▶ Högerstormen kom av sig i Norden
▶ Europa i extremhögerns grepp
▶ Regeringar straffades
LEDARE | Vecka 24 2024
Högeranstormningen kom av sig i EU-valet. I alla fall i de nordiska länderna där vänsterpartier av olika schatteringar tog tydliga steg framåt. I Finland rasade Sannfinländarnas röstetal, SD har för första gången backat i ett val medan Vänsterpartiet, Socialistisk Folkparti och Vänsterförbundet gick rejält framåt.
Det låga valdeltagandet i de flesta länder gör att resultaten i EU-valet ska hanteras försiktigt, hälften av Europas väljare går inte till valurnorna. I Sverige röstade t.ex. 51 procent, detsamma som EU-snittet, mot 84 procent i senaste riksdagsvalet. Och vem kan klandra dem med tanke på vad de har att välja på. De svenska Tv-debatterna har inte gjort många glada, de har ändå stått mellan partier som i flera fall har en djupt rotad historia som folkrörelse- och medlemsorganisationer. När ett icke föraktligt antal av Europas partier är rena apparater som för att bära upp enskilda politiska karriärer är det närmast förvånande att så många ändå röstar.
De lokala förhållandena mellan EU:s länder skiljer sig dessutom väldigt mycket när det gäller samhälle, ekonomi och politik vilket givetvis påverkar valet och hur siffror ska tolkas. Att utläsa politiska trender ur detta val ska därför göras med försiktigheten.
Några tendenser går ändå att se på europeisk nivå: gröna och liberala partier förlorar rejält medan extremhögern i gått framåt. I Europas tre största länder, Tyskland, Frankrike och Italien, domineras politiken av högernationalistiska eller rent fascistiska partier. Det är heller inga tillfälliga svängningar. I förrförra EU-valet 2014 röstade 10 procent av de tyska väljare som betraktade sig själva som arbetare på det högerextrema Alternativ für Deutschland medan 26 procent röstade på Socialdemokraterna. I årets val var rollerna omvända: AfD mer än tredubblats medan Socialdemokraterna tappat mer än hälften av sitt stöd bland arbetare. En blixtbild av det politiska läget i Europa 2024.
En annan viktig trend är att regeringspartier tappat mark i flera länder. Inte förvånande med tanke på vilken politik de flesta av dem bedriver. I en tid när fackföreningar och andra sociala rörelser är försvagade och inte förmått organisera strid för kollektiva lösningar har många arbetare svalt de nationalistiska argumenten och röstat på högerpartier i protest mot vad de uppfattat som politiker som inte vill ta sig an saker som rör deras livsvillkor. Nedskärningspolitiker av alla kulörer har tillsammans med den rasistiska extremhögern lyckats förflytta debatten från de konkreta klassfrågor frågor som enar till splittrande nationalistiska skenlösningar.
Vad som förklarar hur människor röstar är givetvis svårt att uttala sig tvärsäkert om. Att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke var några av de få kandidater som var kända och dessutom skickliga debattörer, har helt klart spelat roll. Men likväl som att högern dragit nytta av människors känsla av maktlöshet har det motsatta gällt där breda grupper av människor varit i rörelse kring gemensamma frågor. De politiska strejkerna i Finland mot regeringens löntagarfientliga lagar det senaste året har dragit ner byxorna på den nationalistiska högern och i Sverige och Danmark har Palestinafrågan bidragit till mobilisering av vänsterpartiernas väljare, i synnerhet i områden med många människor med rötter i Mellanöstern. På olika sätt har klimatrörelsen sett till att den svenska högern inte helt lyckats dölja sin katastrofala politik i klimatfrågan med rasistiska villospår. Med detta i åtanke är den nordiska vänsterns framgångar ett viktigt styrkebesked och en av de viktiga lärdomarna för framtiden: där vi organiserar underifrån går det bra även parlamentariskt.
De vänsterpartier som gått framåt har dessutom inte varit ansvariga för den förda högerpolitiken utan kunnat bedriva en tydlig oppositionspolitik. Också detta är en viktig lärdom för framtiden, i synnerhet för Vänsterpartiet där ledningen nu tar valframgången som bevis för att deras inriktning på att bilda regering med S är den rätta vägen framåt.
Vänsterns stora utmaning är att åter organisera Europas arbetare och förtryckta för sina gemensamma intressen. Det kan inte göras i val eller genom politiska utspel utan bara genom självorganisering och kamp. Vänstern, i och utanför partierna, måste därför använda alla sina krafter, i och utanför parlamenten, till att stötta och bygga dessa rörelser och inte hamna i försvarspositioner för ”det mindre onda” när de ingår i olika parlamentariska allianser.