Om man saknar tillräcklig kunskap om bakgrunden till folkmordet i Gaza erbjuder Shora Esmailian i boken GAZA – att spränga ett getto en faktaspäckad läsning. Författaren har en egen erfarenhet av att ha varit i de av Israel ockuperade områdena under början av 2000-talet. Som läsare får man uppleva känslan av att befinna sig i den smala kustremsan utmed Medelhavet som brukar kallas ”världens största utomhusfängelse”, ett område som Israel nu lagt i ruiner.
Recension|Alex Fuentes
Författaren såg sig tvungen att skriva boken efter 7 oktober 2023 då hon chockades av den förbluffande okunnighet och historielöshet som framkom. Att den sk allmänheten, utan politiskt intresse, inte har någon djupare kunskap om varför Gazas invånare hamnat i detta Dante’s Inferno är kanske inte så konstigt då den härskande ideologin, via alla sina media, i tid och otid förmedlat en förljugen bild av Israel som den enda ”demokratin” i regionen. Men att det även inom vänsterkretsar saknas en större medvetenhet om vad som egentligen ligger bakom attacken den 7 oktober och folkmordet i Gaza, har den Teheran-födda Shora Esmailian, svårare att förlika sig med.
Författarens explicita målsättning var att sätta det som hänt – och fortfarande sker – i en historisk kontext, för utan en sådan är det lätt att gå vilse. Hon tar med läsaren till det bosättarkoloniala projektet som uppstod för 76 år sedan då staten Israel bildades och 800 000 palestinier tvingades på flykt jagade av terrororganisationerna Haganah, Sternligan och Irgun. David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister skrev 1948 i sin dagbok:
”Nu finns det behov av en stark och brutal reaktion. Vi måste vara noga med val av tidpunkt, plats och dem vi slår mot. Om vi anklagar en familj – måste vi skada dem utan barmhärtighet, inklusive kvinnor och barn. Annars är detta inte en effektiv reaktion. Under operationen finns det inget behov av [att] skilja mellan skyldig och icke skyldig”.
Och så har det varit sedan dess, menar författaren; staten Israel grundades från början på basis av denna sionistiska ideologi. I över 100 år har palestinierna utsatts för våldsamma fördrivningar, förtryck och återkommande massakrer där Israels pågående folkmord i Gaza är det mest fasansfulla. Faktum är att före iscensättandet av det brittiska och franska kolonialistiska projektet, bodde och samexisterade i Palestina olika grupper såsom kristna, muslimer, judar och druser. Men 1917 tog den koloniala makten fram Balfourdeklarationen som gav bort Palestina till den sionistiska rörelsen.
Esmailians bok är inget tyckande, källorna haglar och i skildringen hänvisar hon till forskare, historiker, även sådana med judisk bakgrund, vilket förstärker berättelsen. Hon tar läsaren genom mängder av folkliga resningar och massakrer som aldrig tycks ta slut:1948,1956,1967,1982, 2002, 2008, 2014, 2021, 2023, 2024…En historia som inte varit en konflikt mellan ”Israel och Hamas” utan mellan förtryckare och förtryckta. Budskapet är kristallklart; förstår man inte vidden av det våld Gazaborna utsatts för i över 100 år kan man inte heller begripa deras svar på ockupantens förtryck.
Hur många gånger kan en regim bryta mot internationell lag utan att det får konsekvenser? Ilskan växer och blir proportionell i förhållande till antalet rader och sidor jag slukar, det är en upplysande och upprorisk bok jag läser. För inte blev det bättre med Osloavtalet som i praktiken blev en kapitulation från PLO:s sida, vilket utnyttjades då bosättningarna expanderade ännu mer. Alltfler palestinier, generation efter generation, kom att födas i flyktingläger inom ramarna för en apartheidregim.
Efter 2004 växte Hamas popularitet bland palestinierna i Gaza, organisationen fick en bred social bas och i en stor del av palestiniernas ögon framstod den som en konsekvent motståndsrörelse. I parlamentsvalet 2006 fick Hamas en majoritet av väljarna bakom sig, men Väst vägrade erkänna Hamas valseger och inledde en omfattande blockad av Gaza. Ett par år senare skulle det återigen falla ner israeliska bomber över Gaza. Esmailian lyfter i boken fram kritik mot Hamas auktoritära drag liksom Netanyahus demonisering av Hamas och upplyser läsaren om att organisationen i ett nytt partiprogram 2017 erkände Israels existens inom 1967 års gränser.
Staten Israel behöver ockupationen och de återkommande krigen för att utveckla och exportera vapen, övervakning och cyberteknologi. Den i boken citerade australiensiska författaren och grävande journalisten Antony Loewenstein säger att Israels vapenindustri är av central betydelse för landets ekonomiska överlevnad och Esmailian konstaterar att Israel blivit den tolfte största militärleverantören i världen och att det pågående folkmordet ”är det mest högteknologiska i mänsklighetens historia”. Som om detta inte vore nog har Joe Bidens regering öst militärt stöd till Israel, som en investering. Om Israel inte fanns skulle ”vi vara tvungna att uppfinna det för att skydda våra intressen i regionen”, har Biden sagt.
Att läsa GAZA – att spränga ett getto är en skarp skildring av oändliga grymheter mot ett helt folk. Ett folk som av högersionister, såsom den nyligen sparkade israeliska fascistoida försvarsministern Yoav Gallant, kallats ”mänskliga djur”. Det palestinska folket har tillfogats multipla slag men vägrar att ge upp, ett folk som reser sig om och om igen och fortsätter att kämpa. Det talar om ett folk med politisk självrespekt. Författaren slår i boken fast: ”Att spränga sönder och samman det getto de skapat leder inte till säkerhet och trygghet utan till ännu mer och grövre former av motstånd”. Det är att sätta det palestinska motståndet i den antikoloniala kontext där det hör hemma.
Shora Esmailians rättframhet är transparent: ”Att försvara deras rätt att göra det är i dagens värld en revolutionär åsikt”. Det var anledningen till att GAZA – att spränga ett getto gick i tryck. Som en vänsteraktivist har uttryckt det; boken är som en varm present till Palestinarörelsen, en bok som rör sig i rörelsen, en bok för rörelsen, en bok som mot det systematiska våldet ställer kampen för livet i centrum.