Under senare tid har läget för den självstyrande regionen Rojava i nordöstra Syrien förvärrats markant. Omfattande områden har gått förlorade i en av den syriska regimen iscensatt militär offensiv. Uppgifter om att civilbefolkning utsatts för allvarliga övergrepp har sipprat ut och över hela världen har manifestationer i solidaritet med det kurddominerade styret i Rojava genomförts. Dessutom har en medlem i aktivistgruppen Rojavakommittéerna häktats efter aktioner utanför två svenska ministrars privata bostäder.
Kommentar|Anders Karlsson
Rojavas födelse som en självstyrande region kan dateras till slutet av 2012, då man – med det kurdiska partiet PYD i spetsen – utnyttjade att regimen Assad var svårt pressad under det rådande inbördeskriget till att bryta sig loss och börja bygga upp sin egen samhällsmodell. Många har imponerats av styrets direktdemokratiska ansatser, kvinnors ökade delaktighet samt satsningar på utbildning och skapandet av ekonomiska kooperativ. Samtidigt har kritiker hävdat att PYD monopoliserat makten och utsatt meningsmotståndare för repression. De har även menat att allt tal om multietnicitet i realiteten bara varit en täckmantel för kurdisk dominans.
Hur som helst har bygget av Rojava kantats av oändliga svårigheter. Runt 11 000 soldater från den egna armén, YPG-YPJ som sedermera ombildats till dagens SDF, har stupat i kriget mot IS, Erdogans turkiska regim intervenerade militärt i Rojava såväl 2018 som 2019 och har dessutom utsatt regionen för flerfaldiga bombangrepp. Hans mål har hela tiden varit att krossa Rojava. Därtill har isolering och svår fattigdom gjort läget än mer prekärt och sedan flera år tillbaka råder det undantagstillstånd.
I slutet av 2024 föll så slutligen Assads totalitära diktatur när det islamistiska HTS tog makten. Under Assad och Erdogan hade Syrien och Turkiet sedan länge befunnit sig i en konflikt runt gränsdragningar och kontrollen över floden Eufrats nedre lopp. Med HTS vid makten fick istället Turkiet en allierad i Damaskus. Man kan säga att Rojava nu fastnade i en kniptång. Sedan dess har det för dess styre framför allt handlat om ett intrikat manövrerande för att överleva.
I mars 2025 ingick SDF och HTS en avsiktsförklaring som ytterst handlade om att slå samman Rojavas institutioner med den syriska centralmakten. De därpå följande förhandlingarna har dock inte lett till någon uppgörelse, i ett spänningsfält där Rojava kämpar för att överhuvudtaget få behålla något av sitt självstyre och särart, medan HTS syfte – med Erdogan som en ilsket morrande katt i skuggorna – är en fullständig sammanslagning av Rojava med centralmakten.
Den 6 januari i år bröt så strider mellan HTS och SDF ut där SDF, från att först ha dragit sig bort från den större staden Aleppo tvingats att retirera från stora områden. Rojava har därmed förlorat såväl oljefält som vattenkraft och jordbruksmark. Människor är på flykt och uppgifter om övergrepp mot civila sipprar ut. Den 25 januari ingicks en uppgörelse om en 13-dagars vapenvila, framtiden är oviss och än mer mörka moln lägrar sig vid horisonten.
Över hela världen har demonstrationer genomförts i solidaritet med de svårt utsatta folken i Rojava. På Aftonbladet kultur 23/1, gav oss Kurdo Baksi, en skakande inblick:
Kurderna riskerar etnisk rensning – ännu en gång | Tre miljoner hotade av regimen i Syrien
Internationalen har tidigare i detta sammanhang, 22/1, rapporterat om att en aktivist från Rojavakommittéerna gripits av SÄPO efter att organisationen genomfört aktioner utanför biståndsminister Benjamin Dousa och integrationsminister Johan Forssells privata bostäder:
Rojavakommittéerna har som vana att genomföra spektakulära aktioner, vem minns inte när bilden av Erdogan hängandes upp och ner kablades ut över världen, ett tilltag som väckte ett sådant genljud och fick despoten i Ankara att gnissla tänder. Men frågan är om de senaste aktionerna egentligen var så ändamålsenliga? Vi kan självklart ha delade meningar om det överhuvudtaget är godtagbart att på det sättet manifestera utanför enskilda människors hem? Men, förutom det, känns det som att själva budskapet – kritiken av Sveriges höjda bistånd till regimen i Syrien – här hamnade i skuggan av själva det spektakulära uttrycket.
Hur som helst är det absurt att aktivisten – utifrån dessa symboliska aktioner – nu häktats, och då inte bara med brottsrubriceringen olaga hot utan till och med grovt olaga hot, vilket enligt straffskalan bör leda till 1-4 års fängelse. Det är också SÄPO som ska hålla i utredningen, så vi kan räkna med nerdragna gardiner och stängd rättegång – vid sidan av demokratin.
Det är inte heller speciellt långsökt om vi tror att denna hantering ytterst bottnar i Sveriges samarbetsavtal med Turkiet. Statsministern och utrikesministerns ord efter en resa till Turkiet i slutet av förra året var också att ”vi ska fördjupa vår gemensamma kamp mot terrorismen”. Erdogan har dessutom mer än en gång uttryckt ilska över att det är ”fullt med terrorister på Sveriges gator”