvs. de sju rikaste länderna, har fortfarande 41 procent av rösterna i IMF och Världsbanken trots att bara tio procent av världens befolkning lever i något av dessa länder. Detta har stor betydelse eftersom IMF och Världsbanken har stort inflytande över den globala ekonomin. Fattigare länder påverkas extra mycket av deras beslut. Fattiga länder drabbades mycket hårdare under covid 19-pandemin bla. för att IMF hade rekommenderat att de skulle göra stora nedskärningar i den offentliga sektorn. IMF:s råd ledde till nedskärningar av över tre miljoner viktiga jobb, inklusive sjuksköterskor och läkare, trots det ökade behovet av personal inom vården under pandemin.
Den globala ojämlikheten och den historiska kolonialismen har haft en skadlig inverkan på miljön och lämnat efter sig avverkade skogar, djupa schakt efter utvinning av mineraler, förorenade vattendrag och utrotade djurarter. Detta har särskilt drabbat det Oxfam kallar det globala syd. Oxfam nämner Madagaskar som ett exempel i rapporten. Madagaskar förlorade 70% av landets ursprungliga skogar mellan 1895 och 1925 pga. kolonialmakternas skogsavverkning och utvidgning av jordbruk. De rika ländernas likgiltighet inför miljön i fattigare länder har fortsatt in i 2000-talet.
”Vissa forskare fruktar att vi nu befinner oss mitt i den sjätte massutrotningen; den genomsnittliga förlusttakten av djurarter under det senaste århundradet är upp till 100 gånger högre än den naturliga bakgrundstakten.”
Ett tydligt exempel på hur kolonialismen på många sätt lever kvar är att endast 101 företag kontrollerar naturresurser i Afrika för 1,05 biljoner amerikanska dollar. Den gröna omställningen har ökat behovet av sällsynta kritiska metaller, särskilt litium, som krävs för att minska koldioxidutsläppen. Det har utlöst en ny ”kapplöpning om Afrika” (”scramble for Africa”) där utländska stater och företag försöker ta kontrollen över dessa viktiga naturresurser.
Oxfams rapport tecknar en väldigt dyster bild av tillståndet i världen. Men de vill påminna om att det inte är för sent att vända utvecklingen. Oxfam lägger fram flera rekommendationer för att bryta den här utvecklingen av växande global ojämlikhet.
Beskatta de rikaste! Inkomster och förmögenheter hos de allra rikaste personerna och företagen bör beskattas mer för att minska den globala ojämlikheten. För att genomföra detta föreslår Oxfam en ny FN-konvention för skatt.
Minska ojämlikheten radikalt! Oxfam föreslår att man ska införa ett globalt jämlikhetsmål för att minska klyftan mellan rika länder och fattiga länder. Bland annat ska inte inkomsten för världens rikaste tio procent få överstiga den för de fattigaste 40 procenten. Utöver det rekommenderar de att alla länder bör införa nationella mål för att minska ojämlikheten.
Avskriv skulderna! Många fattiga länder är hårt pressade av höga statsskulder. Oxfam föreslår att det internationella samfundet, genom IMF och Världsbanken, bör avskriva skulderna för att ge dessa länder en chans att utvecklas.
Medan World Economic Forum i Davos erbjuder de rika och mäktiga en plats att diskutera tillväxt och innovation ger Oxfams rapport bränsle till en helt annan sorts diskussioner kring vår framtid. Takers not makers påminner oss om att strävan efter en bättre framtid kräver att vi tar oss an den ekonomiska ojämlikhet som genomsyrar vår värld.