Jacob Johnson, före detta riksdagsledamot för Vänsterpartiet, skriver den 4 juni i Socialistisk Politiks nättidning Internationalen om V:s inställning till de svenska försvarssatsningarna – se https://internationalen.se/vansterpartiets-vag-fran-ned-till-upprustning/
Här får han svar av Jan Czajkowski, medlem i Ukraina-Solidaritet.
Opinion|Jan Czajkowski
För att undvika missförstånd: jag tycker att Vänsterpartiet har en bra linje i försvarsfrågan. Men tyvärr finns det en del kring V som likt Johnson och Internationalen kritiserar partiets inställning, ofta utifrån påstått pacifistiska ståndpunkter. Johnson skriver:
”När det så småningom visade sig att den förmodade snabba ryska segern över Ukraina uteblev tack vare det ukrainska folkets motstånd och det omfattande stödet från väst så ifrågasattes bilden av ett militärt överlägset Ryssland som hotade även Nato-länder som Sverige. (…) Sveriges Nato-anslutning motiverades av hotet från ett aggressivt Ryssland. Samma hot motiverar också den ’rasande’ upprustningen. Men i stort sett alla bedömare inser att det i praktiken inte föreligger ett ryskt militärt hot mot Sverige. Det är enligt mig också en felaktig dominoteori att Ryssland, när kriget med Ukraina avslutats kommer att angripa något Nato-land överhuvudtaget.”
Och Johnson avslutar med att lista några saker som han tycker att Vänsterpartiet borde göra, varav en är: ”Bemöta påståendena att ett aggressivt Ryssland militärt hotar Sverige eller andra Nato-länder.”
Det stämmer att de flesta är överens om att så länge som kriget i Ukraina pågår är det knappast möjligt för Ryssland att invadera något annat land i Europa. Och fortfarande är ingen fredlig lösning till kriget mot Ukraina i sikte. Putin vägrar till och med att gå med på förslagen om 30 dagars villkorslös vapenvila, det som Trump krävt och som Ukraina har accepterat.
Men låt oss fundera över vad som skulle kunna hända vid en eventuellt fryst konflikt – utan att spekulera om de konkreta detaljerna. Vad grundar sig då Johnsons (och förstås även SP:s och Internationalens) påståenden om att Ryssland inte är aggressivt och inte utgör något militärt hot mot länderna i Europa?
Ryssland har ställt om sin ekonomi till att prioritera militärmakten högt över allt annat. Minst 40 procent av statsbudgeten går till kriget. Om en frysning av kriget mot Ukraina skulle bli verklighet, och om de västliga sanktionerna mot Ryssland då skulle upphöra, är det knappast särskilt många av de ”i stort sett alla bedömare” som Johnson hänvisar till, som förväntar sig ett Ryssland som ställer om för fred.
Internationalen och andra språkrör för den mer eller mindre proryska ”vänstern” har alltid undvikit att återge vad som verkligen sägs från det officiella Ryssland. Att Ukraina inte har något existensberättigande, att det ryska imperiet ska återupprättas – det är vad de ryska propagandisterna ständigt upprepar i den statliga televisionen. På rysk TV är det vardagsmat att hota de stora europeiska huvudstäderna med att de ska brinna under ryska kärnvapenattacker.
Hur kan man påstå att detta inte representerar ett ”aggressivt Ryssland”? Eller när Putins högra hand Dmitrij Medvedev vid upprepade tillfällen förklarat att även efter ett eventuellt fredsavtal med Ukraina kommer Ryssland självklart att återkomma vid ett senare tillfälle för att slutföra annekteringen?
Det är riktigt att Ryssland inte är någon supermakt längre, förutom när det gäller den nukleära kapaciteten. Det stämmer att jämfört med den samlade europeiska ekonomiska och militära styrkan är Ryssland en andra rangens nation. Det är just detta som gör den ryska revanschismen så förbittrad, som gör att även en stor del av landets fattiga befolkning låter sig förföras av drömmarna om det ryska imperiets stolta förflutna.
Det är inte heller någon som tror att Ryssland skulle gå till attack mot alla europeiska länder samtidigt. Men däremot är det fullt möjligt att de kommer att välja att attackera något grannland som Moldavien, Georgien, Polen eller de baltiska staterna.
Kan ni svära på att USA inte kommer att ställa sig på Rysslands sida i en sådan konflikt? Har ni glömt hur Donald Trump redan ett år innan han återkom som president förklarade att Ryssland kan göra vad i helvete de vill med de NATO-länder som inte når upp till det påbjudna procenttalet av stadsbudgeten för försvarsutgifterna?
Man kan anta att Sverige troligen inte kommer att vara den första anhalten i ett ryskt kolonialt erövringståg. Men ska vi som bor i Sverige förlita oss på att NATO-länderna kommer att försvara oss? De flesta ”bedömare” tror inte längre att Trumps USA är berett att försvara de europeiska länderna över huvud taget, och därmed är NATO troligen överspelat. Nu krävs nya, europeiska försvarssamarbeten.
Ni som tror att risken för nya krig i Europa är obefintlig – det är dags att vakna upp!
Har ni inte noterat att USA numera har en president som lovat annektera Grönland? Kan ni utesluta att Trump skickar trupper mot Danmark?
Kan ni lova oss att USA och Ryssland inte sluter en pakt så som Tyskland och Sovjetunionen gjorde 1939, eller kommer överens om att åter dela upp Europa i intressesfärer som man gjorde på Jalta efter andra världskriget?
Det har redan spekulerats om att Trump och Putin skulle kunna tänkas göra upp om Arktis – om USA får Grönland, så får Ryssland annektera Svalbard och kasta ut Norge därifrån.
Har ni glömt att Finland har en 1340 km lång gräns mot Ryssland, och att Finland var en del av det ryska imperiet fram till 1917?
Tror ni fortfarande att Sverige undgår krig om grannländerna attackeras? Eftersom det gick ”bra” att stå utanför under andra världskriget genom att undvika att utmana nazisterna? Är det otänkbart att Putin vill ha Gotland för att garantera den ryska skuggflottans säkerhet?
Det är betecknande att när folk inom ”fredsvänstern” letar efter paralleller till dagens situation i 1900-talets historia, så pratar de bara om hur de imperialistiska staterna i Europa alla var medskyldiga till första världskriget. Men man undviker helst att påminna om det betydligt mer närliggande andra världskriget. Johnson börjar också sin artikel med att hänvisa till 1917, och tar sedan ett skutt fram till kampen mot atomvapen i slutet av 50-talet. Andra världskriget hoppar han helt över.
Men om Sverige och alla andra europeiska länder avrustar, vad får er då att vara säkra på att inte Ryssland kommer att försöka utnyttja det?
Man brukar sedan gammalt göra parallellen att ett militärt försvar är att betrakta som en försäkring. Vi hoppas att den inte ska behövas, men om olyckan är framme ångrar man att man inte tog den där försäkringen, även om det kostade pengar som man hellre använt till mer omedelbara behov. Och till skillnad mot om du som privatperson chansar på att inte teckna någon hemförsäkring, så kanske frånvaron av ett starkt försvar i sig uppmuntrar en angripare att plocka vad som kan uppfattas som en lågt hängande frukt.
Den diskussionen är något som även den som tillhör en verklig vänster tyvärr måste ge sig in i, trots att det svider illa. Och då räcker det inte att bara peka på alla viktiga behov som skatterna i landet ska täcka och som alla förstås hellre vill prioritera. Och då duger det inte heller att säga att man inte ”tror” på att något krig ska drabba oss.
Det trodde inte folk i Ukraina heller fram till 2014.
Nu ger Ukraina oss ett andrum, till priset av ett fruktansvärt lidande. Det absolut bästa vi kan göra för världsfreden och för det ukrainska folket är att se till att öka det militära och civila stödet till Ukraina.
Det är den viktigaste prioriteringen. Men vi kommer inte ifrån att även det svenska försvaret kommer att behöva stärkas. Vilket Vänsterpartiet lyckligtvis förstått.
Men ni andra, ni nyttiga idioter som hellre tycker att folk i Sverige ska lita på Putins goda vilja – det är tur att ni är så få som ni är.
Slutreplik Jacob Johnson: ”Risken att Sverige skulle angripas av Ryssland under överskådlig tid anser jag vara försumbar”
Jan Czajkowski kritiserar i sitt mångordiga inlägg några av de åsikter och bedömningar jag framförde i mitt inlägg 4 juni med rubrik ”Vänsterpartiets väg från ned- till upprustning”. Jag vill inledningsvis säga att jag välkomnar en saklig debatt om det folkrättsvidriga ryska kriget mot Ukraina och vilka slutsatser Sverige och vänstern bör dra.
Opinion/Jacob Johnson, slutreplik
Czajkowski, Vänsterpartiet (och övriga svenska partier) och jag är överens i avståndstagande till Putins invasion av Ukraina. Vi är säkert också överens om vikten av fortsatt svenskt stöd till Ukraina, politiskt, ekonomiskt och militärt. Det var också det första jag skrev i min artikel om vad vänstern bör göra, men vilket Czajkowski inte nämner i sitt inlägg.
Det är i synen på vilket hot Ryssland utgör mot Sverige och framför allt övriga Nato-länder som våra åsikter skiljer sig åt.
Czajkowski medger att Ryssland så länge som kriget i Ukraina pågår knappast har möjlighet är att invadera något annat land i Europa. Han skriver också att Ryssland inte är någon supermakt längre, förutom när det gäller den nukleära kapaciteten. Det stämmer att jämfört med den samlade europeiska ekonomiska och militära styrkan är Ryssland en andra rangens nation. Det är återigen åsikter som jag delar.
Czajkowski för en diskussion utifrån en situation med en s.k. fryst konflikt mellan Ukraina och Ryssland, vilket är ett helt rimligt framtida scenario tyvärr. Han ifrågasätter att Ryssland, i ett sådant läge och om de europeiska sanktionerna tas bort, då skulle ställa om till fred. Jag tror för min del inte att de europeiska sanktionerna mot Rysslands tas bort vid en frusen konflikt, men håller med om att Ryssland knappast ställer om till fred i det läget. En rimligare slutsats tycker jag är att då kommer Ryssland fortsatt allokera en stor del av sin militära förmåga längs gränsen för den frysta konflikten.
Risken att Sverige skulle angripas av Ryssland under överskådlig tid anser jag vara försumbar. Visserligen utkämpade Sverige och Ryssland fjorton krig mellan början av 1300-talet och början av 1800-talet, men sedan freden i Fredrikshamn 1809, dvs i 216 år sedan har det rått fred mellan länderna. När Sverige lämnade eller rättar sagt förlorade sina kolonier öster om Östersjön har grundorsaken till krig mellan Ryssland och Sverige upphört. Idag har Ryssland vare sig förmåga eller avsikt att angripa Sverige militärt.
När det gäller Rysslands hot mot andra europeiska länder anser jag det i praktiken är uteslutet att Ryssland skulle angripa ett Nato-land militärt. Ryssland vare sig vill eller kan kosta på sig att starta ett krig med hela Nato. Däremot kan man inte utesluta att Ryssland skulle kunna använda militära maktmedel mot andra europeiska länder som inte är med i Nato men ligger inom det forna Sovjetunionens/Tsarrysslands gränser.
Jag beklagar avslutningsvis att Sverige blivit medlem i Nato, att Sverige ingått DCA avtalet med USA och att Sverige nu måste avsätta 5 % av BNP till försvaret. Dessa extraordinära ekonomiska satsningar till försvaret utanför det finanspolitiska ramverket borde i stället satsas för att möta klimathotet och skapa framtidstro, särskilt hos de unga. Inte minst nu med Trumps oförutsägbara, äventyrliga och maktfullkomliga politik.
Det sista verkar även Czajkowski hålla med om.
P.S. Vänstern (och svenskar i allmänhet) behöver öka sin kunskap om de bakomliggande faktorerna till Rysslands invasion av Ukraina samt hela Östeuropas historia de senaste 200 åren.
Jacob Johnsons ursprungliga artikel:
Vänsterpartiets väg från ned– till upprustning – Internationalen