Esquerra Republicana de Catalunya (ERC) är ett katalanskt parti som kämpar för självbestämmande i spansk politik. Nyligen höll Gabriel Rufián, ERC:s talesman i spanska parlamentet, ett uppmärksammat tal – ”Unidad o barbarie” (Enhet eller barbari) – där Rufián betonade vikten av en enad vänsterfront i Spanien. Att en ”separatist”politiker från Katalonien förespråkar en enad vänsterfront i Spanien är ganska unik. Rufián menar att de fragmenterade vänsterkrafterna riskerar idag att marginaliseras. I talet sa Rufián: “Om vi inte enas, kommer de att döda oss var för sig… politiskt”. Han använde en parafrasering av något som tidigare myntats ut av ”Che” Guevara nämligen ”Om vi inte strider tillsammans kommer vi att dödas var för sig”.
Utrikes|Alex Fuentes
I talet föreslog Rufíán bildandet av ett plurinationellt vänstersamarbete bestående av regionala och självständighetspräglade partier såsom ERC, Bildu, BNG och Ara Més, där även rikspartier som Podemos och Izquierda Unida skulle kunna ingå. Målet, enligt honom, är att motverka den ultrakonservativa högerns och extremhögerns framfart – särskilt från PP och Vox. Budskapet: mindre renlärighet och mer politisk förnuft.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. ERC:s ledning distanserade sig snabbt. Partiets talesperson i katalanska parlamentet, Ester Capella, sade att förslaget “inte är på agendan”, inte aktuellt helt enkelt. Regionala självständighetspartier som EH Bildu, BNG, Compromís visade återhållsamhet. De föredrar nog att bevara sina egna profiler och autonomier. Partiet Sumar, som sitter i socialdemokraternas ledda regering i Spanien och som ursprungligen kom att bestå av krafter som härrör från Podemos, avfärdade förslaget som ”politisk populism”. Spaniens vicepresident och ledande medlem i Sumar, Yolanda Díaz, föredrar istället en ”demokratisk allians” baserad på ett minimiprogram, inte en sammanslagning av partier. Podemos generalsekreterare, Ione Belarra, dementerade att ERC erbjudit ett valförbund och ser Rufiáns uppmaning snarare som ett utspel.
Bedömare i Spanien menar att en sådan vänsterkoalition är strategiskt svår att genomföra på grund av det spanska valsystemet där små partier missgynnas. Väljarna skulle inte kunna rösta på kandidater eller listor utanför sin egen provins. Bedömare tolkar Rufiáns önskan och säger att enhet är ett lockande perspektiv, men framhåller att verklig effekt bara uppnås genom samarbete mellan större politiska aktörer som Podemos och Sumar, men dessa och även andra partier visar få tecken på att vilja samverka. Men det finns andra programmatiska och ideologiska aspekter som också talar emot en sådan vänsterkoalition.
Formationen ERC betraktar sig själv som ett vänsterrepublikanskt och socialdemokratiskt parti med fokus på självbestämmande eller katalansk självständighet, snarare än ett antikapitalistiskt parti. De förespråkar en välfärdsstat med progressiv beskattning och social rättvisa. Deras inställning till antikapitalism är mer strategisk och retorisk än ideologiskt renodlad. Fokus ligger framförallt på hur en självständig katalansk republik skulle kunna utforma ”en egen social modell”.
I sitt principprogram talar ERC om ”en ekonomi i folkets tjänst” och kritiserar ”det oreglerade kapitalets dominans”, men partiets åtgärder leder ofta till progressiva reformer snarare än ett systemskifte. I det senaste partiprogrammet (Ponència Política 2022–2025) lyfter ERC fram motstånd mot nyliberalism där man kräver regleringar av finansmarknaden, beskattning av stora företag och begränsning av spekulativ kapitalism. ”Ekosocialism” används mest som slogan; begreppet används, men i praktiken innebär det främst satsningar på grön omställning, inte ett upphävande av kapitalismen.
Sedan 2019 har ERC haft en avgörande roll i spansk rikspolitik genom att stödja PSOE:s koalitionsregeringar mot högern och extremhögern. Denna politiska praxis innebär bl a att ERC har lagt ned sina röster eller röstat ja till statsbudgetar som inkluderar liberala ekonomiska ramar. De har kompromissat om arbetsmarknadsreformer och ibland accepterat EU:s åtstramningspolitik. Ungefär som Vänsterpartiet i Sverige. Det gör att ERC hamnar i en gråzon: de agerar parlamentariskt reformistiskt, trots att de retoriskt använder ett mer radikalt språk, särskilt vid konflikter med centralmakten. Den radikala antikapitalistiska vänstern riktar därför kritik mot partiet. Både inom Katalonien och i Spanien får ERC ofta kritik från renodlade antikapitalistiska rörelser som CUP (Candidatura d’Unitat Popular – ett katalanskt självständighetsparti), Anticapitalistas (trotskister) och delar av Podemos. Kritiken går ut på att ERC:s linje är ”autonomism utan klassperspektiv” och att partiet förhandlar bort både sociala rättigheter och självständighetskampen genom kompromisser med det socialdemokratiska PSOE. Anticapitalistas riktar därför kritik mot ERC för att organisationen ”förvaltar kapitalismen i Katalonien” – särskilt då ERC i praktiken driver en relativt företagsvänlig politik på regional nivå vilket är annat än att driva en tydlig klasspolitik. Men även om ERC inte använder sig av ett antikapitalistiskt språk är Gabriel Rufiáns tal (”Unidad o barbarie”) intressant ur ett vänsterperspektiv.
Talet hölls i en spansk kontext, men det är även viktigt ur svensk horisont.
Unidad o barbarie. Historien väntar inte på någon. Mycket mindre på en vänster som ägnar sig åt att gräla om sina sår medan monstret växer. Splittringen är inte bara ett strategiskt misstag – den är ett svek mot dem som har gett allt i väntan på en förändring som aldrig kommer. Motståndaren vet vad den gör. PP och Vox röstar tillsammans, ljuger tillsammans, regerar tillsammans. Under månader har de förberett kuppen: mot den offentliga utbildningen, kvinnors rättigheter, det historiska minnet, facken, pressfriheten. Och vad erbjuder vi i gengäld? Uppbrutna möten, överlappande plattformar, parallella listor, korsvisa viten och ändlösa debatter om vem som ska leda vad. Vi behöver inte ännu en ny front eller ett nytt namn. Det som behövs är ansvar. Det ansvar som tas när man förstår att utan enhet finns inget projekt som håller. Att skillnader inte kan väga tyngre än det gemensamma målet. Inför ett nytt reaktionärt period finns det inget utrymme för överlägsenhet eller taktiska beräkningar.
UTAN ENHET FINNS INGET FRAMTID
Fragmentering mobiliserar inte. Den förvirrar, utmattar och avmobiliserar. Man kan inte bygga folkmakt genom att bara tala till dem som redan är övertygade. Den sociala majoriteten behöver visshet, inte spektakel. Avtal, inte tweets. Broar, inte skyttegravar. Ja, man kan vara självständig, förespråkare för konfederation, kommunist, ekologist eller feminist och förstå att uppgiften nu är att bygga en gemensam front som försvarar social rättvisa, mänskliga rättigheter, offentliga tjänster och livet – mot marknaderna. Det är inget man improviserar. Det organiseras. Det finns plats för alla. Och det är brådskande för alla. Om vänstern inte kommer överens nu, när ojämlikheterna skjuter i höjden, bostäder är en lyx, rasism normaliseras och folkmordet i Gaza fortsätter – när ska den då komma överens? “Om vi inte enas, kommer de att döda oss var för sig… politiskt”. Och det är inte en metafor. Det är en varning. Antingen förstår de oss som ett gemensamt alternativ, eller så kommer de att rensa oss bort som rester av ett dött hopp. Enhet är inte en önskan: det är ett historiskt krav.
Gabriel Rufián