Nej, det är förstås för tidigt att ordentligt analysera V-kongressens resultat. Jonas Sjöstedts och Nooshi Dadgostars försäkringar i media om de dramatiskt stora förändringar som genomförts, tycks mest handla om image inför framtida regeringsförhandlingar. Det skriver Håkan Blomqvist.
V-KONGRESSEN | Håkan Blomqvist
Det var länge sedan V drev ett krav på utträde ur EU och programkommissionens förhoppning om att slippa den forna portalparagrafens ord om ett ”socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” kom inte bara på skam. ”Antirasistiskt” tillfogades till kommissionens förtret. Försöket att knipsa bort partiets gamla kärnkraftsmotstånd misslyckades helt. ”Förnybar energi”, inte bara ”fossilfri”, underströks också av kongressen.
Och så där höll det på, i myriader av omröstningar där de flesta uppemot tusen kritiska motioner röstades ned i sedvanlig kongressordning, men några av vikt antogs. Ett exempel var motståndet mot samhällets militarisering som skorrade mot riksdagsgruppens stöd åt militär upprustning, men utan att skillnaderna mellan kongressens antimilitarister och upprustare reddes ut.
Bakom den oklarheten ligger förstås Rysslands krig och Ukrainas behov av militärt stöd. Ukrainas ambassadör Andrij Plachotnjuk som gästade kongressen berättade om de över tjugotusen ukrainska barn som rövats bort och inte bara skapar djup sorg hos barn, föräldrar och släktingar utan hotar hela landets framtid, ett land där trettio procent av miljön förstörs av minor och vapenskrot. ”Om vi slutar försvara oss, dör vi och Ukraina är slut. Om Ryssland upphör att kriga och drar tillbaka sina styrkor blir det fred”, förklarade ambassadören med tack för Sveriges och Vänsterpartiets stöd, till stående ovationer. Då är det, som för hela den internationella vänstern, inte givet hur frågor om militär nedrustning kan ställas.
Även frågan om kapitalismen hade sina bekymmer. I programkommissionens reviderade förslag som lades fram till kongressen hade motståndet mot kapitalism blivit lite tydligare än i det första utkastet. Men att orden ”avskaffa kapitalismen”, inte hade återkommit, till en del pressrösters förtjusning, var egentligen inte problemet. Kapitalismen kan inte ”avskaffas” genom några klubbslag, utan bara överskridas, undergrävas och efterhand göras till historia. Men hur? Att ”förstatliga bankerna” försvunnit sökte kongressen kompensera med att finansväsendet ska ”demokratiseras”. Visst, men även där, hur? Motioner av ”övergångskaraktär”, det vill säga hur ökad makt underifrån kan äta sig in i och desarmera kapitalets herravälde, röstades i allmänhet ner, liksom ett starkare perspektiv på utomparlamentariska rörelser. Däremot tog kongressen ställning för civilmotstånd mot programkommissionens avslag.
I den inledande debatten om återremiss eller avslag på programförslaget mixades frågor om pedagogik och program som genre, med frågor kring ideologiskt innehåll. Kongressens beslut att gå vidare med det liggande förslaget handlade inte bara om innehåll utan även om pragmatism, ”här har vi ju ett förslag, är det inte bättre att göra det bästa av saken?”
Just pragmatism kanske på detta stadium kan sammanfatta mycket av kongressen, för att inte tala om perspektiven framåt. Den nyvalda partistyrelsen tycks i huvudsak företrädas av, kan vi säga pragmatiker med siktet inställt på regeringsskifte och samarbeten inför valet 2026. De båda ”simmerskorna med vinnarskallar” som omfamnade varandra till kongressens jubel, alltså Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar, signalerade den inriktningen. Vilket också oroar flera av ombuden som fruktar en vidare färd med få spärrar mot vänsterns anpassning till rådande ideologiska och politiska maktförhållanden.
Men i dånet från solidariteten med Vårdförbundets kamp för kortare arbetstid och Palestinas ambassadör Rula Almhaissens fördömande av folkmordet i Gaza tycktes den anpassningen för ögonblicket ovidkommande.