Vill ni vårda ert blodtryck eller bara hålla modet uppe i novembermörkret? Ingen lätt sak längre, men här kommer några tips om vad ni i så fall ska undvika. Läs inte nyheten om Tierra Walker, en svart kvinna i USA som visade alla tecken på den välkända och livsfarliga graviditetskomplikation som heter preeklampsi, havandeskapsförgiftning. Hon fick dö hemma i sin husvagn strax efter jul 2024. Hennes son hittade henne livlös i sängen samma dag som han blev fjorton. Varför fick det hända? Ingen läkare i Texas vågade ta risken att ge henne en abort. Tierra Walker vågade inte skaffa abortpiller av rädsla för att bli påkommen och hon hade inte pengar nog att ta sig till någon delstat, där abort är laglig.
Krönika|Bodil Carlsson
Högt upp på listan ligger annars som vanligt miljörapporterna och rubrikerna om stora män. För båda gäller, också som vanligt, att smällarna de delar ut beror på vem man är och var man bor. Bitar av Irlands östkust är på väg att eroderas av havet: någon blir av med sitt hus. I en fiskeby på Elfenbensskusten har invånarna måst gräva upp sina döda anhörigas översvämmade kvarlevor och bära dem till en ny kyrkogård uppe på bergssluttningen. En småstad i Worcestershire i England har översvämmats av sin flod fyra gånger på sex år efter enorma skyfall, så byggnader har blivit omöjliga att försäkra. ”Vi känner oss övergivna”, säger vice borgmästaren. På Haiti kommer inga regn alls, så det blir inga skördar. Folk flyr in till städerna, hugger ner skogarna på bergssluttningarna för att få plats för sina skjul och ved till elden att koka den allt dyrare maten på. De unga killarna plockas upp av gängen som erbjuder inkomster, vapen och en tillhörighet att stoltsera med.
I Iran samlas människor framför moskéerna och ber tillsammans om regn. Delar av landet sjunker – ja, ni läste rätt. I ett område på 30 000 kvadratkilometer, ungefär lika stort som delstaten Maryland i USA, sjunker marken under byggnader och vägar 1 cm per år och i en annan del, runt staden Rafsanjan, upp till 34 cm per år. Varför? Överallt utdragen torka och överutnyttjande av grundvatten. Runt Rafsanjan odlas pistagenötter för export. Pistagenötter kräver vatten. Vatten pumpas upp ur jorden. Uttorkad jord packas samman och sjunker. Pistagenötter drar in pengar idag. Rasar husen i morgon? Någon annans problem.
1950, samma år som jag råkade födas, var Irans folkmängd runt 19 miljoner människor med 27% bosatta i städerna. Resten var traditionella jordbrukare. Idag är folkmängden runt 88 miljoner och 73% av dem bor i städer. Tillväxten maxade runt 1980 med lite över 7 födda barn per kvinna. Nu ligger den på 1,7 barn per kvinna och de stora männen, själva till vördnadsvärd ålder komna, oroar sig för hur en växande befolkning gamla skall försörjas av en krympande befolkning unga – låter det bekant? I Iran löser gubbarna problemet genom att ordna så att preventivmedel blir svårare att komma åt. Dessutom ser de till att hydrologer som pekar på inkompetent skötsel av vattenresurser föredrar exil. En av dem tror att torkan är Guds varning för omoraliskt beteende, typ kvinnor utan hijab på trottoarerna. Allrahögste gubben lär ha sagt att Iran borde sikta på att nå 100 miljoner invånare framöver. Var han för upptagen med sitt jobb som rörpost mellan gudomligheten och vanligt folk för att höra rösterna som säger att delar av Teherans invånare snart kan behöva evakueras till områden där vattendammarna ännu har något att ge?
I en annan version av gubbmaffian lyser Trumps statliga Environmental Protection Agency, EPA. EPA har i USA som i andra länder en avdelning för kemikalieinspektion, inrättad för att säkra miljön för allmänhet och arbetare. EPA förlorade många anställda under den Musk-ledda utrensningen av federal personal tidigare i år, men kemikalieinspektionen fick behålla sin bemanning. Fyra av dess toppfigurer var nämligen tidigare lobbyister för den kemiska industrin. De har redan hunnit godkänna fyra nya PFAS och står i begrepp att godkänna en femte, som skall jämnfördela de insektsgifter som sprutas över vete, majs och sojabönor för att maxa skörden. I Serbien har regeringen slutit ett för motparten ytterst förmånligt avtal med Jared Kushners fastighetsföretag om att bygga nytt i centrala Belgrad, när regeringen väl har demolerat de redan existerande byggnaderna, varav något är kulturminnesmärkt efter en NATO-attack. Fixar regeringen inte rivningen till belåtenhet? Då har företaget rätt till ersättning. Blir bygget av? Då har företaget gratis besittningsrätt i 99 år, därefter tar det över ägandet. Avtalet kom till strax efter att Kushners svärfars regering infört sanktioner mot Serbiens nationella oljeföretag, som riskerade få ont om rysk råolja. Det ser inte riktigt bra ut i allmänhetens ögon, så Serbiens regering är inte glad åt de nyhetskanaler som publicerat nyheten om avtalet. Här hemma drar man mera stillsamt in kommunvetot mot uranbrytning för att utländska företag skall våga ta risken att gräva upp något att exportera.
State capture kallas det när kapitalet kapar statsapparaten för egen vinstmaximering, men när makt byts mot pengar och pengar mot makt är det nog mindre tillfångatagande än samförstånd i tystnad. De säkrar varandras framtid i ömsesidig ogenomskinlighet. Eller, som Robert Reich säger från andra sidan Atlanten i The Guardian:
So perhaps it shouldn’t have been surprising that the editorial board of the Jeff Bezos-owned Washington Post defended the razing of the East Wing of the White House to build Trump his giant ballroom – without disclosing that Jeff Bezos-owned Amazon is a major corporate contributor to the ballroom’s funding. The Post’s editorial board also applauded Trump’s defense department’s decision to obtain a new generation of smaller nuclear reactors, but failed to mention Amazon’s stake in X-energy, a company that’s developing small nuclear reactors. And it criticized Washington DC’s refusal to accept self-driving cars without disclosing that Amazon’s self-driving car company was trying to get into the Washington DC market.
Allt oftare tänker jag att världen idag har två grundproblem. Det ena är gammalt. Hierarkier av åldrade män, överlägsna oss andra i ett enda avseende: de vet hur man manövrerar sig uppåt på stegen och klänger fast vid sin makt så länge man lever. Hierarkierna kräver ingen annan kompetens än så, men den räcker länge. Det är därför fotografierna under nyhetsrubrikerna ständigt visar dessa gamla ansikten. Har ni också funderat på om det är så att ju mera makt, desto äldre gubbar? Kinas förre härskare var född 1904 och ledde fortfarande landet vid sin död 93 år senare. Hans efterträdare idag är en ungdom på 73 bast med framtiden väntande, liksom Putin. Ayatolla Khameini är 86 år, Netanyahu 76 och Indiens Modi firade sin 75-årsdag i september. Skicklighet i att rensa ut medtävlare och säkra makt med våld tillför uppenbarligen några goda år, sett till den förväntade medellivslängden för andra i deras länder. Trump är 78. Tierra Walker blev bara 37. Hon hade varken makt eller pengar.
Det andra problemet är nytt: under en enda livstid har världsbefolkningen fyrdubblats. Det har inte försörjningsresurserna – planeten tillverkar inte vatten, land, olja, kol, metaller eller mineraler på beställning. Däremot har de tillgångar som finns blivit lättare att hitta, lättare att lägga beslag på och billigare att transportera och därmed mera eftertraktade vinstmaskiner. Extraktionen blir år efter år mera sanslöst aggressiv runtom i världen, vilket betyder att några blir sanslöst rika och sanslöst kortsiktiga när det gäller att försvara sin rikedom; att många av oss lever längre, mera välmående liv – men också att andra börjar leva kortare och fattigare. Olika fördelning av allt som pengar kan köpa, som bra mat och sjukvård, slår igenom. Olika varianter av klimatförändring, miljöförgiftning och olika varianter av krig om resurser ordnar den saken. Infektioner från djur i skövlade skogar, växande antibiotikaresistens, indragna biståndspengar med uteblivna vaccinationer och smittor i tättpackade slumstäder utan sophantering bidrar med vad de kan. Vem bryr sig? Vinstmaskinerna är beroende av dem som kan betala. Resten kan de strunta i.
Det gamla problemet har inte en susning om hur det nya problemet skall lösas. Det behöver de inte ha, för det är inte deras problem: de lever skyddade från konsekvenserna. Trump kommer inte att stupa i värmeslag medan han skördar tomater i Florida och om Mar-a-Lago hotas av havet, så har han ju Vita Huset att ta emot saudiarabiska investerare i. Hans svärson lever inte med tbc i Belgrads fattigkvarter. Jeff Bezos kommer inte att bli störd om någon minireaktor havererar, för ingen kommer att byggas i hans trädgård. Ayatollan tvingas inte i exil om folk dör i husras eller köksaborter. Det blir inte Netanyahus jobb att gräva fram likresterna i Gaza. Putin kommer aldrig att drabbas av gasbrand i en skyttegrav i Ukraina; han kan fortsätta tömma Ryssland på unga män från fattig landsbygd. Hans Höghet UAE:s president bor inte i el-Fasher och kärnkraftsindustrins lilla annonspelare Busch kommer inte att flytta till Storsjön. Ingen närstående till dem kommer att dö som Tierra Walker.
De gamla maktstrukturerna har hittat sin väg till fortsatt liv. De växer ihop med de nya och lämnar resten av oss att klara oss bäst vi kan. Om vi stryker med, så finns många av vår sort kvar att ta av.
Vi tror fortfarande, att topparna finns till för vår skull. De vet, att vi finns till för deras. Hittills har jag inte sett några bra förslag på hur vi ändrar på den saken.
View image in fullscreenen det känns som att det börjar bli dags. För den tid vi lever i nu, det som är mitt framför vår näsa, kan vara slutet på massrörelserna efter de två världskrigen med rättvisare fördelning av makt och resurser. Om det som väntar är motsatsen och vi inte gör något – då är vi lika rökta som Tierra Walker.