Fem decennier efter att han först lät sin gitarr ljuda i revolutionens namn står Silvio Rodríguez åter på scenen i Havanna. Den kubanske trubaduren, vars sånger burit både kärlek och motstånd genom generationer, fortsätter att förtrolla världen, med samma blandning av poesi, magi och politisk klarhet. Hans röst, djupt rotad i den kubanska revolutionen men fri nog att kritisera den, påminner oss om att den sanna lojaliteten alltid är tänkande, sjungande och levande.
Kulturen|Alex Fuentes
Han föddes på Kuba och världen lärde känna honom som Silvio Rodríguez, ibland kallad El Aprendiz de Brujo – trollkarlens lärling. Som barn älskade han Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, och kanske var det där, i den poetiska blicken på livets enkelhet och mysterium, som Silvio började ana sin egen väg. När den kubanska revolutionen segrade 1959 gick han med i Juventudes Socialistas, Ungsocialisterna, och senare i föreningen Jóvenes Rebeldes, Unga Rebeller, den organisation som skapades av Che Guevara.
Silvio blev den röst som föddes med revolutionen. En poet, kompositör och sångare som under mer än fyra decennier har skrivit över femhundrasextio sånger, hymner till kärleken, friheten och drömmen om ett rättvist samhälle. I sitt hemland har han utsetts till seklets främste kubanske låtskrivare, och internationellt räknas han som den mest betydelsefulle, spanskspråkige trubaduren på andra hälften av 1900-talet. Redan som sjuttonåring sökte han sig till armén, och det var där, med en enkel gitarr som sällskap, som han fann sitt musikaliska språk. Han ville sjunga annorlunda, sjunga om det ingen annan hade sjungit om. Självlärd och okuvlig började han skapa en ny sorts musik, där poesi och revolution flöt samman.
I slutet av 1960-talet föddes Nueva Trova Cubana, en musikrörelse som bar på samma glöd som revolutionens ideal. Silvio blev dess mest lysande gestalt. Ur den tiden kom sånger som Fusil contra fusil och La era está pariendo un corazón, verser där kampen, sorgen och hoppet fick melodier som ännu dröjer kvar.
1969 avbröt den kubanska regeringen hans TV-program på grund av hans öppna beundran för The Beatles.
Che Guevara, människan, sade Ingen intellektuell Bör leva på Det officiella tänkandets lön Silvio Rodriguez
Trubaduren reste sedan till havs – till Kap Verde och Dakar i Senegal – där han skrev klassikern Playa Girón. Den sången, döpt efter fiaskot vid Grisbukten, USA:s största politiska och militära fiasko under hela det kalla kriget, där invasionsförsöket stoppades. Låten Playa Girón blev ett livslångt credo: musik som försvar, som minne, som dröm. I början av 1970-talet reste Silvio till Chile, där socialisten Salvador Allende ännu höll drömmen vid liv. Det var den tid då den Nya chilenska sången blommade, med Víctor Jara, Inti-Illimani och Quilapayún. Víctor Jara skulle snart mördas av militärjuntan, men hans och Silvios sånger skulle överleva gevären.
1975 släppte Rodríguez sitt första album, Días y flores där det görs en invokation av Chile och den dystra stämning som rådde efter statskuppen 1973.
Pablo Milanés, en annan berömd kubansk trubadur, skrev i sin tur sången “Santiago de Chile”, där versen ”Jag ska åter gå på Santiagos gator/dränkta i blodets minne/och jag ska åter gråta för de frånvarande, de som inte längre finns”. Det är en hyllning till Miguel Enríquez, ledare för den Revolutionära vänsterrörelsen (MIR), som stupade i strid med militären den 5 oktober 1974. Milanés skrev texten trettio minuter efter att han fått kännedom om den revolutionäre ledarens död. Días y flores censurerades i både Spanien och Chile – diktaturer fruktar poeter – men sångerna levde vidare, sjungna i hemlighet, burna av människor som vägrade tystna. Sedan följde Al final de este viaje, Mujeres, Rabo de nube och Unicornio, skivor som med tiden formade en hel kontinent av lyssnare.
Silvios liv följde alltid historiens ström. 1976 deltog han i den internationella brigaden i Angola, under kampen mot apartheidregimens invasion. Där, mitt i kriget, sjöng han för kubanska och angolanska soldater om fred och mänsklighet. Under 1980- och 1990-talen turnerade han världen runt. I Sverige gästade han Olof Palme, som bjöd in honom i solidaritetens tecken. I Chile, efter diktaturens fall, sjöng han 1990 inför 80 000 människor på Estadio Nacional, samma plats där Pinochetdiktaturen fängslade och torterade tusentals chilenare. Sången hade återvänt, fri.
Hans album Cita con ángeles (2003) knöt samman tiderna: från Giordano Bruno till Allende, från John Lennon till offren för 11 september. För Silvio är historien inte en rad händelser, den är en väv av liv, drömmar och sår. I den spanskspråkiga världen talar man ibland om honom som Latinamerikas Bob Dylan. Båda använder bara röst och gitarr för att skapa hela universum av mening. Men Silvio är också något mer: en bro mellan mystik och materialism, mellan kärlekens viskningar och revolutionens storm. Musikern Mikael Wiehe har tolkat låtar av Silvio Rodríguez, till exempel “El día feliz que está llegando” (på svenska heter den “Sång till friheten”). En svensk vännina säger till mig att Silvio har ”en röst som får mig att stanna upp och verkligen lyssna. Precis som att lyssna på en vackert sjungande fågel. Vacker, skir och poetisk, både i framförande och i text.”
En ny konsert markerar starten på en turné som tar Silvio och hans musik till flera länder i regionen: Chile, Argentina, Uruguay, Peru och Colombia. När han nu, hösten 2025, uppträder i Havanna för att inleda sin nya Latinamerikaturné, blir det som att tiden vänder tillbaka. På den ikoniska trappan till Havannas universitet samlas tusentals människor. En fri konsert, under stjärnorna. Röster som bär i kör: Quién fuera, Escaramujo, La era está pariendo un corazón… Det är inte bara musik. Det är ett eko av femtio år av historia, kärlek och kamp. Sånger till det kollektiva minnet. I Chile, femtio år efter sin första resa dit, möts han åter av fullsatta arenor och tårfyllda röster. ”Ett romantiskt band som aldrig slocknar”, skriver pressen i Chile. Och kanske är det just det som gör Silvio Rodríguez odödlig: han sjunger inte bara för folket, han sjunger med dem.
Men Silvios röst har också vuxit med tiden. Han förblir en hängiven försvarare av den kubanska revolutionen, men han är ingen ja-sägare. I sina sånger och uttalanden har han gång på gång uttryckt sin oro över byråkratin, bristen på dialog och de svårigheter som präglar dagens Kuba. Hans kritik är inte bitter, utan kärleksfull, den kommer från någon som vägrar ge upp drömmen om ett samhälle där människan är fri i både kropp och tanke. Kanske är det därför som unga kubaner i dag ser honom som sin egen: en poet som vågar tvivla utan att överge.
I vår tid, när världen åter tycks förlora sin tro på utopier, står Silvio Rodríguez kvar som en sällsynt gestalt: en man som med gitarr och ord håller fast vid den enkla, men svindlande idén att musiken kan förändra medvetandet, och därmed världen. Hans sånger är som rötter och moln: de håller fast vid jorden, men svävar samtidigt mot det omöjliga. De är revolution och ömhet, tro och tvivel, magi och verklighet. Och när han, där på trappan i Havanna, slår an de första ackorden till Ojalá, känns det som att hela Latinamerika håller andan.
