Ingen i det här landet har missat ett av de viktigaste begreppen i svensk politik: utanförskap. Begreppet är så etablerat att få reflekterar över vad de faktiskt döljer: en stor dos stigmatiserande klassförakt.
Krönika|Gay Glans
I ”utanförskap” återfinns främst utomeuropeiska muslimer, boende i något så kallat ”utanförskapsområde”. De beskrivs ofta som ointresserade av att lära sig svenska normer och värderingar. God ”vandel” har många av dem svårt att efterleva. Och inte minst, de tär på välfärdssystemet.
Om vi skall tro Kristersson och hans promotor, Jimmie Åkesson, lever dessa personer gott på att stapla välfärdsbidrag på hög. Inte för att de måste, utan för att de kan. Enligt liberalismens och konservatismens idéer om individuell frihet och ansvar har de ”tärande” valt bidrag i stället för arbete och studier. Och inte att förglömma – kriminalitet. Kristersson lovade därför i den senaste regeringsförklaringen att strama åt bidragen.
Så länge klassamhällen har existerat – från de första jordbruks civilisationerna vid Eufrat och Tigris för 10 000 år sedan – har grupper av människor hamnat utanför och avhumaniserats. Slavar, Judar och Romer är bara några exempel. Det tycks vara klassamhällets logik att utse syndabockar som förklaring till varför systemet fungerar som det gör.
Vid inflyttningen till städerna från landsbygden i början av 1900-talet, när jordbruket industrialiserades på allvar, ser vi ett liknande mönster av ”utanförskap”. I städerna möttes landsbygdens arbetare av skyhög arbetslöshet. Förfärande många kvinnor tvingades till prostitution. De fick dessutom skulden för syfilisens epidemiska utbredning. Kriminaliteten sågs som ett invandrat problem från landsbygden.
Ivar Lo Johansson beskrev i ”Stockholmaren”, (1954) ett plågsamt möte med sin barndomsvän Hilma. Hilma hade liksom Ivar flyttat till huvudstaden för att undkomma fattigdomen på landsbygden. Ivar närde stora förhoppningar om att bli författare.
En snöig kall vinterdag stötte Ivar Lo på Hilma när hon kom dragande på en kälke lastad med en ekstubbe. Stubben hade hon fått som betalning av en man som hade köpt hennes kropp. ”Han hade inget annat att ge”, sa hon. Stubben hoppades hon skulle ge henne lite värme i det ruffiga skjulet som hon hyrde på Valhallavägen.
Hilma frågade om Ivar ville följa med henne hem och, som hon uttryckte det: ”klippa av. Jag vill inte göra det ensam.” Ivar avböjde och fick henne att lova att inte begå självmord. ”Jag kunde ju dröja ett tag, fast jag vet att det inte blir bättre”, svarade hon. Bedrövad såg Ivar sin barndomsvän hasa hemåt i snön med stubben på kälken.
Tidöpartiernas åtgärder för att få bukt med vår tids ”utanförskap” hundra år senare, är klassisk borgerlig politik. Genom att göra den som befinner sig i ”utanförskap ” ännu fattigare – i en situation liknande med Ivars barndomsväns Hilmas – ska de motiveras att ”välja” arbete istället för bidrag, studier istället för prostitution och kriminalitet.
Men regeringen lär misslyckas, medan allt fler barn och barnfamiljer hamnar i en allt djupare fattigdom.