I TV4:s lilla dokumentärserie ”Palmemordets dolda spår”, använder ett litet forskarteam AI för att processa utredningens enorma material. Där framträder konturerna av en liten grupp som kan ha genomfört mordet. Experten Gunnar Wall som i fyrtio år studerat Palmeutredningarna kommenterar de nya rönen. 1986 inledde han på tidningen Internationalen sitt prisbelönade journalistiska grävande – men den gången dömdes Internationalen för artiklar om ”polisspåret” i ett omdebatterat tryckfrihetsmål. Håkan Blomqvist, tidningens då åtalade ansvarige utgivare ger en historik.
Fokus | Håkan Blomqvist
Men ni har väl inte missat den, TV4:s lilla dokumentärserie ”Palmemordets dolda spår”? Ett litet forskarteam använder AI för att processa utredningens enorma material, ringar in, parar ihop, strukturerar och analyserar det oformliga stoffet. Där framträder konturerna av en liten grupp som kan ha genomfört mordet i samband med en större hemlig säkerhetsövning i Stockholms innerstad, därav myllret av vittnesobservationer av män med walkie-talkies och annat som kanske inte hade att göra med mordet. Men fyra professionella personer tycks skilja ut sig och agera i skuggorna av övningen.
Ciceron i programmet är Gunnar Wall, guldspadeprisad journalist och författare med ett otal artiklar och flera böcker bakom sig om Palmemordet och den katastrofala utredningen. Ända sedan mordet 1986 har han röjt och rotat i vad som hände och framförallt vad som skedde med utredningen. Han inledde sitt grävande som journalist på denna tidning, Internationalen, kritiserade den tidiga spaningsledningens grundlösa klappjakt på kurderna och började gräva i det så kallade polisspåret. Något som ett par år senare fällde tidningen för ”tryckfrihetsbrott”.
Jag tror nog man kan säga att för Internationalen som för de flesta på den tiden var det närmast självklart att mordet var politiskt och organiserat. 1986 hade det kalla kriget eskalerat med USA:s Ronald Reagans offensiv, ökat atombombshot i Europa men också contras mordkommandon i Centralamerika, den sydafrikanska apartheidregimens terror och högerhatet mot Palmes avspänningspolitik. Politiska mord genomfördes runt om i världen, var det nu Sveriges tur?
Internationalen uppfattade mordet på Olof Palme som ett terrordåd riktat inte bara mot Sveriges statsminister och socialdemokraternas ordförande, utan mot hela arbetarrörelsen, ja mot hela det reformprojekt som länge präglat det svenska samhällets efterkrigstid. Mordet ägde rum mitt under det så kallade ”rosornas krig” där LO och fackföreningsfolket gjorde motstånd mot avregleringar, privatiseringar och den marknadsomvälvning som efter hand skulle kallas ett nyliberalt systemskifte. Bara veckorna före mordet mobiliserade det s k ”Dalaupproret” tusentals fackliga gräsrötter mot svångremspolitik och nedskärningar. Samtidigt var opinionen för ”Norden en kärnvapenfri zon” växande och många hoppades att Palmes förestående resa till Moskva skulle bidra till det.
Ett politiskt organiserat mord var också Hans Holmérs och spaningsledningens utgångspunkt, men med kurdiska PKK i siktet. Andra spår, som vette högerut mot svenska Palmefiender nonchalerades eller rentav blockerades. ”Polisspåret” som inbegrep en grupp högerextrema poliser i Citypolisens ökända ”baseball liga”, var ett av dem som 1987 väckte uppmärksamhet. Poliskommissarien som var först på plats och avspärrade mordplatsen fruktade själv att Palmehatande kollegor utfört dådet. Mängder av oklarheter och som det verkade sabotage av larm- och spaningsarbetet uppdagades efter hand.
Internationalens Stieg Larsson – för eftervärlden mest känd som Milleniumförfattaren – skildrade i stora reportage efter mordet den internationella högerterrorismen. Gunnar Wall granskade jakten på kurder och den följande s k Ebbe Carlsson-affären. Synbarligen avförde utredningen alla misstankar mot polis, militär och internationella högerterrorister, som ”sydafrikaspåret”. Det var i det läget, senhösten 1987, som Internationalen inför fruktad mörkläggning offentliggjorde olika vittnesuppgifter som ”walkietalkie-männen” och ”Polisspåret”. I ett stort uppslaget reportage i nr 49/1987 presenterades de spaningsuppgifter om svensk polis som skrinlagts. Inte med anklagelsen att vi här hade förövarna utan att detta är vad som tycks mörkas. Är spåret rimligt, borde inte varje detalj här, även om de enskilda polismännen som förekom i sammanhanget, utredas i botten?
Även två andra vänstertidningar, Norrskensflamman och Proletären, offentliggjorde uppgifterna och plötsligt hamnade ”polisspåret” på förstasidor och i politiken. En parlamentarisk kommission tillsattes skyndsamt för att utreda hur spåret följts upp – och lägga saken till handlingarna. ”Grundligheten har varit imponerande i polisens sätt att sköta utredningen av polisspåret”, var slutsatsen från kommissionens ordförande Ragnar Edenman.
Internationalen och de övriga vänstertidningarna åtalades för tryckfrihetsbrott och en långvarig strid om tryckfrihetens gränser, allmänintresse kontra förtalsregler följde – men även om hela spaningshaveriet, högerextremism inom polis och militär och hur den globala borgerliga kontrarevolutionen slog på olika områden.
Kring midsommar 1989 påbörjades rättegångarna men ända från hösten 1988 hade försvarskampanjen för tryckfriheten och de åtalade organiserats och under våren stod solifaritetsmöten, konserter och artistuppbåd som spön i backen.
Den 29 juni var det dags för Internationalen där undertecknad som Internationalens ansvarige utgivare stod åtalad av Justitiekanslern, JK, med krav på fängelse. Internationalens advokat Lars Viklund och grävjournalist Gunnar Wall argumenterade starkt för att allmänintresset kring mordet på Sveriges statsminister var överordnat enskildas sak samt att ingen anklagelse riktats mot några polismän. Artiklarna handlade om vad utredningen valt att skrota. FiB-juristen, som längre tillbaka hade tryckfrihetsförsvarat IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt företrädde nu polismännen.
Vid rättegångar i tryckfrihetsmål prövar en jury skuldfrågan och friade Internationalen på 17 av åtalets 20 punkter. Därmed avfördes åtalet om ”grovt förtal” liksom påföljden fängelse, men tre punkter om ”förtal” räckte för att utdöma straff och skadestånd på 40 000 kronor samt cirka 10 000 för övriga kostnader, sammanlagt 50 000 kronor, nära tre gånger så mycket i dagens penningvärde.
Allt samlades in av Internationalens läsare och engagerade i tryckfrihetskampanjen. Och Gunnar Wall fortsatte att gräva och aldrig släppa taget. När han idag som expert på TV4 kommenterar AI-teamets uppskakande uppgifter om de mönster som avtecknar sig från spaningsmaterialet om en liten grupp på fyra personer med bl a ”fallskärmsjägaren” och ”vapenhandlaren” som möjligt mordkommando, är det med fyrtio års erfarenhet i ryggen av forskning kring utredningen.
Missa inte den fortsättningen av något som inleddes för så länge sedan, men ännu bränner sig fast.