Nytt nummer av Röda Rummet

Röda Rummet 2-3/2024 är ute och Andreas Nuottaniemi lyfter fram Arne Müllers kritiska text om den gröna industrin i sin anmälan för Internationalen.

Anmälan | Andreas Nuottaniemi

Vad har en batterifabrik i Västerbottens kustland med extremhögerns globala framväxt att göra? Det krävs ett visst mått av marxistisk fantasi, men i senaste numret av Socialistisk politiks teoretiska tidskrift Röda rummet går det i alla fall att ana konturerna av den världsomspännande best som tar sig sådana disparata uttryck. Redaktörerna låter inledningsvis antyda att det finns en tanke bakom att lägga just de här texterna – som i numret som helhet spänner över allt från den ”gröna omställningens” konkreta uttryck till sommarens rasistiska upplopp i Storbritannien och liberalismens ursprung bland nordamerikanska slavägare – bredvid varandra, men gör sedan inte mycket för att visa vad de har gemensamt, och hur de alla relaterar till det tema som uppges vara ”hatet”. I stället blir det upp till läsaren att analysera hur de enskilda delarna hänger samman som ”olika uttryck för en och samma (o)ordning”. Jag har egentligen inga stora problem med att tidskriftens tema lämnas så pass öppet (och förstår att vi här, om någonstans, har att göra med en teoretiskt skolad läsekrets som mer än gärna gör den typen av analyser själva), men hade nog ändå önskat att det funnits åtminstone en text av mer syntetiskt slag, som tydligare mejslade ut de konturer som nu visserligen successivt växer fram för den som läser numret från början till slut.

Kanske gäller den här invändningen främst avsnittet om de ”gröna industrierna” i norr, som nu får stå tämligen oteoretiserat. Journalisten Arne Müller har länge framstått som en folkbildare utan folk i sin upplysningskampanj om de naturextraherande verksamheterna i norra Sverige. Framför allt så har få andra än de redan övertygade velat lyssna när han genom åren fört fram materialistiskt grundad kritik mot de grandiosa planerna på tillverkning av fossilfritt stål, e-bränslen och bilbatterier i megaskala i bland annat Skellefteå, Boden och Gällivare, och det har knappast enbart varit på grund av egna val – men heller inte bristande kvalitet – som han gett ut sina välresearchade böcker på det lokala, något obskyra, förlaget Ord & Visor. Uppslutningen kring industriprojekten har, även bland vänsterpolitiker, varit närmast total i Sverige, med hallelujastämningen runt den ”gröne Jesus” i Skellefteå som ett slags epicentrum. Sådana detaljer som att den planerade elförbrukningen skulle kräva att ytterligare mellan 4000 och 5000 vindkraftverk byggs, eller att den oerhörda mängden metaller som behövs för sådan storskalig batteritillverkning kanske inte ens finns, har inte föranlett många ifrågasättanden, åtminstone inte offentligt. Där har Peter Carlsson och riskkapitalisterna runt Harald Mix tagits på orden och tillåtits att breda ut sig om sina påstått världsförbättrande ambitioner.

Läs Röda Rummet!

I Röda rummet står Arne Müller för en gedigen sammanfattning av argumenten i hans senaste bok, Norrsken: drömmen om den gröna industrin, och det är förstås en välgärning att tidskriften ger honom en delvis ny plattform. Vad jag emellertid kan sakna i skildringen av den här uppspeedade återindustrialiseringen av Norrland är den odogmatiska teoretiska fördjupning som utmärker andra av numrets bidrag, och som gör den till ett så väsentligt inslag i den krympande sfären av vänsterpublikationer. Men kanske är det helt enkelt en uppgift för framtida nummer av Röda rummet att utreda den ”gröna omställningen” som en krisande kapitalisms mer eller mindre desperata framtidsstrategi? Här är de möjliga kopplingarna till texterna om ”den globala extremhögerns anatomi” och de rasistiska upploppen i Storbritannien många. Som Maria Sundsvall skriver i sin essä om Miguel Urbáns kartläggning av den nya yttersta högern skiljer sig denna från den klassiska fascismen genom sina torftiga framtidsvisioner. När trumpisterna ska drömma kan de inte frammana andra bilder än den av en återupprättad kapitalism med obegränsad tillväxt. Det är också mot en sådan bakgrund högerns klimatrealism, som Johan Örestig Kling skriver om i en annan av numrets mer läsvärda texter, vuxit fram. Den som vill veta hur denna klimatrealism kan se ut i praktiken gör gott i att bege sig till Skellefteå, eller åtminstone betrakta fotografen Johannes Samuelssons avslöjande bilder av de dystopiska landskap som växer fram där, liksom i den nordliga grannstaden Boden, i anslutning till de gröna industrierna. Ingen som sett dessa kan fortfarande inbilla sig att det här är en omställning som har människan, eller för den delen naturen, i centrum. Så ser en kapitalism utan framtidstro ut.

Prenumerera på Röda Rummet!