Dansande ungdomar, elektroniska trumbeats, och utanför ett strilande regn. Vi är på Hus 7 vid Slakthusområdet i Stockholm och inte the Haçienda i Manchester, även om rytmerna kunde låta som det.
Kulturen | Andreas Nyman
Sylvie’s Head låter vitala på skiva. Med tydliga influenser i 90-talets Madchester-våg, men de gör ändå något eget av det. När de står på scenen blir det stökigare, skitigare och mer elektroniskt. En extra växel helt enkelt.
Det är ett ungt göteborgskt band i solglasögon som står på scenen. Bakom dem visas en film av hopklippta sekvenser. Psykedeliska mönster, arkivfilm på krigsscener, snuttar ur gamla skräckfilmer och nyhetsklipp.
Det är lätt att få en känsla av Velvet underground på The Factory, eller för all del Happy Mondays på The Haçienda.
Musiken är klubbig och dansant. Ibland psykedelisk och andra gånger stenhård som de punkigare låtarna på Primal Screams XTRMNTR. I filmen bakom flimrar ord förbi: ”The rich get richer”, ”The poor get poorer”. Och i Stop Dreaming, som låter väldigt mycket Happy Mondays, hörs refrängen ”Stop dreaming baby – start a revolution”.
Sylvie’s Head är inte bara cool yta utan bakom solglasögonen finns ett genuint kulturpolitiskt engagemang. De har tagit tydlig ställning för studieförbund och tillgängliga replokaler, då möjligheten att göra musik inte ska styras av föräldrarnas plånbok.
När vi lämnar den trånga konsertlokalen är det med en känsla av framtidstro. Musiken kanske låter retro ibland men vill förändra på riktigt. Regnet är nu bara kvar i pölar på asfalten och luften känns sval och frisk att andas.
Sylvie’s Head släppte sitt debutalbum Everything Is Free i maj i år.
