Vi står idag inför många överväldigande kriser. Klimatkrisen eskalerar, samtidigt som vi är på väg in i en ny tid av fascism och tillbakagång. Ja, själva idén om vad som är moraliskt och etiskt riktigt och möjligt har hamnat i totalkris när det har visat sig att det går att begå ett livesänt folkmord, utan att det får några egentliga konsekvenser. Brutalitet bortom ord har blivit vardagsmat. Bara att scrolla vidare.
Krönika|Emma Hele Lundström
På samma sätt upprör avslöjandena kring Epstein och människorna i hans närhet för en kort stund, men försvinner sedan ut i det enorma, ekande tomrum där moralen och etiken skulle ha varit. Det framgår med största möjliga tydlighet att makten är fri att göra precis vad den vill. Och att den alltid kommer undan med det.
Vi som inte har tappat vår empati och som fortfarande värnar om sådant som internationell solidaritet och mänskliga rättigheter, upplever i hög grad att vi lever i en tid av fritt fall.
Den italienske tänkaren Antonio Gramsci kallade detta för monstrens tid. Kapitalismen i sin slutfas som klamrar sig fast med vassa klor.
Och mitt i detta moras, mitt i denna ödestid finns det barn som växer upp och som ska försöka hantera vad det är att leva vid randen av – eller snarare i – avgrunden.
Rapporterna vittnar om en skrämmande utveckling när det gäller just de unga i vår tid. En stor del av dem ser mörkt på framtiden. Klimatförändringar, krig och ekonomisk osäkerhet har gett dem en känsla av maktlöshet. Därför har den psykiska ohälsan bland unga ökat. Många har sömnproblem och stark stress.
Men istället för att fånga upp deras oro och rädslor, istället för att ge dem konstruktiva redskap för att hantera den tid vi lever i, har vuxenvärlden lämnat dem att hantera det hela bäst de kan på egen hand. Främst på internet.
Detta har lett till att många unga idag vänder sig inåt – istället för att engagera sig aktivt i samhällsfrågor och försöka påverka situationen. De sluter sig om sin lilla sfär, bekymrar sig om kläder, utseende och egen framgång – en framgång de fortfarande tror på, även om de inte tror på några globala framgångar. De påverkas av högertrenden i sociala medier ägda av de techjättar som styr världen åt helvete, utan att någon på allvar tar diskussionen med dem. Vilket måste vara en av orsakerna till att unga killar i oroande hög grad har slutat att tro på jämställdhet. De känner sig diffust hotade och tar till gamla vanliga metoder för att känna att de har någon sorts kontroll över en verklighet som de faktiskt verkligen inte behärskar.
Rädsla skapar osäkerhet. Samtidigt kan de största kriserna upplevas som långt borta, trots att de inte är det: Bomberna faller inte just här. Inte just nu. Det är andra som drabbas. Andras syskon som dör- Jag behöver inte bry mig. Översvämningarna drabbar inte mig. Visst är det ovanligt kallt. Men ännu inte olidligt. Inte här. Branden har inte nått hit än…
Som Jonathan Safran Foer påpekade 2019 i Det är vi som är klimatet: ”Om vi inte agerar förrän vi känner av den kris vi egendomligt nog säger handlar om ’miljön’ – som om ödeläggelsen av vår planet bara var en kontext – kommer alla att tvingas ägna sig åt att lösa ett problem som inte längre kan lösas.”
2019 var även det är då Greta Thunberg talade på FN:s klimattoppmöte i New York. Mötet skulle leda till konkreta handlingsplaner. Nu skulle här göras saker för att förändra ett oerhört kritiskt läge. Det är bara sju år sedan. Men det känns som evigheter.
Greta Thunberg blev bestulen på sin barndom och har som vuxen – av omständigheterna – tvingats fortsätta att vara en fyrbåk för de goda krafterna i en värld där mörker råder i allt större utsträckning.
Om ni tycker att jag låter alltför domedagsaktig, se er omkring. Öppna ögonen. Hör ödesklockarna klämta. Det har varit hög tid att vända skutan alldeles för länge. Vi galopperar mot undergången och ni kommer snart att känna er tvingade att lösa problem som inte längre kan lösas.
Och den framtid som dagens ungdomar skyggar för att tänka på annat än som en youtube-kanal om privat framgång – kommer då att vara för evigt förlorad. För det är vi som är klimatet. Det är vi som är miljön. Det är vi som är mänskligheten. Och vi har tappat kompassen. Den som skulle leda oss hem.