1995 fanns det i Stockholms kommun 265 000 hyresrätter (kommunala och privata) och 90 000 bostadsrätter. 25 år senare hade vi istället 178 000 hyresrätter mot 235 000 bostadsrätter. Av de 178 000 hyresrätterna är det bara 84 000 kommunala hyresrätter som är kvar och under samma period har nästan 100 000 kommunala hyresrätter ombildats till bostadsrätter.
Patrik Olofsson går igenom bakgrunden till dagens segregation, inte minst i huvudstaden. Och den enorma värdeöverföringen från gemensamt till privat ägt. Och hur kan återkommande vänsterstyren ha misslyckats med att bryta den här utvecklingen?
Inrikes|Patrik Olofsson
Regeringen har nu lagt fram sin sista budget inför valet 2026 och många av valrörelsens stridslinjer har dragits upp. Regeringen har basunerat ut att man har 80 miljarder i ”reformutrymme”. Finanspolitiska rådet håller inte riktigt med, men ekonomi är politik med andra medel och är det valår, så spelar det inte så stor roll vad diverse ekonomer tycker. Och det är väl egentligen det enda regeringen har rätt i.
Av ”reformutrymmet” på 80 miljarder går dryg 50 miljarder till skattesänkningar. En tiondel av skattesänkningarna går till att tillfälligt sänka matmomsen 2026-27 och den är visserligen välkommen, men det är ingen långsiktig lösning på att hålla matpriserna i schack.
2 promille av ”reformutrymmet” går till åtgärder för att förbättra integrationen. Det är mest initiativ till olika utredningar om barns situation i ”utanförskapsområden” och några praktiska åtgärder som ökat stöd till simskola och friluftsliv i nämnda områden är visserligen lovvärda men en droppe i havet.
Vi har ju med all önskvärd tydlighet förstått att regeringen ser negativa effekter av dålig integration som en rent polisiär fråga och en fråga för rättspolitiken, med sänkt straffmyndighetsålder och telefonavlyssning utan brottsmisstanke. Man tillmäter inga social insatser någon särskild betydelse.
”Utanförskapsområden” är rätt dålig svenska. Det finns inte i Svenska akademins ordlista (SAOL), utan är ett borgerligt hitte-på-ord som skjuter in sig på att det är området som är problemet – inte politiken som området blivit utsatt för. Om man frågar t ex ChatGPT hur man skulle beskriva ett ”utanförskapsområde” med ord som finns i SAOL så får vi svaret: ”Detta är ett socioekonomiskt utsatt område.”
Ja, med de orden faller ju ansvaret på dem som utsätter området för otillräckliga sociala och ekonomiska förutsättningar (och det tycker inte borgerligt sinnade politiker är särskilt roligt). Och tyvärr – i dessa områden – har ju den sociala och ekonomiska utsattheten koncentrerats. En av huvudrollerna här är bostadspolitiken.
Skärningspunkten för många av valrörelsens frågor, som inflation, integration, häva lågkonjunkturen etc, går genom bostadspolitiken. Vi kan ta Stockholms kommun som exempel, eftersom det varit ett borgerligt experiment i bostadspolitiken.
Borgerligheten har ju länge sett Stockholm som ett strategiskt politiskt fäste. Den som vinner Stockholm har ett skyltfönster inför riksdagsvalet. Trots att Stockholm är en utpräglad tjänstemannastad och något borgerligheten borde vinna tämligen enkelt, har borgerligheten ändå förlorat vartannat val sedan 1945, om man bortser från Reinfeldt-moderaternas la belle epoque mellan 2006-2014.
De kranskommuner runt Stockholm där borgerligheten i princip abonnerat på makten (Täby, Nacka, Danderyd, Lidingö osv) är också kommuner med hög andel villor och bostadsrätter.
Att folks boende styr folks röstanden är självfallet inte deterministiskt, men från SOM-institutet säger man: ”Detta har gällt i decennier och är en av de mest stabila socio-politiska korrelationerna i svensk politik.”
Så de borgerliga partiernas stora projekt i Stockholm har ju handlat om att skapa en stabil social bas. Det sätt man gjort det på har varit att omvandla kommunalt kapital (kommunala hyresrätter) till privat kapital (bostadsrätter).
När borgerligheten t ex sålde ut Västertorp i Stockholm för fem år sedan fick man köpa med loss lägenheterna med 29% rabatt under marknadspriset, vilket kanske inte låter mycket, men i reda tal blev de nyblivna bostadsrättsinnehavarna miljonärer över en natt. Det var också många som sålde av direkt och tog sin miljon (minus 22 % reavinstskatt).
I Stockholms innerstad där bostäderna visserligen är äldre – men marknadsvärdet skyhögt – gick bostäderna med 50-60% under marknadsvärdet. Kommunen förlorade miljardbelopp om man istället skulle ha sålt dem på öppna marknaden. 38 % av de ombildade lägenheterna i innerstaden såldes vidare inom 24 månader med miljon- eller mångmiljonvinster för säljarna.
Ska man vara ogin inför att folk får bli miljonärer. Inte alls. Folk får tjäna hur mycket pengar som helst. Men som skattebetalare som varit med och betalat för att kommunen ska ha kunnat bygga upp kommunala bostadsbolag så känner man ett litet sting i hjärtat när det gemensamt uppbyggda kapitalet reas bort. De kommunala bostadsföretagen är alla kommunmedborgares bolag.
Och det stannar inte där. Att sälja ut de kommunalt ägda fastigheterna i den här skalan får djupare samhälleliga effekter.
En – dock inte särskilt genomlyst effekt – är att den näst största drivkraften, efter matpriserna, bakom inflationen, är hyreshöjningarna. Bara i Stockholm har hyrorna gått upp med 16% de senaste tre åren. Och det är ju ett tecken på att det finns allt för få hyresrätter, rent generellt, men på tok för få billiga kommunala hyresrätter specifikt.
1995 fanns det i Stockholms kommun 265 000 hyresrätter (kommunala och privata) och 90 000 bostadsrätter. 25 år senare hade vi istället 178 000 hyresrätter mot 235 000 bostadsrätter. Av de 178 000 hyresrätterna är det bara 84 000 kommunala hyresrätter som är kvar och under samma period har nästan 100 000 kommunala hyresrätter ombildats till bostadsrätter.
Med stympade kommunala bostadsbolag går det inte att helt upprätthålla bruksvärdeshyror, utan vi får en glidning mot att i praktiken få marknadshyror. Liknande politik har genomförts i många kommuner runt om i landet och det är oerhört genomgripande förändringar som påverkar hela samhället.
Trots att vi har haft återkommande vänsterstyren i Stockholm har man inte mäktat med att återställa balansen. Borgerlighetens vilja att riva ned har varit större än vänsterns förmåga att bygga upp.
Men det stannar inte där. Även integrationen försämras av bristen på kommunala hyresrätter.
Det är inte bara Sverigedemokraterna som yrar om att invandrare ”klumpar ihop sig” i vissa stadsdelar. Vi minns alla Magdalena Andersson (s) klavertramp i valrörelsen 2022 där hon gick ut med att ”hon inte vill se etniska kluster som ökar segregationen, och att Sverige inte ska ha några ’Somalitowns’”.
Det som verkar gå Magdalena Andersson m fl förbi är att det är kommunen, som enligt bostadsförsörjningslagen, har ansvaret för att folk ska ha någonstans att bo. Det som händer är att folk kommer till Sverige, Migrationsverket kommunplacerar dem (exempelvis i Stockholm) och i regel ordnar kommunen med bostad i det kommunala bostadsbolaget.
I Stockholm finns 78% av de kommunala hyresrätterna runt Järvaområdet (Rinkeby, Tensta, Kista m fl) och runt Skärholmen (med Hägersten, Bredäng, Sätra m fl). Om man då, som Magdalena Andersson gör vart fjärde år, åker ut till Rinkeby eller Skärholmen och stöter på någon nyanländ ska man nog inte vara särskilt överraskad.
Segregationen är i mångt och mycket en bostadssegregation, och den styrs av hur snävt hållet det kommunal bostadsbolaget är. Varför inte privata hyresvärdar? De har ofta höga inkomstkrav för att få hyra och inledningsvis har man som nyanländ inget arbetstillstånd. Varför inte en bostadsrätt? Ingen fast anställning – inget lån. Så de som kan göra något är det kommunala bostadsbolaget.
Ett sätt att öka integrationen är ju att låta de kommunala bostadsbolagen expandera och låta dem bygga i alla stadsdelar. Men där hör vi bara gråt och tandagnisslan för högerkanten. Man kallar det t o m ”tvångsintegration” att plötslig behöva bo bredvid ett hus från allmännyttan.
Just genom att isolera de kommunala bostadsbolagen till vissa områden håller man andra områden ”vita”. Eller som en Moderat ordförande i kommunstyrelsen i en stor kommun i sydöstra Stockholm sa; ”Anledningen till att jag betalat dessa miljoner för mitt boende är ju för att jag ska slippa de där”.
Vilka ”de där” är, är inte så svårt att lista ut. Så; vem är det som inte vill integreras?