Sången som lever från gräns till gräns

Den ikoniska sången ”El pueblo unido” är inte ett partitur eller en kanonisk inspelning som är frusen i tiden: den existerar framför allt genom sina tolkningar; den lever i den mån folk tillägnar sig den. Under sina femtio år av liv har den hoppat från rytm till rytm och från gräns till gräns.

Kultur|Alex Fuentes

El Pueblo unido… ”En ny dokumentär, Himno (Hymn), spårar återkomsten av låten ”El pueblo unidojamás será vencido” runt om i världen”. Med de orden publicerades nyligen en artikel i magasinet JACOBIN som ges ut och sprids i spansktalande länder, främst i Latinamerika. ”El pueblo unido…” är utan tvekan en ikonisk låt och därför är det kanske inte helt förvånande att det har gjorts en dokumentärfilm om den. Låten blev soundtracket till folklig kamp. Den låter både som ett krigsrop i tusentals protester och som en ”vaggvisa”, skriver man i JACOBIN. Låtens text och musik dök upp som ett ”krigsrop i tusentals protester” och skulle nå folk i alla kontinenter. Låten komponerades av en av medlemmarna i den emblematiska chilenska gruppen Quilapayún 1973 och i drygt 50 år har den varit en del av det affektbetonade arvet från otaliga vänsteraktivister runt om i världen.

Året 1973 kunde klasskampen i Chile uppfattas som en social och politisk sammandrabbning av stor omfattning och dess resultat skulle komma att bedöva miljontals människors medvetanden genom åren. Motsättningarna mellan samhällsklasserna i Chile hade blivit antagonistiska. Himno, dokumentärfilmen, regisserad och producerad av musikforskarna Martín Farías och Eileen Karmy, kretsar kring låten ”El pueblo Unido”, uppstod från dessa historiska dagar och skulle under årens lopp få en global dimension. Det finns många versioner. Den finns på portugisiska, engelska, svenska, ungerska, tyska, danska, norska, ryska, farsi, filippinska, baskiska, turkiska, korsiska, armeniska, slovenska… Senast regissören för dokumentärfilmen hörde låten var för några månader sedan, i New York, mitt i lägret som studenterna vid Columbia University reste till förmån för Palestinas sak.

Quilapayún – den chilenska folkmusikgruppen komponerade ”El pueblo unido” i början av juni 1973 på begäran av Kommunistpartiets Centralkommitté. De ville motverka högerns upptrappade våld med parollen ”Nej till inbördeskriget” och musikerna i Quilapayún började tonsätta de första verserna i ”El pueblo unido”. Så uppstod vad musikforskaren Eric Drott beskrev som ”en av de socialistiska hymnerna par excellence under andra hälften av 1900-talet”. Musikaliskt kunde El pueblo unidomed det lägsta röstomfånget av manliga röster, en högtidlig ton och ekon av en harmoni, höras. Den fallande basstämman är en av låtens mest anmärkningsvärda egenskaper. Den skiljer sig från den optimistiska och triumferande tenoren i många revolutionära marscher. Många musiker är överens om att El pueblo unido är en sammanslagning av brechtiansk teater, romantisk harmoni, banderoller och folkmassor. Dåtidens kommunistpartier antog parollen El pueblo unido jamás será vencido (Det enade folket kommer aldrig att besegras) som en synonym för identitet, vars syfte var att skapa valkoalitioner kring en allians mellan olika samhällsklasser. Den radikala vänstern på den tiden, det chilenska MIR, skanderade ”Det väpnade folket kommer aldrig att krossas” medan trotskisterna ifrågasatte klangen ”folket” och hade velat ersätta det med ”klassen”.

Quilapayún framförde låten för första gången vid en demonstration av kvinnliga anhängare av Folkfronten (Popular Popular) den 12 juni 1973 och låten började spridas över världen. Tre månader senare var det över; den 11 september samma år hade den blodiga militärkuppen, ledd av Pinochet, gjort sitt. Efter militärkuppen blev sången och sloganen snabbt en symbol mot Pinochets diktatur och översattes till olika språk. Versioner och anpassningar gjordes på dussintals olika platser och vid olika omständigheter. Den 25 april 1975 störtade Nejlikerevolutionen i Portugal, den fascistiska regimen som styrde landet samt en del kolonier i Afrika och El pueblo unido dök upp i en portugisisk version och blev revolutionens symbol. Samma år hörde den nordamerikanske kompositören Frederic Rzewski i New York för första gången El Pueblo Unido sjungas av en annan ikonisk musikgrupp från Chile; Inti-Illimani. Tack vare Rzewski började The People United Will Never Be Defeated att spridas vidare. El pueblo unido kom till Finland, Japan och många andra länder och uppfattades som en emancipatorisk impuls.

Himno upprättar en audiovisuell dialog med Rzewskis version: man ser en grupp arbetare vid en fabrik, en medlem av Quilapayún ses sitta vid pianot, Kommunistiska Ungdomsförbundet marscherar, sedan en gatudemonstration, en folkloregrupp som spelar på Nationalstadion, barn i slumområden, taggtråd, Angela Davis vid Universidad Técnica del Estado, Quilapayún på en scen, Víctor Jara i ett bostadsockuperat område… Rzewskis verk spelades in första gången i New York 1978 och spreds från hand till hand under militärdiktaturen i Chile. Den japanska pianisten Yuji Takahashi var en del av ett musikband (水牛楽団, Suigyū Gakudan) som ägnade sig åt att sprida protestsånger från hela Asien och försökte efterlikna rörelsen Canciones por la Vida (Sånger för livet) och började därmed knyta band med artister och aktivister från Sydkorea, Hawaii, Polen och Palestina. När man läser JACOBIN påminns man om nederlagets resonans från den 11 september 1973.

Medan sången spred sig över världen följde slogan ”El pueblo unido jamás será vencido” en annan väg i Chile. I Chile hade den förlorat sin giltighet, den tolkades som en symbol för ett allt bittrare motstånd. Man kan säga att den blommade ut och vissnade tre månader senare, ja, som att låten föddes postumt. Orden blev tomma och förlorade förmågan att mobilisera. Det kunde inte bli på något annat sätt. Att då höra dessa ord förknippades med en ständig påminnelse om nederlaget. För Quilapayún saknade låten förmågan att konvergera med social mobilisering i Chile och gruppen började ta avstånd från kommunistpartiets ståndpunkter. Denna atmosfär och känsla av skepsis och sorg gentemot vänsterns gamla symboler förblev relativt stabil under åren av övergången från militärjuntan i Chile. ”El pueblo unido” återvände emellertid till gatorna i samband med framväxten av studentrörelsens massiva protester 2011 och den folkrevolt i oktober 2019 som kom att delvis förändra den politiska kartan i Chile.

”El pueblo unido” är inte ett partitur eller en kanonisk inspelning som är frusen i tiden: den existerar framför allt genom sina tolkningar; den lever i den mån folk tillägnar sig den. Under sina femtio år av liv har den hoppat från rytm till rytm och från gräns till gräns. Den har funnits som en vaggvisa under den underjordiska kampen och som ett massivt rop i demonstrationer och i olika konserthus. Snarare än en symbol för en regering eller ett parti är ”El pueblo unido” ett användbart verktyg i tjänst för det mål som Sergio Ortega [sångens författare] alltid eftersträvade som konstnär. För honom handlade det om att bidra till att förändra styrkeförhållandena till de arbetandes fördel. I en intervju sa han: ”Ärligt talat vet jag inget vackrare än ett folk som försöker bygga sin egen framtid”. Himno fångar upp en del av detta försök.