Den senaste veckan har den judiska filmfestivalen i Malmö hamnat i centrum för en intensiv samhällsdebatt. Flera privatägda biografer har avböjt att upplåta sina lokaler till festivalen, delvis med hänvisning till ”säkerhetsskäl”. Det räckte för att utlösa en våg av fördömanden: Malmöpolitiker uttryckte vrede, kulturministern kallade situationen ”en absolut katastrof för samhället” och Simona Mohamsson var snabbt ute på sociala medier och fördömde ”judehat”.
Opinion|Valley Ghanem
Frågan om judars säkerhet i Sverige, särskilt i Malmö, har blivit ett återkommande inslag i det offentliga samtalet. Men den används allt oftare som ett politiskt verktyg – ett sätt att misstänkliggöra muslimer och delegitimera Palestinarörelsen.
Det som sällan diskuteras är vad dessa påstådda säkerhetsrisker egentligen består av. Ändå tycks ingen behöva specificera det. Så fort ordet säkerhet nämns i samma mening som jude reagerar samhällets institutioner reflexmässigt. Politiker, medier och kulturaktörer förenas i en unison kör av förfäran – utan att någon stannar upp och ställer de mest grundläggande frågorna.
Det framkom att biografernas oro handlat om risken för demonstrationer. Med andra ord betraktas fredliga protester mot Israels pågående folkmord i Gaza som en säkerhetsrisk i sig. Denna logik är inte ny. I två års tid har makthavare beskrivit människorättsaktivister som ”odjur” och ”terrorkramare”.
Antagandet att demonstranter utgör ett säkerhetshot ifrågasätts inte. Tvärtom accepteras det utan eftertanke och används i politiskt syfte. Politiker och opinionsbildare drar sig inte ens för att utöva påtryckningar mot de biografer som valt att avstå.
Sanningen är att Malmö stad regelbundet arrangerar och stödjer kulturaktiviteter med judisk anknytning – utan några som helst störningsmoment. Jag har själv deltagit i flera av dem.
Festivalens initiativtagare, Sofia Nerbrand och Ola Tedin, är välkända högerdebattörer med en uttalat israelvänlig profil och en lång historia av att demonisera Palestinarörelsen. Nerbrand har dessutom tilldelats pris av den sionistiska organisationen Israels vänner, samma organisation som bjöd in en IDF-soldat för att tala vid ett uppmärksammat event i somras. Att detta helt utelämnas i mediernas rapportering är talande. Varför uppmärksammas imaginära demonstranter, medan faktiska aktörer med tydliga politiska agendor lämnas oproblematiserade? Är det inte rimligt att fråga sig om även deras agerande kan utgöra ett säkerhetsproblem när de själva bidrar till ett samhällsklimat där hat mot muslimer och försvar för ett pågående folkmord normaliseras?
Det bör också noteras att den information som cirkulerat i medierna är bristfällig och delvis motsägelsefull. Flera biografer har själva dementerat uppgifterna om att de nekat festivalen av säkerhetsskäl. En del, såsom Biograf Panora och Hypnos Theatre, har helt enkelt inte kapacitet att arrangera ett evenemang av det slaget.
Efter att Skånes Folkblad granskade saken närmare stod det klart att det endast rörde sig om en aktör som tackat nej med hänvisning till säkerhetsskäl; Filmstaden. Först då medger Nerbrand att hon överdrivit i sina uttalanden om att alla biografer tackat nej på grund av säkerhetshot: ”det var kanske lite svepande sagt, men faktum kvarstår: vi har inte kunnat hitta någon plats för festivalen”. Hon menar att orsaken är ett ökat säkerhetshot mot judiska evenemang i Malmö – en bild som varken Malmö stad eller Malmös polis delar.
Roger Olsson, styrelseordförande i Folkets hus har även uttryckt följande:
”Vi förstod tidigt, med arrangörernas bakgrund som opinionsbildare, att det fanns stor risk för en krock. Att de rentav skapade idén till festivalen för att opinionsbilda och att beskedet att de inte hittade lokal är ett led i opinionsbildningen.”
Samtidigt utspelar sig en annan verklighet som nästan ingen talar om. Under natten brändes ännu en moské ner till grunden i Luleå, den andra på kort tid. Polisen misstänker mordbrand. Trots detta råder total tystnad. Inga presskonferenser. Inga uttalanden från regeringen. Ingen talar om muslimers säkerhet.
Denna asymmetri i reaktioner har blivit ett kännetecken för svensk samtid. När statsminister Ulf Kristersson talade om att antisemitism har en ”särställning” bland rasismer beskrev han därmed inte bara en teoretisk ordning, utan en konkret politisk verklighet.
Den så kallade säkerhetsfrågan handlar i grunden inte om trygghet, utan om politik. Den används för att forma opinion, tysta kritik mot Israel och skapa en berättelse där vissa liv anses värda att skydda, medan andra fritt tillåts att angripas.
Den ytliga bild som sprids riskerar därmed att förvanska verkligheten och användas för att elda på en politisk agenda som går i linje med regeringens Israel-vänliga politik.
Säkerhetsfrågan är inte en fråga om säkerhet.
Den är ett politiskt verktyg.