Så här års öser reklamen in. I brevlådan ligger förlagserbjudanden på tryckt papper för stenålderns generationer, i sociala medier flödar Caias adventskalender. Caia erbjuder tjugosju luckor skönhet värd 8 000:- till det medkännande priset av bara 2 695:- åt unga tjejer vars längtan efter att hänga med i rejset om den där daggiga looken, det där skimrande kindpaketet och just den näringsvätskan för håret har finansierat Bianca Ingrossos fyrtiomiljonerslägenhet i Stockholm.
Kulturessä|Bodil Carlsson
Vem påstår att skiten är värd 8 000?
Bianca Ingrosso. Caia är det överlägset mest inkomstbringande av alla hennes företag.
Märkvärdigheterna presenteras på smeksam svengelska av någon som uppenbarligen inte vet jättemycket om hud. Men varför skulle det vara ett problem, när målgruppen vet ännu mindre? Niacinamid, som ingår i det här preparatet, har gjort en triumfresa in i olika hudpreparat i åratal och pushas fortfarande vitt och brett av tillverkarna världen över. Caias version:
14. THAT DEWY LOOK SERUM
Ett dewy drömserum för en glowy look med återfuktande och skyddande egenskaper. Denna emulsion-formula fräschar upp och jämnar ut din hud med niacinamid. Applicera på ren hud innan din ansiktskräm.
30 ml e 1 fl oz | Country of origin: Frankrike
Produktvärde: 295 KR
Detta är en formula med starka ingredienser som innehåller 4% Niacinamid. Därför rekommenderar vi ej denna produkt för personer under 18 år.
Ordet niacinamid klingar vetenskapligt, men det är samma gamla vitamin B3 som i maten vi äter, till exempel hönskött. Just detta drömdagglookserum visar sig, när man snokar lite, ha 26 andra ingredienser utöver niacinamid, vatten och parfym; oklart vilken som har effekt och vilken som gör det riskabelt för omyndiga, om man nu inte lite fult misstänker att varningen för skarp effekt finns med bara som en lockelse just för dem. Dyrt är det hursomhelst, så här kommer ett gratistips. Täck varje kväll ansiktet med en slatt rå kycklingfärs skakad i kranvatten och grädde – jo, så gör man en emulsion, bara att skaka ihop saker som inte blandar sig frivilligt – innan ni kryper i säng. Det står redan i kalendern att ”huden jobbar bäst på natten” så lite smet på huvudkudden får ni ta för att bli sjutton igen.
I väntan på egen föryngring funderar jag på en affärsmöjlighet med random bindestreck. Vad tror ni om Dagg-Mask? Det aktiva ämnet kan skördas från asfalten så snart det regnar och mera exklusivt naturnära kan det knappast bli. Panka grannens nioåring ställer gärna upp som bildbevis. Hon kan behöva lite cash till julklappsköpen.
Även bokreklamen skapar viss skrattlystnad. Förlaget Karneval erbjuder tankedigra verk som Västerlandets nederlag, vari en antropolog pekar på ”kristendomens försvinnande, de nationella kulturernas förflackning, det låga barnafödandet, utbildningssystemets degradering, transgenderideologins expansion och nihilismens återkomst” som osvikliga tecken på kommande kollaps. Rätt likt Caias innehållsförteckningar, faktiskt; ingen ände på flerstaviga komponenter i emulsionen. Riktigt kul blir det när en fransk skribent berömmer författarens ”analys av hur nationers makt grundas på obestridliga demografiska och antropologiska egenskaper som spädbarnsdödlighet, fertilitet och förväntad livslängd”. Den som citeras är FranceSoir, en avdöd konservativ tidning. 2019 återuppstod den som högerextrem nätsajt efter att ha sparkat samtliga journalister och 2021 publicerade den ett upprop till franska armén om att avsätta president och regering och införa militärdiktatur. Det sitter fint med trovärdiga recensenter, Karneval! Man undrar i och för sig hur förlaget och sajten får ihop spädbarnsdödlighet och livslängd med nationers makt. Runt 1800 dog nästan en tredjedel av alla barn före fem års ålder i stormaktsnationen Storbritannien och den förväntade livslängden var 39 år, men låt oss inte krångla till det. Dumhögern har rätt att lufta stämbanden utan att behöva grubbla över så tråkiga saker som fakta.
Nästa djuplodande tankeväckare från Karneval är Den mjuka staten, som på 264 sidor presenterar ”ett nytt och angeläget men sällan diskuterat samhällsfenomen: den ökande feminiseringen av stat och samhälle.” Författarna är lika svenska som recensenterna: Widar Andersson på Folkbladet hummar instämmande, Lena Andersson jublar i SvD över en bok som är ”gediget underbyggd med vetenskap och logiskt tänkande” och i Fokus säger historikern Gärdebo att ”en mjuk stat, präglad av feminina egenskaper, inte lyckats bekämpa maskulina egenskaper. Dessa egenskaper har i stället funnit ny form inom klaner, kriminella gäng och religiösa sekter” – kort sagt, invandrare, för inte kan det handla om klanen Wallenberg eller Livets Ord? – och illa går det mycket riktigt, för denna mjuka stat ”lägger således grunden för, och kan inte rå på, det separatistiska maskulina samhälle som nu växer fram i Sverige.” Gärdebo är den historiker som för ett år sedan i Kvartal berättade om hur antisemitismen på amerikanska elituniversitet visar på ”de inneboende motsättningarna i den progressiva rättviserörelsen”, så han har säkert rätt den här gången också. Själv undrar jag vad recensenterna skulle ha sagt, om någon hade påmint dem om att vi fram tills nyligen hade ett separatistiskt maskulint samhälle mitt framför näsan: varenda position av betydelse innehades av en man, testiklar var ett krav för prästvigning och våldtäkt inom äktenskapet fullständigt lagligt. När män höjde rösten och snapsglasen vid julbordet, skyndade sig kvinnorna ut för att ta hand om disken. Ännu mera undrar jag, om de verkligen tror att ”femininitet” är en tidlös konstant och reell aktör, som går omkring på egen hand och skapar mesiga samhällen? Tänk om Katarina av Ryssland eller Elisabeth av England hade fått ett recensionsexemplar av den tanken! Trolig påföljd: offentlig avrättning genom tvångsmatning med Ayn Rand och Thatcher. En grym död!
Att Lars Åberg drar till med ännu en bok om hur utför det går förvånar väl ingen: nu är det nog inte mest, eller mest uppenbart, invandrare han ger sig på utan det djupt kända elände vi alla tvingas leva i. Titeln Mest kränkt vinner talar troligen för sig själv, men det hindrar nästa recensent i SvD från att jämra: ”Hur kunde ett så välfungerande land som Sverige förfalla så?”
Va? Vad har hänt? Jo: ”Strävan efter minoritetsskydd – och rädsla att kränka – /har/ lett till acceptans för majoritetsförtryck.” Sist jag utsattes för majoritetsförtryck i dagens Sverige stod jag villrådig framför en tom expedition uppe på Folktandvården tills en somalisk tonårskille kom fram och visade mig vilka knappar man trycker på för att annonsera sin ankomst. Strax därefter blev jag påhoppad av en tandhygienist från Syrien. Sällan har jag blivit så kränkt.
Författaren till nästa erbjudande från Karneval skulle nicka instämmande åt den upplevelsen. Den demografiska revolutionen i Sverige handlar om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottslighet. Målgruppen vet väl inte att boken ekar av hundra år gamla farhågor inför de farliga irländarna och italienarna som trängde sig in i USA; samma sak skrevs i både USA och Europa om judarna från Östeuropa, men det man inte vet har man inte ont av. Därefter presenterar förlaget R F Kennedy och hans vaccinationsåsikter, två böcker som säger att det ingen fara är med klimatet och så den amerikanske professorn som klagar över eliternas uppror. Det är nämligen inte folket som är upprorsfaran längre, utan dessa nya eliter som har tappat all förankring i plats och nationalitet och glömt det ansvar de en gång så nobelt tog för sin egen befolkning.
På högerfronten alltså intet nytt. De gamla liken är nysminkade och lallar runt med siktet på köpare som har tid och läsförmåga över för recensioner till morronkaffet, men inte mycket mer: medelklassens version av Caias julkalender.
Varför inte bara skratta? Folk får, som sagt, tänka och skriva vilka dumheter som helst och de har väl alla sina skäl. Författarna får se sitt namn i tryck. Recensenterna tjänar sin lilla hacka. Redaktionerna känner sin målgrupp och vet vad som går hem. Men nu är det så, att SvD, DN, Folkbladet och Fokus sammanlagt har gott om läsare; recensionerna når fler än böckerna gör. Det går (än så länge) inte att rent ut säga att kvinnor har manliga jobb som de inte klarar och för mycket lön, att klimatförändringen är skitsnack, eller att invandrarna måste ut.
Men det går att sälja en smeksam resonansbotten för lösningar på fiktiva problem.