▶ Spelet förflackar politiken
▶ Spelet en fälla för Vänstern
▶ Vår väg: Organisera och mobilisera!
Ledare|Vecka 24
Det kallas Overtonfönstret (Joseph P. Overton var en extrem amerikansk nyliberal som ledde tankesmedjan Mackinac Center for Public Policy), utrymmet för den politiska förändring som är möjlig i varje givet läge, ett fönster för det som anses realistiskt utifrån den svårdefinierade kombinationen av uppfattningar, institutioner och väljarkår som utgör den “allmänna” opinionen. För den som önskar förändring gäller det att förflytta fönstret så att den politik som idag upplevs som orealistisk i morgon uppfattas som sunt förnuft. När det som för bara några år sedan framstod som politiskt självklart, exempelvis en generös migrationspolitik, plötsligt framställs som otänkbart att ens överväga – då har Overtonfönstret förflyttats. Inte sällan utifrån gemensamma insatser från opinionsbildare, lobbyister och aktörer med tunga ekonomiska eller politiska intressen.
Men fönstret kan inte bara förflyttas utan även krympas och utvidgas; när riksbanken en gång i tiden gavs en mer oberoende ställning i förhållande till de folkvalda politikerna krympte fönstret för ekonomisk förändring. Likadant kan göras på område efter område och till sist får vi en politik så kringskuren att de folkvalda har låtsasdebatter i TV runt marginalfrågor, samtidigt som de står handfallna inför alla ödesfrågor som undandragits partipolitikens domäner. På det viset har vi – i en värld som brinner – fått ett politiskt klimat där nästan ingenting framstår som möjligt att ändra, trots det uppskruvade tonläget.
De senaste åren har Overtonfönstret främst varit populärt som begrepp inom den radikalhöger som både fått kroka arm med salongshögern och samtidigt lyckats få hela den politiska debatten att snuttifieras. Men begreppet hägnar förstås också in det som varje partis kommunikationsteam kämpar med; att paketera det egna budskapet så att det framstår så aptitligt som möjligt för den potentiella väljaren.
I bästa fall fungerar den här typen av begrepp som ett verktyg för att kunna utveckla en politik som inte framstår som verklighetsfrämmande i den bredare debatten, ett sätt att förhålla sig till politik som inte bara handlar om att ha rätt utan också om att få rätt. I värsta fall skapar det en kultur där politik framstår som ett spel med svag verklighetsbas, såväl för de som är avsändare som för de som utgör budskapets måltavla.
Om du lägger din tid på att manipulera opinionen är det bara naturligt att du till sist ser alltihop som ett spel. Ett spel med budskap som paketeras och ompaketeras utifrån vilket mottagande det väntas få, inte utifrån den egna visionen om en bättre värld. Det får Vänsterpartiets ledning att desperat försöka anpassa sig till en mitten som är i upplösning och det får regeringspartierna att bete sig som de värsta twitterpopulister, i tron att deras bubbla av radikaliserade högertyckare speglar samhället i stort.
Och frågan är vilken nytta denna övertro på paketering egentligen bär med sig? För i en kaotisk värld skiftar villkoren snabbt. Hela Trumps presidentgärning kan ses som en stor reaktionär experimentverkstad för att testa vad som är möjligt; att försöka hänga med i svängarna för att vinna marginalväljare är en dömd strategi. I en värld där ingenting tycks vara sig likt finns en märkligt traditionell insikt att fånga upp. Det som fungerar är nämligen detsamma som för 100 år sedan – organisering och mobilisering! Den som har bredast förankring i människors vardag kommer att vinna debatten. Det är inte svårare än så, men tyvärr inte heller lättare.