I början av januari genomförde USA en militär specialstyrkeoperation som saknar motstycke i modern tid. Venezuela utsattes för direkta militära angrepp, och i samband med flyganfallen fördes landets sittande president Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores med tvång till USA. Händelsen – som i praktiken innebär att världens mäktigaste militärmakt militärt griper en statschef i ett annat land – har utlöst omfattande protester i Venezuela och solidaritetsmanifestationer runt om i världen.
Kommentar|Alex Fuentes
En internationell våg av fördömanden har riktats mot USA:s agerande, som utgör ett grovt brott mot folkrätten och ett allvarligt hot mot säkerheten i Latinamerika och Karibien. I Venezuela och i ett stort antal länder i Latinamerika, Europa, Afrika och Mellanöstern – däribland Irland, Tyskland, Chile, Sydafrika, Mexiko, Brasilien, Palestina och Kuba – har demonstrationer och manifestationer genomförts mot den amerikanska aggressionen. USA:s president Donald Trump har gjort sig skyldig till ett internationellt brott som skapar ett extremt farligt prejudikat.
Protesterna handlar inte om att idealisera Venezuelas regering. De handlar om suveränitet, folkrätt och motstånd mot en imperial praktik som länge varit vardag i regionen – men som nu återigen normaliseras, denna gång i trumpismens språkdräkt.
I sedvanlig ordning har den dominerande västerländska rapporteringen snabbt reducerat händelsen till ännu ett kapitel i berättelsen om ”Maduros diktatur”. Detta sätt att rama in frågan döljer dock det avgörande: oavsett hur man bedömer Venezuelas politiska system är det Washington som brutit mot grundläggande internationella normer. Att världens mäktigaste militärmakt tar sig rätten att gripa en sittande president i ett annat land är inte ett uttryck för demokratiskt ansvarstagande, utan en grov imperialistisk handling. Det är en tröskelsänkning som hotar alla länder i det globala syd som avviker från USA:s geopolitiska och ekonomiska intressen. Den som tror att detta endast handlar om Venezuela bör minnas Latinamerikas historia: Guatemala 1954, Chile 1973, Panama 1989. Metoderna förändras, logiken består.
Svaret lät inte vänta på sig. I Caracas samlades enligt Anadolu Agency, Reuters, TeleSUR, Xinhua och Al Jazeera tiotusentals människor i den så kallade Gran Marcha por Venezuela. Parollerna var tydliga: ”Sovereignty is not negotiable”, ”We want him back” och ”Hands off Venezuela”. Det är slående att protesternas språk inte i första hand kretsade kring Maduro som person, utan kring nationell och regional självbestämmanderätt. Människomassorna har talat klarspråk: suveränitet är inte förhandlingsbar. Banderoller betonade arbetarklassens värdighet, motståndet mot imperialism och kravet på att Venezuelas framtid ska avgöras av venezuelanerna själva – inte av Pentagon.
Samtidigt spreds i västerländska mainstreammedier bilder och filmer som påstods visa venezuelaner som firade bortförandet. Flera av dessa avslöjades senare, bland annat av Associated Press, som AI-manipulerade eller grovt felmärkta. Materialet användes i informationskrigföring för att skapa bilden av ett folkligt stöd för interventionen. Detta är i sig en del av den militära offensiven: verkligheten förvrängs systematiskt, osanningar upprepas tills de uppfattas som sanningar.
Man behöver inte vara anhängare av Venezuelas regering för att konstatera att omfattande massmobiliseringar till stöd för landets suveränitet – trots regeringens tydliga auktoritära drag – vittnar om ett betydande folkligt motstånd mot USA:s inblandning.
Liknande manifestationer har ägt rum i Brasilien, där protester hållits utanför Venezuelas ambassad i Brasília och i Rio de Janeiro. Brasiliens president Lula da Silva konstaterade att USA genom sitt agerande passerat ”en oacceptabel gräns” i de internationella relationerna. Även Mexikos president Claudia Sheinbaum har fördömt den amerikanska militära interventionen. Kuba och Colombia markerade skarpt mot aggressionen, och Colombias president Gustavo Petro uttalade att regionen återigen står inför ett existentiellt hot. Reuters har rapporterat om en gemensam linje från flera stater – däribland Spanien – där man tydligt hänvisar till internationell rätt och nationell suveränitet.
Denna regionala respons är avgörande för att förstå situationen. I Latinamerika finns en kollektiv erfarenhet av hur ”humanitära ingripanden” och ”demokratifrämjande” gång på gång fungerat som täckmantel för ekonomisk och geopolitisk dominans. Det olagliga bortförandet av Venezuelas president uppfattas därför inte som en isolerad händelse, utan som ett angrepp på hela regionens självbestämmanderätt.
Men försvarar inte vänstern en diktatur? Detta är den förutsägbara invändningen: innebär motståndet mot USA:s aggression att vänstern försvarar en diktatur? Svaret är nej – och frågan är i sig avslöjande.
Socialister och antiimperialister har aldrig haft som uppgift att försvara varje regering som hamnar i konflikt med USA. Venezuelas politiska system rymmer reella demokratiska brister, sociala motsättningar och auktoritära drag. Detta är välkänt och behöver inte relativiseras. Men att erkänna och kritisera dessa problem innebär inte att acceptera imperialistiska angrepp. Tvärtom.
När USA bortför en president är det inte ett stöd till venezuelanska arbetare eller oppositionella. Det är ett uttryck för imperial maktutövning. Historien visar att sådana interventioner alltid förvärrar social misär, krossar folkliga rörelser och stärker repressiva strukturer. Att säga nej till nordamerikanska interventioner är därför inte att försvara status quo, utan att försvara möjligheten till verklig, inhemsk förändring.
Trumpismens bidrag är inte bara aggressiv utrikespolitik, utan också dess mediala inramning. Genom att reducera komplexa samhällen till karikatyrer av ”diktaturer” framställs militärt våld som något nödvändigt. Även The New York Times har beskrivit angreppet som ett uttryck för modern imperialism i Monroedoktrinens anda och New Yorks borgmästare Zohran Mamdani har gått emot Trump och konstaterat att ett ensidigt angrepp på en suverän stat är en krigshandling och ett brott mot internationell rätt.
Samtidigt råder tystnad kring USA:s allierade regimer i regionen – oavsett deras brott mot mänskliga rättigheter – så länge de följer den geopolitiska linjen. Dubbelmoralen är total. Parollen som dykt upp i protester i USA, ”No Blood for Oil”, fångar kärnan i detta hyckleri. Venezuelas naturresurser, strategiska läge och motstånd mot nyliberal underordning gör landet till ett återkommande mål.
Att samma administration samtidigt öppet hotar Danmarks territoriella område genom anspråk på Grönland – trots att Danmark är en Natoallierad – visar att detta inte är ett regionalt undantag, utan ett uttryck för en imperial praktik som även kan riktas mot USA:s egna partners.
Det avgörande i detta ögonblick är att dra en tydlig politisk gräns. Man kan och bör kritisera Venezuelas regering. Man kan kräva demokratiska rättigheter och social rättvisa. Men man kan aldrig acceptera att dessa frågor används som alibi för militär imperialism.
Latinamerikas historia är nedfläckad av blod till följd av USA:s interventioner. Sedan 1898 har regionen behandlats som ett geopolitiskt bakgårdsreservat, med invasioner, kupper och militära ingripanden i Nicaragua, Haiti, Dominikanska republiken, Panama, Guatemala, Chile, Grenada och många fler. Demonstrationerna i Caracas och solidaritetsmanifestationerna runt om i världen uttrycker ett kollektivt minne av vad imperialism innebär i praktiken – och en vägran att låta historien upprepas ännu en gång.
Hands off Venezuela.
Hands off Latin America.
