Vad betyder Shanghaimötet, där Kinas ledare Xi Jinping demonstrerade sin militärmakt flankerad av de leende Modi och Putin.
Vad som beskrivs som en “alternativ globalisering” av Kina och Ryssland, är en konstellation där kapitalistiska stormakter samordnar sig för att stärka sina egna intressen, inte för att utmana den globala ojämlikheten, inte som ett steg mot de arbetandes frigörelse utan ett steg mot en ny form av imperialism, där kapitalblocken tävlar om inflytande över världens arbetare, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Tianjin, Kina, september 2025. När Xi Jinping samlade Vladimir Putin, Narendra Modi och ledarna för ett tjugotal asiatiska länder under Shanghai Cooperation Organisation (SCO), presenterades mötet i kinesisk statsmedia som en historisk vändpunkt: början på en ny ”multipolär” världsordning där USA:s dominans bryts. Vad svensk media framhåller om mötet är sparsamt och ytligt och antyder i huvudsak att toppmötet erbjuder politiska möjligheter för ledarna snarare än en bredare geopolitisk-ideologisk analys. Dagens industri beskrev toppmötet som “Diplomatisk förtroendebyggare”. Tidningen tonar med andra ord ner toppmötets betydelse till att handla om konkreta diplomatiska möjligheter för de inblandade ledarna snarare än att peka på en strukturell omorientering mot en ”multipolär” eller anti‑väst-ledd världsordning.
”Multipolaritet” eller maktkamp mellan kapitalblock? Toppmötet tecknade en bild med ett trepartsblock av de tre största kapitalistiska makterna utanför väst, avsett att utmana USA:s herravälde i Asien och globalt. En iscensatt enighet, därtill och med Indiens Modi, som har ouppklarade gränstvister med Kina, medverkade i en anda av ”multilateral harmoni” som ett försök att visa att Indien har fler alternativ än det som bjuds av USA. Styret i Kina lyckades skapa en gemensam scen där retoriken kring ”frihandel” och ”multilateralism” riktades främst mot Donald Trumps protektionism. Toppmötet i Kina ville skapa en bild av att man vill isolera USA och försöka avlägsna Indien från USA:s inflytandesfär. Kina använder SCO som ett verktyg för att sprida sitt eget kapitalistiska projekt; Rysslands Putin för att bryta sanktioner och isolering (Ukrainakriget) och Indiens Modi för att balansera sitt beroende av USA utan att ge avkall på sina exportmarknader eller sitt oljeberoende från Moskva.
Är denna positionering till Trumps tullkrig och imperialistiska ambitioner och nuvarande globala tillstånd något positivt? Progressivt för den västliga världsordningen? En räddning för de arbetande runt om i världen? Det skulle kunna tolkas så. Men i det fördolda rymmer detta djupa kapitalistiska intressen: militära uppvisningar, finansiella initiativ som en SCO-utvecklingsbank tänkt som ett alternativ till Världsbanken och ett “electro-yuan”-system för energihandel som Xi:s ledarskap vill ha för att minska dollarns makt över globala flöden. Putin lyfte i Tianjin att Ryssland ökar sin oljeexport till Indien, trots västs sanktioner. Modi lade fram Indiens plan att bredda sina allianser bort från USA. Syftet är att säkra kontroll och makt för några av kapitalets stora tungviktare som strävar efter att motverka framförallt USA:s dominans på jordklotet. Det är en aktiv maktdemonstration. Vad som beskrivs som en “alternativ globalisering” av Kina och Ryssland, är en konstellation där kapitalistiska stormakter samordnar sig för att stärka sina egna intressen, inte för att utmana den globala ojämlikheten, inte som ett steg mot de arbetandes frigörelse utan ett steg mot en ny form av imperialism, där kapitalblocken tävlar om inflytande över världens arbetare.
En annan central punkt i toppmötet var Xi:s förslag om “gröna energikorridorer” i Centralasien. Dagens industri framställde detta som en chans för tekniksamarbete och “hållbara investeringar”. Det är ju i själva verket främst en geopolitisk strategi. SCO:s “gröna projekt” kopplas till miljardlån från den nya utvecklingsbanken, som i praktiken kommer att låsa medlemsländerna till kinesiskt kapital. Kina stärker sitt grepp om råvaruförsörjning, särskilt kobolt och litium, för att kunna dominera den globala elbilsmarknaden medan Indien förväntas bli en central marknad, men på villkor som gynnar kinesiskt kapital. Denna retorik om hållbarhet används för att maskera kapitalets omfördelning, inte för att bygga ett verkligt alternativ till kapitalismen i världsskala.
Ur ett antikapitalistiskt perspektiv är ”multilateralism” inte något frigörande för arbetande människor. Manskörernas uppgift här är att sköta en ny sminkning av nya dominerande strukturer. Att hylla ”multipolaritet” som en befrielse från en annan kapitalism är ett bedrägeri, en falsk frigörelse. Den verkliga kampen måste riktas mot kapitalets globaliserade nätverk, där nya stormakter fortsätter att motverka de arbetandes villkor, miljön och solidariteten mellan folk genom statligt kontrollerad kapitalism. Trots motsättningar sinsemellan i relationerna projicerar Xi, Putin och Modi en gemensam front mot USA:s nedgång, men för arbetarklassen utgör detta makroutspel en falsk räddning. ”Multipolära” alternativ till USA bidrar inte till verklig frigörelse, det bevarar bara kapitalets globala diktat.
I delar av den svenska vänstern, särskilt i Vänsterpartiet och i tidningar som Flamman, finns en tendens att betrakta ”multipolariteten” som ett möjligt steg bort från USA:s imperialism. Men SCO-toppmötet visar att kapitalets logik inte förändras bara för att överhögheten skiftar från Washington till Peking. Xi:s “alternativa globalisering” innebär fortsatt exploatering: av naturresurser i Centralasien och i Afrika, av billig arbetskraft i Indien, Pakistan och Bangladesh och av strategiska beroenden för olje- och gasleveranser. Socialisters och antikapitalisters kamp kan inte handla om att byta herre utan upphäva herraväldet som sådant.
För vänstern i Europa, särskilt efter kriget i Ukraina och den eskalerande USA-Kina-konflikten, är SCO-toppmötet en slags väckarklocka. USA försöker upprätthålla sin dominans genom Nato och dollarn, Kina, Ryssland och Indien försöker bryta detta genom att bygga ett eget block. Men arbetarklassen förlorar oavsett block, så länge kampen inte är antikapitalistisk och internationell. Vänstern måste vara nykter. SCO-toppmötet i Tianjin markerar inte ett slut på USA:s hegemoni utan början på en ny kamp mellan konkurrerande kapitalistiska block. Det finns ingen progressiv stormakt. Det finns ingen progressiv stormakt i detta spel. Vår styrka ligger inte i Xi, Putin eller Modi utan i kampen underifrån, globalt.
”Multipolaritet” är en illusion, det är fortsatt kapitalism i nya kläder. Det är viktigt att vänstern ser två sidor av kapitalets maktkamp och förmår främja en inriktning där den internationella arbetarrörelsen står oberoende av stormakternas intressen. Det innebär ett kritiskt förhållningssätt mot alla stormaktsperspektiv som upphöjer kapitalets makt, oavsett vilket block som leder det, det är en antikapitalistisk linje med fokus på internationalism där den internationella arbetarrörelsen ställs utanför alla stormakters intressen.