▶ USA och Israel på folkmordsoffensiv
▶ Ryssland för imperiekrig
▶ Men även Kina är på offensiven
Ledare|Vecka 11
Vi lever i en tid när de stora imperialistmakterna uppvisar en stegrad aggressivitet.
Vi ser ett USA där militära aktioner och krig under Donald Trumps ledarskap blivit vardagsmat. Det är knappt 14 månader sedan som Trump för andra gången svor presidenteden, men redan kan listan göras lång över länder där USA under denna tid agerat militärt: Irak, Iran, Jemen, Nigeria, Somalia, Syrien och Venezuela, där aktionerna mot Jemen handlar om åtskilliga gånger, där kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro kom efter månader av sänkta ”knarkfartyg” i landets farvatten och där dagens massiva bombardemang mot Iran utgör en gigantisk intensifiering av de attacker som ägde rum förra sommaren.
Till det kan läggas att den militära materiel som Israel använder sig av i sina bombningar och massakrer mot Gaza, Libanon, Syrien, Jemen och Iran till 70 procent kommer från USA. Den israeliska krigsmaskinen skulle överhuvudtaget inte kunna genomföra sina krigsbrott utan USA:s stöd.
All denna USA:s aggressivitet ackompanjeras av en upprustning som nu på årsbasis överskrider en biljon dollar och vars like vi inte skådat sedan 1980-talet med Ronald Reagan som president som även då hotade med kärnvapenrustningar.
Vi ser också hur Ryssland intensifierat sina nattliga bombningar mot Ukrainas elnät och civilsamhälle, samtidigt som skyttegravskriget vid fronten i sin bestialitet alltmer liknar första världskriget i miniatyr. Tsartidens imperiedrömmar har blivit det ryska oligarkväldets överideologi.
Men även Kina har stadigt trappat upp sina hot mot Taiwan, hot som ytterst handlar om att invadera denna nation med 23 miljoner invånare. I Kinas senaste storskaliga militärövning – i januari i år – omringade fartyg under flera dagar Taiwan, parallellt med att över 100 stridsflygplan kretsade över ön.
Hand i hand med rustningarna ser vi inte bara dagens handelskaos genom Irankriget utan även en ekonomisk politik där USA med tullar som redskap försöker tvinga andra länder till underdånighet. Mot Kuba genomför USA samtidigt en politik där man genom att strypa landets ekonomi strävar efter att få till stånd ett ”regimskifte”. Den kriminella handelsblockad som USA upprätthållit sedan 1962 har nu övergått i rena belägringen där man försöker hindra att några leveranser av bränsle överhuvudtaget når fram till landet.
Hur kan vi förstå varför USA:s utrikespolitik just nu tar sig så exceptionellt aggressiva uttryck? Vi lever i en värld där två imperialistiska maktblock utkristalliserat sig. Vi har dels västimperialismen som leds av USA och med övriga Nato-länder som i realiteten underordnade partners. Och dels har vi en konstellation med Kina och Ryssland. Det utgör en situation där USA i allt högre grad utmanas av Kina, som ekonomiskt redan är USA:s jämlike.
Men militärt har USA fortfarande ett markant övertag. Det vi nu ser är att USA, medan tid är, utnyttjar sitt militära övertag för att vidmakthålla sin globala dominans. Visst kan Trump uppfattas som irrationell när han likt en försmådd skolpojke ständigt upprepar allt vad han ”vill ha”, som Grönland. Men i all irrationalitet döljs det en rationalitet som ytterst bottnar i maktintressen hos USA:s härskande klass.
Hur bör vi som lever i förvissningen om att en annan värld är möjlig analysera och agera utifrån dagens verklighet? Ja, även om det är USA som i nuläget framstår som den mest aggressiva imperialistiska kraften handlar det inte om att se övrig imperialism som ”det mindre onda”. Ytterst är det samma expansionistiska drivkrafter som styr. Lika lite som att radikala socialistiska krafter tog ställning för någondera parten vid första världskrigets utbrott bör vi göra det idag.
Vi stöder nationernas rätt till självbestämmande oavsett om det gäller Ukraina, Taiwan eller Palestina. Vi solidariserar oss självklart med det hotade Kuba och vi stöder arbetar- och andra folkliga krafters kamp för en bättre framtid oavsett om det är i USA eller Kina, Indien eller Sverige.