En bra och relevant politik är naturligtvis A och O för ett framgångsrikt vänsterparti. Men ett parti måste vara kapabelt att samla människor och skapa rörelse för politisk förändring.
Vad händer då när det uppstår interna klickblidningar?
Patrik Olofsson resonerar i en fördjupande analys om hur Socialdemokratin, Labour och Vänsterpartiet lyckats stå emot klickvälde.
Vem ska sparkas ut i gränslandet?
Kulturen|Patrik Olofsson
Ett parti som bara filar på sin politik är egentligen bara en enda stor studiecirkel som finns för sitt eget nöjes skull. Det är inget parti som egentligen syftar till att åstadkomma någonting. Likaså har vi partier som lagt oerhörd vikt vid organisationen, organisatoriska modeller eller organisatorisk särart. Det har visserligen gett många vänsterpartier, men inte heller här har det åstadkommits särskilt mycket.
Vänsterpartiet har ambitionen att ”vara Sveriges enda vänsterparti”. Gott så, men vad innebär det i praktiken?
Det finns inget särskilt dokument som anger mer precist vilket parti vi vill vara eller vilken organisationskultur partiet skall ha. Om vi läser Vänsterpartiets strategidokument så formuleras det att partiet ”ska vara rörelsens röst i parlamenten”. Vi vill vara ett parti som samlar rörelserna – ett folkrörelseparti – och det innebär att partiet kommer vara väldigt brokigt och heterogent. Det kommer utgöras av folk från fredsrörelsen, kvinnorörelsen, hyresgäströrelsen, fackligt aktiva, klimataktivister, solidaritetsrörelser m fl.
Det här måste vi lära oss leva med. Att alla ska vara stöpt i samma stuprör är en omöjlig tanke. Vi måste acceptera en partikultur där många är olika och kommer från andra bakgrunder än dig själv. Men i ett riktigt folkrörelseparti kommer alla behövas. Alla är bra på något. Alla kan bidra med något.
1. Demokratisk centralism – folkrörelseparti
Den gemensamma nämnaren är partiprogrammet och stadgarna som fastslagits av kongressen. Men partiledningen kan inte ha allt för stora förhoppningar på ”lydnad” om än det ena, än det andra. Partiet kan kräva att fattade majoritetsbeslut efterlevs, men auktoritet för en partiledning kommer bara från en politisk auktoritet; förmågan att politiskt formulera de uppgifter som ligger framför oss.
”Lydnad” fungerar åt andra hållet också; om medlemmarna inte upplever att partiledningen grundar sina utspel i kongressbeslut – utan kostar på sig lite flexibilitet – så minskar medlemmarnas egen benägenhet att iaktta ”lydnad”. It takes two to tango.
Om partiledningen vill att medlemmarna ska vara lojala och backa ledningen om det blåser om t ex första beslutet att neka vapen till Ukraina direkt efter invasionen, eller att ledningen riskerade bädda för en SD-regering om vi riktade misstroende mot Stefan Löfvén om marknadshyrorna – ja, då måste ledningen vara lojal tillbaka när det blåser kring enskilda medlemmar eller lokalt.
Auktoritet och förtroende är något en förtjänar. Det finns inga genvägar här; auktoritet kan inte kommenderas fram. Ibland hör vi att det krävs följsamhet med hänvisning till ”den demokratiska centralismen”. Begreppet försvann ur stadgarna när partiet bytte namn från SKP till VPK 1967. Men om vi ber någon att specificera vilka organisationsprinciper de utrangerade och vilka nya organisationsprinciper som kom i dess ställe; ja, då får vi vänta förgäves på svar.
Jag har personligen inget emot demokratisk centralism. Men eftersom 99% missförstått begreppet efter att Lenin formulerat det i Vad bör göras? 1902, så är det meningslöst att prata om begrepp – vi måste vara specifika kring vilka organisatoriska principer vi vill ha.
2. Byråkratisk organisationskultur
Socialdemokraterna här i Sverige säger också att deras projekt är att bygga ett ”folkrörelseparti”. Och Socialdemokraterna vilar helt klart på många rörelser. Det som är problematiskt för Socialdemokraterna är att rörelsen hos ”brödsossarna” är den starkaste ”rörelsen”. Denna tusenhövdade hydra med en omättlig arvodeshunger som kräver att partiet gör vilka kompromisser som helst, bara det säkrar arvoderade uppdrag.
Inom Socialdemokraterna kan vi tala om en byråkrati. Det finns ett skikt inom ledningen som frigjort sig från medlemsbasen och vars agenda bara är egenintresset. Men med byråkrati menas inte bara omständlig administration eller karriärism. Byråkrati är i det här sammanhanget snarare något som liknar en egen socialgrupp/stratum; ett skikt inom arbetarrörelsen som försörjs direkt/indirekt av arbetarrörelsen men också har växt ihop med staten och näringslivet.
Bara inom regeringskansliet Rosenbad finns det 5 000 tjänstemän. Hela regeringskansliet upptar 10 kvarter på Norrmalm i Stockholm. Alla de 5 000 tjänstemännen är, enligt Björn Söder (SD), socialdemokrater. Det är givetvis en överdrift, men rätt partibok har nog genom åren inte varit till någon nackdel. Lägg till att det finns minst lika många politiska tjänstemän i riksdagen som det finns ledamöter och som tjänar några tusen under ledamöterna. Ute i kommuner och regionerna finns det, förutom de arvoderade politikerna, 800 politiskt tillsatta tjänstemän.
Tar vi in hela bilden av anställda i SAP, heltidspolitiker och de politiska tjänstemännen i riksdag, regioner och kommuner, LO och alla förbund, Kvinno- och ungdomsförbund, högre tjänstemän hos ABF, PRO, Hyresgästföreningen, Unga Örnar, Kooperationen, OKQ8, HSB, Riksbyggen, Folkets hus och parker, Arena, kursgårdar, tidningar m m, så finns det ett rätt stort skikt av folk med ett tydligt egenintresse av status quo, samförstånd och som bildar en konservativ kraft inom arbetarrörelsen; rörelsen/organisationen allt – målet intet.
Byråkrati är inte ett skällsord. Och det finns många högt uppsatta företrädare som genuint vill se ett annat samhälle, men sammantaget, med den tyngd det här skiktet har inom arbetarrörelsen och den makt de besitter så spelar de en konservativ roll där stabilitet går före aktivitet, klassamarbete går för klasskamp, där blocköverskridande överenskommelser går före utomparlamentarisk mobilisering för att pressa fram en annan politik.
Irriterande nog för den Socialdemokratiska ledningen har de dock inte frigjort sig från valmanskåren, så partiet har omvandlats till ett valmaskineri som vaknar till liv vart fjärde år. Efter att den politiska karriären är slut har de säkrat lukrativa positioner inom näringslivet. I den mån man haft politiskt inflytande har klassamarbetet stått högt i kurs och efteråt kan de casha in.
Det finns antydan till spår av byråkrati i Vänsterpartiet, men det är inte alls lika omfattande som i Socialdemokraterna. Det finns en arvodeshunger som ibland tar sig uttryck i form av karriärism, men att tala om en byråkrati passar inte riktigt in. Kanske efter några år i en regeringssamverkan med Socialdemokraterna, när du vant dig vid att ha haft privatchaufför till Rosenbad och tycker att anpassning till Socialdemokraterna är enda vägen till positioner ….. tja, då kanske kan vi prata om en risk att det utvecklas en byråkrati.
Vänsterpartister som hjälper Socialdemokraterna att ”budgetsanera” och belönas med guldmedalj av kungen och landshövdingspost, och Vänsterpartister som kliver över från politiken till näringslivet är än så länge enstaka företeelser.
3. Labourpartiet – försök till folkrörelseparti
Som del av vänstervågen i Labourpartiet – som bl a gav oss Jeremy Corbyn som partiledare – skedde det också ett försök att omvandla Labour till ett massparti, ett folkrörelseparti.
Labour lade stor vikt vid medlemsstyrningen; t ex med medlemsomröstningar – ”one member – one vote” – vid t ex val av partiordförande. Labourpartiet led liksom Socialdemokraterna av byråkrati och toppstyrning. Före 1980 utsågs partiledaren av parlamentsgruppen (Parliamentary Labour Party). I Sverige skulle det vara liktydigt med att riksdagsgruppen utser partiledaren. Det skulle upplevas som ytterst märkligt.
Mellan 1980 och 2014 användes ett Elektorskollegie där parlamentsledamöterna hade 1/3 av rösterna, medlemmarna 1/3 av rösterna och de anslutna facken 1/3 av rösterna. Även det en märklig konstruktion. Från 2015 gick Labour över till en medlem – en röst, och då kunde också Jeremy Corbyn väljas med 60% av rösterna.
Jämsides med att principen; en medlem – en röst infördes skedde det en kraftig medlemstillströmning till partiet. Medlemmarna och medlemmarnas plats i partiet sattes i centrum.
Under den här perioden tredubblades medlemsantalet: från knappt 200 000 till knappt 600 000. Med så många medlemmar övertog 2017 medlemsavgifter första platsen som den enskilt största inkomstkällan för partiet. När en partiledning är beroende av medlemsavgifterna för att finansiera partiet, får också medlemmarna en oerhört stark ställning. För Vänsterpartiet (och andra riksdagspartier i Sverige) utgör medlemsavgifter 4-5 procent av partiets inkomster. Att ha många eller få medlemmar spelar inte jättestor roll för partiapparaten. Däremot är ju valresultatet livsviktigt för det offentliga partistödet. Så partiet som valmaskin måste fungera. Som medlemsorganisation… not so much.
Efter att Starmer tagit över har medlemsinflytandet minskat och Labour har därmed tappat hälften av medlemmarna. Starmer drog också färre röster än Corbyn. Skälet till att Starmer blev premiärminister 2024 är kollapsen för det konservativa partiet – inte att Starmer drog fler röster.
Så det är ingen lätt uppgift att skapa ett folkrörelseparti. Det finns många intressen som inte vill se det hända. I ett stort parti som Labour har de en byråkrati som sätter käppar i hjulet.
I ett mycket, mycket mindre parti, där det är tveksamt om vi kan tala om byråkrati, finns det ändå organisatoriska hinder för partiets utveckling. Att adressera dem och ge dem ett namn handlar inte om glåpord, utan att ge dem ett namn, ett begrepp, görs för att det ska gå att diskutera.
Det finns förstadier till en partibyråkrati. Det finns klickstyre och det finns (särskilt för partier som kommer från Komintern-traditionen) ett organisationskultur som kallas zinovievism.
4. Vad är en klick?
Första gången klickbildningar uppstår är bland ungdomar. Ungdomar lämnar familjen som sin primära grupp och kompisar och klasskamrater blir viktigare, oftast viktigare än familjen. En ny primärgrupp skapas; ibland klasskamrater eller kompisar i allmänhet eller en mer trängre krets; en klick. Klicken leker med social inkludering/social exkludering.
”Leker” är kanske fel ord, för den som drabbas av exkluderingen är det ingen lek. Det kan upplevas som på blodigt allvar och vara väldigt traumatiserande.
Den här ”leken” kan folk lära sig på t ex skolgården eller i ett ungdomsförbund. Även om det här i grunden är ett barnsligt beteende kan det fortsätta upp i vuxen ålder. HR-litteraturen är rik på hur man motverkar klickbildningar på arbetsplatser. Klickar kan naturligtvis också uppstå även i partier. Klicken i ett parti är i grunden principlös. Det handlar inte främst om en åsiktsgemenskap. Det handlar om att tillhöra en viss social gemenskap och har som projekt att driva saker som gynnar den gemenskapen.
Det finns ingen motsättning mellan byråkrati och klickstyre. I en byråkrati, som Socialdemokraterna, hittar vi klickar som t ex ”S-maffian” i Stockholm. Det är dock sällan de når dagens ljus och det är sällan någon granskar och kartlägger dem. Men Socialdemokraterna har haft liknande klickar av ”S-maffia”-stil i Göteborg, Malmö, Sundsvall och Botkyrka som exponerats i media.
Klickar i partier kan vi dock hitta lite varstans. I ena extremen hittar vi medlemmar som aldrig ser något gott komma från partiledningen. De förenas i det permanenta missnöjets klick där gemenskapen finns i klagan på ledningen och att de minsann ”vet hur det borde vara”. Den klicken är tråkig, men gör sällan någon större skada. Den går i stor utsträckning att bara undvika.
Klickar ibland personer i ledande positioner riskerar däremot att göra stor skada. De sitter på positioner med makt och resurser att göra människor illa. Typiskt sätt reagerar klicken inte politiskt, utan organisatoriskt. Och då med någon typ av social exkludering; klickens offer utesluts från olika gemenskaper eller organ som inte är alltför tydligt stadgereglerade; exempelvis riksdagsgruppen, men det kan vara utskott, arbetsgrupper och liknande.
Om vi jämför Amineh Kakabaveh och Lorena Delgado så hittar vi inga likheter mellan personerna. Likheten finns i partiledningens modus operandi; att driva på för uteslutning ur riksdagsgruppen och med hot om att det ligger i farans riktning att personen utesluts ur partiet.
Eftersom en klick är principlös kan den mest hantera frågor på ett organisatoriskt sätt. En klick kan inte leda politiskt. Därför lämnar klicken walk over till andra att formulera den politiska berättelsen om partiet. I konflikten med Amineh sattes berättelsen – inte minst av borgerliga politiker – att partiet inte låtsades om hedersvåld för att inte stöta sig med vissa islamistiska grupper. Den berättelsen är naturligtvis inte sann.
I konflikten med Lorena sätts nu bilden i massmedia att partiet/stor del av partiet stödjer antisemitism och terrorattentat mot judar. Den berättelsen är inte heller sann. Men om de själva inte leder politiskt, kommer någon annan att göra det. Och andra har kanske inte partiets bästa för ögonen.
Oftast ingår det i planen hos en klick att konflikten ska bli så infekterad som möjligt för att det ska finnas en psykologisk mottaglighet för repressiva åtgärder, för ”någon jävla ordning får det ju vara”. Om en konflikt blir tillräckligt sårig kommer många rycka på axlarna och förvisso tycka att de repressiva åtgärderna är trista, ”men vad ska man göra – det kan ju inte fortsätta så här”.
En klick i ledningen kan få oväntat mycket uppslutning, men mest på grund av rädsla. Om någon visar att personen har en annan åsikt än klicken så är det inte så att det handlar om två olika åsikter som debatteras och voteras. Den rädsla klicken bygger upp är faran en ska känna att risken finns att vara nästa som hamnar i vad som kallas ”frysboxen” (exemplifierad i länken), d v s drabbas av någon form av social exkludering.
Modus operandi är också ofta att klicken säger åt folk att inte ta kontakt med personen, inte bjuda in, avfölja på social medier och inte gilla något som sägs eller görs. Effekten brukar vara, och det ingår i klickens kalkyl, att personen slutar, avsäger sig uppdragen och lämnar partiet. Alternativt byter jobb om det handlar om en arbetsplats. Eller flyttar om det är konflikter i bostadsrättsföreningen.
Eftersom människan i grunden är ett flockdjur så är det för vissa det hemskaste de kan drabbas av och för att undvika det är personen beredd att gör våld på sig själv och hålla med om något de egentligen inte håller med om.
När det är som sämst blir partiet som ett dåligt avsnitt av Robinson där pakten/klicken stöter ut folk till gränslandet.
För den klick som uppstår i ledningen för partiföreningen/distrikt/centralt ägnas mycket, mycket tid åt att leka ”plockepinn” med medlemmarna; vilka som ska hissas/dissas, inkluderas/exkluderas, ges uppdrag/svartlistas av valberedningar o s v.
I mindre partier måste vi se upp med klickar och ser vi dem uppträda måste vi exponera dem. Det finns få saker som hindrar att partiet växer kvalitativt så mycket som klickbildningar. Partiet som sådant kan vara en attraktionspol och ha ett bra inflöde av nya medlemmar, men organisationskulturen gör att de inte stannar särskilt länge – åtminstone inte som aktiva.
5. Internfeminism och förtroendekultur
Det enda medvetna sättet Vänsterpartiet idag arbetar med sin organisationskultur är det internfeministiska arbetet. Där det internfeministiska fungerar innebär det en bättre organisationskultur för alla. Vänsterpartiet är det parti som är bäst på att få fram ledande kvinnor och ha en majoritet folkvalda kvinnliga parlamentariker både i riksdagen och lokalt.
Ofta börjar mandatperioderna bra, men ju längre tiden går – ju fler kvinnor lämnar uppdragen. Det kan till en del ha interna orsaker, men det finns strukturella problem i det parlamentariska systemet som är väldigt missgynnande mot, inte minst, ensamstående kvinnor. Många kommuner sparar in på kostnaden för förlorad arbetsförtjänst genom att ha alla möten på kvällstid och ibland även nattmanglingar. Det systemet är byggt för män som har en självklar ”barnvakt” och annan markservice på hemmaplan. Att göra de parlamentariska uppdragen mer anpassade för andra än män är något partiet måste strida för om vi ska behålla de kvinnor som varit villiga att ta på sig ett parlamentariskt uppdrag.
Internfeminismen har en väldigt stark ställning i partiet. Det mesta som lanseras som internfeministiskt har väldigt stora chanser att gå igenom. Men den måste också tåla en kritisk granskning. Det finns i den nuvarande ledningen en udda målsättning att det är en internfeministisk uppgift att underlätta vissa personers politiska karriär, att få kvinnor i ledande ställning att ses som ”experter” och att vi ska bygga upp ledande kvinnors ”politiska auktoritet”. Det finns en ”fler kvinnor i bolagsstyrelserna”-feminism i ledningen som är svårsmält i en politisk vänster.
Att betrakta någon som ”expert” eller ”auktoritet” är till mångt och mycket en subjektiv upplevelse. Att proklamera någon som ”expert” betyder inte så mycket. Personligen skulle jag säga att Ulla Andersson är en auktoritet för mig. Det är ingen som har sagt åt mig att tycka så. Jag tycker det för att hon kan mycket mer om ekonomi än vad jag kan. Jag minns för några år sedan på vänsterdagarna i Göteborg, där hon höll ett föredrag om de ekonomiska klyftorna i Sverige och jag satt och sa för mig själv; ”när kommer boken!”. Om den kommer (vilket jag innerligen hoppas) kommer jag vara först i kön att köpa den.
Jag tycker att hon är en auktoritet. Det betyder inte att jag håller med henne till 100% i allt. Och hon, om hon läser det här, kommer förmodligen tycka det här är ett jävla svammel. Men det gör ingenting. Hon är en auktoritet ändå. Folk som jobbar i klickar kan inte förstå det här. För dem är allt hissande (och dissande) sociala transaktioner och en del i en gruppdynamik.
Att patriarkatet har en fallenhet till ledarkult kring männen i organisationer, är ett problem. Det är inget att efterlikna. Och det motverkas inte av att bygga upp kvinnliga diton. En sund ledarskapskultur skapas bara genom att medlemmarna kontrollerar ledningen och att de har goda möjligheter till ansvarsutkrävande.
Det som gör att vi ska hålla upp garden när det pratas om ”experter” eller ”auktoriteter” är också att det finns en del av en partibyråkrati eller ett klickstyre där icke-materiella belöningar spelar stor roll. Ernest Mandel skriver i Om byråkratin (1969):
”Arbetarorganisationernas tidigare ledare tillbringade en stor del av sina liv i fängelser och levde i övrigt under mycket små materiella förhållanden.”
Bortsätt från materiella privilegier finns andra:
”…sociala privilegier är lika så auktoritets- och maktprivilegier, vilka individen tillmäter stor betydelse. ”
Så vi kan mycket väl ha en osund partikultur med ledare som sliter långa arbetsdagar, betalar partiskatt och inte ser ut att ha det så fett, men som får känna ”att de är något”, få känna sig ”upphöjda”, är någon ”folk ska lyssna till” och blir betraktade som ”experter” eller ”auktoriteter”. Det behöver inte alltid finnas krass ekonomisk vinning – social utväxling på olika positioner i partiet kan spela en minst lika stor roll. Ser vi att det finns en drift i den riktningen bör man höja ett varningens finger.
Att partiledningen tycker kritik är jobbigt är förståeligt. Det är ofta ganska gnälligt och många har fastnat i en permanent opposition där inget någonsin är bra. Mot detta föreslår partiledningen att det ska råda en ”förtroendekultur” i partiet där medlemmarna bara tar sig i kragen och känner förtroende för ledningen. Att känna förtroende för ledningen är också en internfeministisk uppgift eftersom kvinnor inte kan hantera hårda debatter lika bra:
”Att bli bättre på att uttryckligt visa förtroende för varandra är också ett internfeministiskt framsteg. Hård stämning och konflikter slår inte jämnt, utan förstärker gamla mönster som att förtroendevalda kvinnor inte ställer upp till omval lika ofta som män.” (Strategidokument, 2020)
Är det här internfeminism eller är det bara en föreställning om att kvinnor är bräckliga och inte kan ta en hård debatt?
Men det beror ju också på vilken typ av konflikt det är. En politisk konflikt går ju att förstå på ett helt annat sätt. Att debattera hur man bäst löser en ekvation; ett politiskt problem eller ställningstagande, handlar ju om sak – inte dig själv. Organisatoriska manövrar av en eller flera klickar som löser problem med utstötning – det blir personligt. Det finns ingen som vill jobba i den miljön.
I ovan nämnda strategidokument erkänner man:
”Det finns en tendens, även högt upp i partiet att släta över eller försöka organisera bort politiska motsättningar istället för att bemöta dem på ett konstruktivt sätt. Den typen av ledarskap leder inte till förtroende, utan misstänksamhet och fraktionsbildning.”
Vänsterpartiet har ingen tradition av tendensfrihet och tillåter inte fraktioner, så några sådana bildas ju inte. Däremot leder det till andra typer av gruppbildningar, som närmast liknar just klickar. Men för flertalet som ser organisatoriska manövrar istället för politisk tydlighet från ledningen så leder det mest till misstroende och demoralisering. Och passivitet, för man vet inte hur man ska kanalisera sitt missnöje i partiet.
För partiledningen är det i grunden inget problem. Som sagt utgör medlemsavgifterna 4-5 procent av partiets inkomster. Även om alla medlemmar skulle försvinna kan i stort sett hela partiapparaten vara i det närmaste helt intakt. Om medlemmarna inte kan åtnjuta en stark ställning genom ledningens ekonomiska beroende av dem, måste man stadgevägen ge medlemmarna strukturellt större inflytande genom t ex medlemsomröstningar.
6. Vad är Zinovievism?
Varje parti som har haft en eller två fötter i den östeuropeiska kommunistiska myllan, riskerar att fått med sig en organisatorisk praktik som inte är sund.
Grigory Zinoviev var Kominterns första ordförande 1919-1926 och ansvarade för mycket av att etablera Kominterns organisation, men även organisationskulturen hos de unga partier som anslöt sig till internationalen. Svenska SKP – Vänsterpartiets föregångare – var ett av dem.
Åren 1917–18 fanns det knappast någon ”partiapparat” i ryska kommunistpartiet. Sverdlov, partiorganisatören (de facto generalsekreterare), hade en personalstyrka på femton anställda. År 1919, under inbördeskrigets höjdpunkt och året då Komintern bildades hade Ryska kommunistpartiet åttio heltidsanställda. Sedan accelererade byråkratiseringen; 1921 hade det antalet anställda partitjänstemän svällt till sexhundra, och 1922 hade partiapparaten hela 15 325 anställda.
Grigory Zinoviev var en av de främsta påhejarna av tillväxten av partiapparaten. Teorin var att partibyråkratin skull vara en (god) motvikt mot den (onda) statliga byråkratin man ärvt från tsardömet. Parallellt har liknande tankar formulerats från socialdemokratiska företrädare till försvar för den svenska arbetarrörelsens omfångsrika apparat. Men det går inte att bekämpa byråkrati med mer byråkrati.
De här tankarna exporterade Zinovjev vidare från Ryssland till övriga Komintern. Zinoviev blev synonymt med organisationskultur där politiken hamnade lägre ner på dagordningen och man främst skulle lösa problem med administrativa åtgärder. Zinovievismen hade en stor del i partisprängningen 1924 när Zäta Höglund och 5 000 andra bildade ett nytt kommunistparti här i Sverige.
Zinovievism har blivit liktydigt med att leta efter konstgjorda genvägar för att lösa politiska eller organisatoriska problem, vidta administrativa åtgärder istället för att tålmodigt förklara de politiska uppgifterna. Det är när du använder hot, suspensioner och uteslutningar för att påtvinga politisk lydnad och underdånighet. Det är när personlig prestige och lojalitet till en individ eller en klick går före politiska och organisatoriska principer. Det är när du utfärdar kommandon från ovan ”i namnet av” det ena eller andra organet – som om det automatiskt gav dig auktoritet.
Vänsterpartiet har ju lämnat Komintern-traditionen. De mest optimistiska säger att det skedde på 60-talet under CH Hermansson. Några säger att det skedde 1977 när de Moskvatrogna lämnade VPK och och bildade APK. En tredje ståndpunkt är att det skedde när man strök kommunismen i partinamnet 1990. Anledningen till att det är så flytande är att man aldrig satt sig ner och specificerat vad exakt det är för politiska och organisatoriska vanföreställningar som inkorporerats från Moskva.
Det går inte att hänga upp det på ytliga gester som när man gjorde ett namnbyte, eller när man slutade ta emot partibidrag från Sovjetiska ambassaden eller när man tillät sig att kritisera en sovjetisk invasion. Att bryta med Komintern-traditionen är att specifikt rensa ut en uppsättning praktiker och zinovjevismen är en.
Vill man börja med att fördjupa sig i den fulla betydelsen av zinovjevismen rekommenderas Marxistarkiv.
Om man verkligen vill bygga ett folkrörelseparti, ett brett vänsterparti, får man vända på varje sten och vädra ut suspekt organisatorisk praktik och stärka medlemsstyrningen av partiet.