Norska Nobelkommittén, som ansvarar för Fredspriset, har börjat få in nomineringar. Och för tredje gången i rad nomineras Donald Trump. I år är det Shehbaz Sharif, premiärminister i Pakistan, och hans israeliska dito, Benjamin Netanyahu som nominerar Trump. Det är två personer vars expertis inom fred och nedrustning har lite övrigt att önska.
Kommentar|Patrik Olofsson
Genom åren har många nomineringar dragit löjets skimmer över sig; ibland avsiktligen som satir men oftast ofrivilligt för att man inte förstått det absurda i det.
Historien kan göras lång med mindre lyckade nomineringar. Vissa år har man inte delat ut Fredspriset med tanke på att läget för världsfreden inte inbjöd till några festligheter, som under Första- och Andra världskriget, Suezkrisen och Vietnamkriget. Vissa år har kandidatnöden varit allt för stor, eller att allt för oseriösa förslag inkommit.
I år känns det som att det återigen skulle vara läge att ställa in Fredspriset.
Trump är med sina nomineringar vid tre olika tillfällen en av de som blivit nominerad flest gånger. Vladimir Putin har bara blivit nominerad en gång (2021) precis innan den stora invasionen av Ukraina. Där hade den Norska Nobelkommittén tur att man duckade den kulan.
Irans förre president, Mahmoud Ahmadinejad, blev nominerad 2006. Också här fann man att meriterna haltade en aning. Han hade i o f s tagit kontakt med USA och föreslagit avspänningar, men på hemmaplan tiodubblade han avrättningarna av politiska fångar i Iran. Och det kanske inte såg så bra ut. Han har också gjort sig känd som förintelseförnekare. Det stärkte inte heller hans aktier.
Josef Stalin blev nominerad två gånger (1945 och 1948). Han kanske var fysiskt närvarande vid andra världskrigets slut. Det kan ses som en liten prestation. Men helst ska ju en kandidat bidragit till att ha ”verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer”, som det står i Nobels testamente. Kanske anklagelserna om krigsbrott under andra världskriget och sedermera bildandet av Warszawapakten inte föll inom ramen för det?
Adolf Hitler nominerades till Fredspriset 1939. Det var dock ett allt igenom ironiskt tilltag av den socialdemokratiska riksdagsmannen Erik Brandt som ville driva med sina riksdagskollegor när de nominerade Neville Chamberlain – pappa till Münchenöverenskommelsen 1938 och den europeiska eftergiftspolitiken mot Hitler.
1939 delades inget fredspris ut, och det känns som det var rätt beslut med tanke på världsläget och kandidaterna ifråga.
Dessförinnan, 1935, hade Benito Mussolini nominerats till Fredspriset. Det här var helt utan tillstymmelse till ironi, utan ett seriöst förslag från tyska och franska akademiker. Det här visar väl fascismens popularitet i akademiska kretsar vid den tiden.
Det fanns många skäl till detta, men i fascismens ungdom fanns en modernistisk dragningskraft: den fascistiska regimen framställde sig själva som dynamiska, framtidsorienterade och tekniskt progressiva. Detta tilltalade konstnärer, ingenjörer, filosofer och vetenskapsmän som sökte storskalig samhällsomvandling – ett framtidsprojekt.
Man framställde sig gärna som akademins beskyddare. Fascistiska regimer – särskilt Mussolinis Italien – finansierade universitet, forskning och kulturinstitutioner tämligen generöst.
Medgörlighet kunde betyda avancemang. Och när italienska universitetsprofessorer, 1931, uppmanades att svära en lojalitetsed till Mussolini, gick de flesta med på det – endast 12 av ca 1 200 professorer vägrade. Regimen investerade kraftigt i arkeologi, klassiska studier och romerskt kejserligt bildspråk och lockade till sig forskare som ansåg att nationalism kunde återuppliva deras områden.
Men Mussolinis militära aktiviteter i Libyen (1932-33) och i Etiopien (som började 1934) gjorde väl just Fredspriset mindre passande.
1935 blev det dock en helt annan person som fick fredspriset; Carl von Ossietzky – en tysk anti-nazist och pacifist. Han avslöjade omfattningen av Tysklands rustningar och därmed brott mot Versaillesfreden, som begränsade storleken på Tysklands väpnade styrkor. Ossientzky blev arresterad 1931 och dog i ett fångläger 1938, så Fredspriset fick tilldelas honom i hans frånvaro. Under ceremonin vägrade den norska kungafamiljen att närvara då priset ansågs stötande mot Tyskland. Den norska kungafamiljen skulle dock senare ompröva sin hållning mot Tyskland. Många historiker träter om tillfället när det så skedde, men 9 april 1940 är något många verkar ha landat i.
Övriga discipliner som erhåller ett Nobelpris har inte heller haft det lätt. Här har man inte alltid kunnat städa bort det värsta vid nomineringsprocessen, utan det har slunkit igenom ett och annat;
- 1918 fick Fritz Haber Nobelpriset i kemi. Han var onekligen en duktig kemist, men det var också han som utvecklade den kemiska krigsföringen för Tyskland under Första världskriget. Kanske den Norska Nobelkommittén borde lagt in ett veto?
- 1949 fick Antonio Egas Moniz Nobelpris i medicin för att utvecklat och förfinat lobotomin. Idag kanske vi önskar den prisutdelningen ogjord.
- 1962 fick amerikanen James Watson Nobelpriset för framsteg i DNA-forskningen, vilket var väldigt uppskattat ända fram till att det stod klart att hans egentliga studier var ämnat att klarlägga varför afrikaner har genetiska anlag för lägre intelligens. Nu var det inte lika kul längre.
- I början på 70-talet var det våg av nyliberalism som svepte över Nobelkommittén då både Friedrich Hayek (1974) och Milton Friedman (1976) fick Nobelpriset i ekonomi.
Hayeks uttalande att ”Personligen föredrar jag en liberal diktatur framför en demokratisk regering som saknar liberalism”, visar att han anser marknadsliberalismen vara det primära och att demokrati är något sekundärt. Friedman, som inte ville vara sämre, formulerade sin syn på socialt ansvar så här: ”Det finns ett och endast ett socialt ansvar för företag – att använda sina resurser och engagera sig i aktiviteter som syftar till att öka sina vinster”.
Idag lever vi i sviterna efter att så extrema ekonomiska teorier fick sola sig i glansen av Nobelpriset. Men allt ska inte skyllas på Nobelpriset. Det följde en nyliberal våg med Thatcher, Reagan och löntagarfondsstrider – där kapialägarklassen drev sin klasskamp hårdare och bättre än arbetarrörelsen.
Men vill man veta vart det gick snett först; ja, då är Nobelkommittén ett bra ställe att börja leta. Och om Trump nu får Fredspriset så har det verkligen gått snett.