Peter Wennblad, ledarredaktör Svenska Dagbladet, kallar den 9 september svenskt biståndsarbete för ”träsket”, ”biståndsklägget” och menar att biståndsministern måste röja upp i ”den biståndspolitiska sumpmarken”.
Eva Nikell, som var med och grundade organisationen Kvinna till Kvinna och har stor erfarenhet av biståndsarbete, anser att Wennblads attityd och ordval inte bara är vämjeligt utan också förödande okunnigt, och ett direkt
slag mot samhällets demokratiska fundament.
Krönika | Eva Nikell
Peter Wennblad, ledarredaktör Svenska Dagbladet, kallar den 9 september svenskt biståndsarbete för ”träsket”, ”biståndsklägget” och menar att biståndsministern måste röja
upp i ”den biståndspolitiska sumpmarken”. Ledarartikeln präglas av rent hat och brösttonerna är många. Grundtanken är att det finns för många yrkesmässiga och personliga band mellan handläggare på myndigheten SIDA och de civilsamhällesorganisationer som förmedlar biståndsmedel och genomför olika biståndsprojekt i mottagarländerna.
Ett exempel är att Forum Civs (tidigare Forum Syd) nuvarande ordförande tidigare var biträdande generaldirektör på Sida. Generalsekreteraren på Svenska Missionsrådet, SMR, var under åtta år chef för den avdelning på Sida som finansierar SMR:s biståndsverksamhet.
SIDAs förra generaldirektören Carin Jämtin var för övrigt chef för det Sida-finansierade Olof Palmes Internationella Center i början av 2000-talet.
Den tänkande läsaren ställer sig givetvis frågan: var på arbetsmarknaden förekommer inte yrkesmässiga eller erfarenhetsbaserade byten mellan olika personer som arbetat länge inom en bransch? Hur ser det ut för tjänstemän inom staten? Hur ser det ut hos golfbanerekryterade män inom näringslivet? SIDA arbetar i motsats till många andra delar av arbetsmarknaden medvetet med att förhindra jävssituationer, just på grund av kunskapen om att många engagerade i biståndsverksamhet delar en intressesfär. Var någon annanstans förekommer det?
Peter Wennblad ser uppenbarligen varken biståndsarbete eller civilsamhälleserfarenhet som yrkeskunskap, eller meriterande erfarenheter. Med sitt hatiska tonfall raljerar han över ”skattefinansierade så kallade civilsamhällesorganisationer”. Det är otroligt att en redaktör på Svenska Dagbladet är så komplett okunnig om en hel samhällssektor i ett modernt samhälle, den så kallade ”tredje sektorn” vid sidan om staten och näringslivet/marknaden.
Begreppet civilsamhälle utgår ifrån FN:s definition av icke-vinstdrivande aktörer i ideell eller idéburen sektor. Det finns tydliga internationella kriterier för civilsamhällets sammansättning och aktiviteter. Europarådet har tillsammans med civila samhället i medlemsländerna tagit fram ett verktyg för att möjliggöra samverkan mellan formella beslutsfattare och folkrörelserna: Koden för idéburna organisationers medverkan i beslutsprocessen.
Tillväxtverket anser att ett väl fungerande civilsamhälle är viktigt för demokratin. Det innebär bland annat att civilsamhällets aktörer ska kunna bidra till en mångfald av både associationsformer och verksamhetsområden, företräda medlemmar eller grupper i det demokratiska samtalet och driva verksamheter i olika form och med olika syfte. Det innebär också att civilsamhället ska ha goda förutsättningar att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden i samhället, skriver verket.
SIDA själv definierar civilsamhället som ”organisationer som agerar tillsammans för gemensamma intressen, till exempel kvinnors, barns och minoritetsgruppers rättigheter eller klimat- och miljöfrågor. (…) Många aktörer inom civilsamhället erbjuder tjänster som förbättrar människors levnadsvillkor, exempelvis folkbildning, mikrolån eller bostadskooperativ.”
1993 var jag med och skapade organisationen Kvinna till Kvinna. Huvudorsaken då var rapporterna om krigsvåldtäkterna i krigens Balkan. Organisationen blev välkänd genom insamlingen av så kallade ”kvinnopaket” till mottagarna i krigsområdena. 1995 bildades Insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna, som sedan dess växt rejält och nu har en omfattande verksamhet i flera av världens krigs- och konfliktområden. Den grundläggande ambitionen är att bidra till kvinnors organisering och jämställdhet som medel att åstadkomma långsiktig och rättvis fred.
Jag satt i 17 år i stiftelsens styrelse. Jag har rest i Bosnien, Georgien och Israel/Palestina för organisationens räkning. Jag har träffat väldigt många av de organisationer som har varit mottagare av SIDA-stöd förmedlat via Kvinna till Kvinna. Många arbetar med att motverka våld mot kvinnor och barn i krigsområden, andra med kvinnors politiska representation i valda församlingar, eller med kvinnors juridiska rättigheter som internflyktingar i postkonfliktområdena. Jag har träffat MR-kommittéer på båda sidor i Israel och Palestina, och jag betraktar ett pågående vattenförsörjningsprojekt på Västbanken som ett av de mest intressanta utvecklingsprojekt som jag kommit i kontakt med.
Förutom alla årsrapporter och regelbundna avrapporteringar av varje projekt som SIDA finansierade genomgick Kvinna till Kvinna minst vart tredje år en omfattande kvalitativ utvärderingen, genomförd av konsulter på Ångpanneföreningen eller någon annan näringslivsbaserad konsultorganisation. Det är därför jag blir fullkomligt rasande över Peter Wennblads hatiska raljerande över ”biståndsklägget”. Det är inte bara vämjeligt, det är också förödande okunnigt, och ett direkt slag mot samhällets demokratiska fundament.
Biståndsarbete är på riktigt, det avgör människors livsmöjligheter i stora delar av världen.
Biståndssektorn är en kunskapssektor där just civilsamhällets aktörer genom många års erfarenhet skapat den expertis som krävs för att kunna utföra arbetet på ett konstruktivt och långsiktigt sätt. Inte minst är svenska ideella organisationers möjligheter att samverka med föreningar och folkrörelser på plats i mottagarländerna mycket större än om en myndighet skulle förmedla stödet direkt.
SIDA har i sina aktuella rapporter beräknat att om myndigheten skulle dra in hela biståndsverksamheten till sig själv, i en ren myndighetsutövning, så skulle myndigheten behöva anställa fler än 400 handläggare och det skulle kosta mer än 400 miljoner kronor mer än dagens budget att upprätthålla verksamheten. Då har man inte ens tagit hänsyn till kompetenstappet när dagens stödförmedlare görs obehövliga.
Trots all kunskap som finns om denna sektor tvingade regeringen i våras SIDA att säga upp avtalen med de 17 ramorganisationerna i civilsamhället. Bland dessa finns till exempel Union to Union, Palme-centret, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Svenska kyrkan- Act, Kvinna till Kvinna, Röda Korset och Rädda Barnen. Det är dessa organisationer som Peter Wennblad kallar ”träsket” och ”klägget”. Men han hatar kanske FN och Europarådet också?
Organisationer har haft möjlighet att anmäla intresse för framtida samarbete med SIDA.
Fotnot: SIDA har nyligen genomfört en ansökningsaktivitet där svenska och internationella Många ansökningar har kommit in, och ambitionen är enligt myndigheten/regeringen att förfarandet ska leda till ökad mångfald och konkurrens i genomförandet.