Det franska parlamentsvalet i somras visade inte bara på polariseringen i samhället utan medförde även en kollaps för de traditionella maktpartierna i landet. Det traditionella gaullistiska maktpartiet Republikanerna fick endast sex procent av rösterna. Situationen börjar närma sig det som Lenin har beskrivit som en revolutionär situation; folket vill inte leva som förut och makthavaren förmår inte att styra som förut.
Aleksej Sakhnin rapporterar från det politiskt turbulenta Frankrike.
Kommentar|Aleksej Sakhnin
Ryska och ukrainska turistguider i Paris har ockuperat företaget Orange Fox Bikes efter att ha strejkat i över en månad. Arbetsgivaren vägrade att skriva på anställningsavtal. Guider och mekaniker arbetade för 7 euro (80 kr) per timme, ungefär sju dagar i veckan, tio timmar om dagen. Merparten av personalen är flyktingar; några var antikrigsaktivister där hemma och cheferna utnyttjade deras utsatta position. Efter att strejken inleddes började de hota med utvisning av de anställda till deras respektive hemländer, där många riskerar fängelse för antikrigsaktivism eller att tvångsmobiliseras till fronten.
Strejken har fått mycket stöd från den fackliga organisationen CGTs aktivister och även uppmärksammats stort i pressen. Men företaget vägrade att förhandla och kallade kravet på anställningsavtal ”orealistiskt”. Deras baktanke var att de anställda utan lön snart skulle stå utan inkomst och tvingas ge upp. Men de strejkande kommer inte att ge upp. Nyligen tog de och fyrtio fackliga CGT-aktivister över Orange Fox Bikes kontor. De har för avsikt att fortsätta ockupationen tills ledningen uppfyller de strejkandes legitima krav.
Om ägarna inte vill följa lagen, beslutade arbetskollektivet att skapa ett kooperativ av guider och organisera arbetet utan deltagande av chefer och ägare. I det fallet kommer 10 procent av vinsten att överföras till fonden för stöd till ryska politiska fångar och desertörer. Resten, efter att ha betalat skatt (som de nuvarande ägarna inte betalade), kommer att delas lika mellan arbetarna.
Kampen stöds både av facket och den franska vänstern, inte minst av La France Insoumise – det okuvade Frankrike.
’Det okuvade Frankrike’ är en inflytelserik rörelse och inte minst en revolutionär kraft. Det innebär inte att partiet uppmanar till oroligheter eller blodiga gatustrider, men det förespråkar ett radikalt projekt för samhällsomvandling på alla samhällsområden och utgör en nonkonformistisk kraft i samhället. Jag uppfattar rörelsen som tämligen unik i Europa med tanke på dess inflytande och radikala agenda för samhällsomvandling. ’Det okuvade Frankrike’ mobiliserar motståndet även på lokal nivå mot antisociala lagförslag som till exempel höjd pensionsålder och ny lagstiftning på migrationsområdet som förutom att den är inhuman i sig flyttar makten från tjänstemännen till polisen och andra repressiva statsorgan. En utveckling som liknar den i Ryssland.
Hjärtat i rörelsens projekt är dock skapandet av den sjätte republiken i stället för den av De Gaulle skapade femte republiken i slutet av 1950-talet. Dagens franska system liknar det i Ryssland och bygger på en koncentration av makten till presidenten och Paris. Systemet infördes av De Gaulle för att hindra dåtidens radikala vänster att komma till makten. På den tiden var det franska kommunistpartiet ofta den största politiska kraften i landet och vann flest röster i valen.
Förslaget om den sjätte republiken syftar till att decentralisera politisk makt till landets regioner och lokalt. Rörelsen föreslår att även folkliga rörelser, som t.ex. de gula västarna, ges en formell roll i det politiska systemet. Man föreslår regionala och lokala folkomröstningar som även ska omfatta sociala och ekonomiska frågor. Rörelsen kallar det för en medborgarrevolution.
Det är inte en leninistisk riktning som vill koncentrera all makt till ett revolutionärt parti. Man vill komma längre än att bara riva upp Macrons och andra tidigare makthavarens nyliberala reformer. Frågor som arbetstidsförkortning är viktigare än frågan om tillväxt. Fram till nyligen ansågs sådana förslag vara utopiska och förknippades inte med någon inflytelserik politisk gruppering. Rörelsen är därför en av de få politiska krafter i västvärlden som ställer upp såna förslag som politiska målsättningar.
I diskussionerna om rörelsens ekonomiska program har även sådana kända namn som Piketty och nobelpristagaren i ekonomi Esther Duflo deltagit. För första gången på årtionden samlar sig den politiska vänstern i landet inte längre kring den mest moderata politiska kraften utan kring den mest radikala, alltså ’Det okuvade Frankrike’. Det är rörelsens största bedrift och något som vänstern på många håll i världen har något att lära av. Även om partiledaren Melenchon endast fick 22 procent av rösterna i presidentvalet stödjer en majoritet av befolkningen flera av rörelsens förslag.
’Det okuvade Frankrike’ har sitt starkaste stöd i grupper som under årtionden har varit politiskt passiva. Till skillnad från många andra länder i väst har rörelsen ett mycket starkt stöd bland ungdomar. Över hälften av dem som är yngre än 30 år har röstat på ’Det okuvade Frankrike’ som har sina fästen i storstädernas förorter, den nya franska arbetarklassen som långt ifrån bara består av invandrargrupper.
I min lilla förort till Paris där jag bor fanns det inför valet inte mindre än sex grupper som diskuterade allt ifrån lokala skolfrågor till utrikespolitik. Samtidigt är en stor del av landets främsta intellektuella antingen medlemmar i eller samarbetar med rörelsen även om den framförallt riktar sig till arbetarklassen och inte till det som man i Frankrike kallar för BoBo – bohemborgerligheten. Det förs även diskussioner hur man ska nå ut till landsorten och till det franska rostbältet där högerradikalerna i Le Pens parti har fått ett stort stöd. Det franska parlamentsvalet i somras visade inte bara på polariseringen i samhället utan medförde även en kollaps för de traditionella maktpartierna i landet. Det traditionella gaullistiska maktpartiet Republikanerna fick endast sex procent av rösterna. Situationen börjar närma sig det som Lenin har beskrivit som en revolutionär situation; folket vill inte leva som förut och makthavaren förmår inte att styra som förut. För första gången under den femte republiken saknar regeringen en majoritet i parlamentet som åtminstone tolererar den. Detta samtidigt som drakoniska budgetnedskärningar diskuteras och det finns planer på att beröva en miljon migranter allt socialt understöd, inklusive gratis hälsovård och utbildning.