Över 5000 asylsökande har fått permanent uppehållstillstånd genom gymnasielagen.
Nu kringgår Tidöregeringen fräckt lagen för att, i det paradigmskifte som pågår, uppnå sitt mål om minskad invandring.
En dörr som var halvöppen håller på att stängas och människors liv slås i spillror i rättosäkerhet och utdragna asylprocesser.
Inrikes|Karin Fridell Anter
Jag är undersköterska och har arbetat i Sverige som undersköterska. Trots att jag hade jobbet och levde det liv jag drömde om, fick jag inte stanna. Efter nio år lämnade jag landet och sökte asyl i ett annat land. Men jag känner att Sverige är mitt hem och mitt andra land. Jag vill arbeta sida vid sida med andra och vara med och bygga ett fantastiskt Sverige. Jag känner mig sviken. Men Sverige vill inte ha oss.
Så skriver Mujtaba Rasa i facebookgruppen Stoppa utvisningarna till Afghanistan! Han är en av de tusentals unga afghaner som välkomnades till Sverige för nio år sedan och som sedan har utsatts för evighetslånga och rättsosäkra asylprocesser för att till slut tvingas lämna allt och tvingas på flykt igen.
År 2015 sökte 23 000 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. De allra flesta fick avslag på sina ansökningar, efter summariska och rättsosäkra prövningar. Handläggningstiderna var så långa att de stred mot både Sveriges och EU:s lagar. Som ett svar på massiv kritik från civilsamhället infördes 2018 den så kallade gymnasielagen. Den innebar att de som hade väntat olagligt länge på sina avslagsbesked och dessutom uppfyllde andra krav skulle få en ny chans om de gick ut gymnasiet och sedan skaffade fast jobb.
Sedan dess har över 5200 personer – numera unga vuxna – fått permanenta uppehållstillstånd genom den lagen. Det skedde i tre steg: Först 13 månaders tillstånd för att påbörja studier, sedan förlängning enligt studieplan plus sex månader för att söka jobb, och slutligen permanent uppehållstillstånd om man klarat studierna och fått jobb inom sex månader.
Inte lätt, med tanke på pandemin med distansstudier och nedstängda arbetsplatser. Men nu visar det sig att inte ens den som klarat allt kan känna sig säker. Dagens ETC har avslöjat att ett hundratal personer har fått vänta i flera år på besked i steg två, och sedan fått avslag och utvisningsbesked i steg tre eftersom de inte hade alla papper klara när de fick sina jobb. De hade gjort allt rätt och skickat in sina ansökningar i tid. Migrationsverket hade inte behandlat dem i tid. Och resultatet blir utvisningsbeslut. Några av de drabbade, till exempel rörmokaren Jawad Nazari i Jönköping och undersköterskan Mohammad Jafari i Lund har berättat i massmedia hur deras liv har slagits i spillror. På Skiftet finns en namninsamling i protest mot denna helt rättsosäkra hantering.

Nästan alla dessa avslag har gjorts vid Migrationsverkets Malmöenhet. I ett öppet brev har jag och Stoppa utvisningarnas grundare Ingrid Eckerman bett enhetschefen Fredrik Green om en förklaring och krävt en omprövning. De svar vi fick kan bäst sammanfattas som ”god dag – yxskaft”.
Fredrik Green svarar först att det handlar om gängse handläggningstider för asylansökningar. Om han har rätt är det mycket anmärkningsvärt – han påstår alltså att det är normalt och acceptabelt att det tar tre år innan en ansökan behandlas. Men dessutom verkar han inte ha förstått att det inte alls handlar om asylansökningar, utan om gymnasielagen som har ett helt annat regelverk. Som nästa försök till skenmanöver hänvisar han till en prejudicerande dom som slår fast att det fasta jobb som gymnasielagen kräver ska ha påbörjats inom sex månader efter examen. Ett villkor som de nu drabbade personerna har uppfyllt.
I en intervju med TV4 skyller han i stället på gymnasielagens konstruktion: ”Konsekvensanalysen av vår lagprövning är inte vår uppgift”. Att grundorsaken till avslagen är de orimligt långa handläggningstiderna vill han inte kännas vid.
Företrädare för regeringen går ännu längre. Vid en interpellationsdebatt i riksdagen tog vänsterpartiets Tony Haddou upp de många rättsvidriga avslagen och ställe en direkt fråga till migrationsministern: ”Avser statsrådet att vidta några generella åtgärder för att säkerställa att de drabbade får de permanenta uppehållstillstånd som de har rätt till?”
Frågan var ställd till Maria Malmer Stenergard men besvarades i stället av hennes nytillsatte efterträdare Johan Forssell. Han utnyttjade tillfället till att skylla det hela på själva gymnasielagen, som enligt honom aldrig borde kommit till. De individer som omfattades av lagen hade redan 2018 fått nej på sina asylansökningar och därför var det, enligt Johan Forssell, fel att de alls gavs en andra chans. Därmed är det, med samma logik, alldeles rätt att de nu inte får det uppehållstillstånd som den omtvistade lagen hade lovat dem. Detta trots att de själva har gjort allt rätt.
Det är ett märkligt sätt att se på lagstiftning och rättssäkerhet. Johan Forssell menar alltså att en myndighet ska ha rätt att förhala och förhindra beslut om man inte gillar den lag som ska tillämpas. Och att detta ska tillåtas förstöra hela tillvaron för individer som själva har gjort det som lagen krävde.
Johan Forsell går sedan ännu längre och presenterar de nu aktuella avslagen som ett led i det paradigmskifte i migrationspolitiken som regeringen utlovat i Tidöavtalet. ”Arbetet har resulterat i att asylinvandringen till Sverige har minskat till historiskt låga nivåer, trots att ett stort antal asylsökande fortsätter att söka sig till EU. Den här regeringen har tagit kontroll över den svenska migrationspolitiken och säkerställer att den är ansvarsfull och restriktiv.”
Tydligare än så kan det knappast sägas. Regeringen vill ha minskad invandring. Migrationsverket verkställer genom att kringgå gällande lag och därmed kasta ut människor som redan bor och arbetar i Sverige.
Johan Forssell försöker gömma sig bakom att han inte får uttala sig om enskilda fall. Men en systematiskt rättsvidrig behandling av hundra personer är ingen enskildhet utan en följd av politiska beslut. Asylsökande, flyktingar, ”gymnasielagare” eller arbetskraftsinvandrare spelar ingen roll – varje invandrare som tvingas lämna Sverige räknas som en pluspoäng av den SD-styrda regeringen. Hur det går för Mujtaba, Jawad och Mohammad och hundra andra är för dem en fullständigt ointressant bieffekt av den ”ansvarsfulla” migrationspolitiken.