Med tanke på att partiet enbart står på ett parlamentariskt ben – i en strävan efter att få ”visa att vi kan styra” – är det intressant att notera att detta inte verkar lyfta. Trots att V befinner sig i opposition till en impopulär och inkompetent regering ligger partiet stabilt kring 7 %. Samtidigt har både Norge och Danmark två vänsterpartier vardera, som alla ligger nära eller över denna nivå.
Det skriver Ståle Holgersen, lektor i kulturgeografi och författare till boken ”Krisernas tid: ekologi och ekonomi under kapitalismen” i ett mycket uppmärksammat och delat inlägg på sociala medier.
Opinion|Ståle Holgersen
Om Vänsterpartiet. Tankar om ett parti och en vänster som inte mår toppen. (förlåt svorskan).
När jag kom till Malmö och Sverige 2010 och gick med i Vänsterpartiet, sa Anders Neergaard till mig att ett socialistiskt parti måste stå på tre ben: ett parlamentariskt, ett aktivistiskt och ett intellektuellt. Alla tre behövs, och de måste fungera tillsammans. Detta är väldigt svårt, sa Neergaard, men när vi är som bäst i Malmö är vi faktiskt ganska nära att lyckas. Ett sådant parti ville jag vara med i!
Partiledningen anno 2025 står enbart på ett ben – det parlamentariska. (Jag ska inte här gå in på det intellektuella benet, bara konstatera att det i ett parti som en gång huserade personer som Jörn Svensson och C. H. Hermansson i dag knappt finns några stimulerande eller intellektuella samtal om socialism eller teori.)
Genom att exkludera Riazat och Varas visar man för det Respekterade Sverige att aktivism inte är något ett regeringsdugligt parti håller på med. Men ett ben för aktivism och byggande av folkrörelser är inget man har för att man ”gillar aktivism”: detta är det bankande hjärtat i varje socialistiskt projekt. Högern har kapitalet, KD har kristna grupper (och kapitalet); vi har folk och rörelse. Folkrörelserna och aktivismen var vad som sätter partiet i kontakt med levande rörelser. Detta är vad som ger partiet styrka, energi och makt. Reell makt är inte något man anpassar sig fram till, det är något man vinner genom kamp. Och vår styrka, som socialister, kommer alltid vara förbundet med hur organiserade massorna är utanför partiet: inom fackrörelser, miljörörelser, hyresgäströrelser, olika arbetarklassrörelser som ortenrörelsen, antirasistiska rörelser, och så vidare.
De sista exkluderingarna av Palestinaaktivister är bara sista episoden av en sorgsen utveckling. Lite grovt kan man säga att miljörörelsen försvann 2021 med Cementafrågan, den antirasistiska rörelsen har försvunnit gradvis då ledningen fullständigt har ignorerat frågan, någon feministisk rörelse finns ju knappt i Sverige, och fredsrörelsen försvann definitivt när V accepterade den dramatiska militarisering vi nu ser. Synligast har dock detta varit med Palestinarörelsen.
På trots av att fantastiska partikamrater över hela landet har varit aktiva i Palestinarörelsen, har ledingen svikit. Först genom att vara defensiv och feg i frågan; man saknade både kunskaper och självförtroende till att kunna artikulera egna socialistiska och anti-imperialistiska analyser. Sen började man aktivt gå efter partikamrater som var aktiva i rörelsen. Att man har bättre politik än den sittande regeringen är klen tröst. Exkluderar man Riazat och Varas finns det ingenting som någonsin kan reparera denna skadan: Vänsterpartiet svek palestinierna under folkmordet.
Partiet jag gick med i 2010 är borta. Rörelsepartiet mår inte bra.
Nu står man på enbart ett ben (det parlamentariska), med ett mål (att komma in i regeringen). Åtminstone utåt framstår detta som det enda partiledningen verkligen brinner för. För att lyckas har man politiskt lagt sig så nära sosserna som möjligt. Genom att kompromissa i förväg, alltså innan några eventuella regeringsförhandlingar, försöker man placera sig helst precis där sossarna stod för några år sen. (Frågan är vem som behöver detta parti om S själva tar ett litet steg åt vänster?) När partikamrater reagerar på detta – och inte minst när Nooshi Dadgostar ställer sig över partiets demokratiska beslut – så är det hårdare intern disciplin och uteslutningar som ska lösa problem.
Med tanke på att partiet enbart står på ett parlamentariskt ben – i en strävan efter att få ”visa att vi kan styra” – är det intressant att notera att detta inte verkar lyfta. Trots att V befinner sig i opposition till en impopulär och inkompetent regering ligger partiet stabilt kring 7 %. Samtidigt har både Norge och Danmark två vänsterpartier vardera, som alla ligger nära eller över denna nivå.
Allt fler medlemmar talar nu öppet om en av orsakerna: partiets ledare och vice ordförande håller helt enkelt inte den nivå som krävs. Om målet är att manövrera och ”spela” sig in i en regering, verkar partiet sakna rätt personer i ledningen.
Samtidigt läggs skulden för dåliga valresultat på enskilda antirasister och miljöaktivister. Detta kan framstå som absurt, men förklarar också varför häxjakten aldrig tycks ta slut. När man inte lyckas öka sitt väljarstöd kan man ändå hålla liv i projektet genom att ständigt utse nya syndabockar. Detta är en process utan slut. Så länge partiet står still eller sjunker i opinionen kommer nya syndabockar att plockas fram. Frågan är bara: vem blir nästa socialist att kastas ut?
Allt detta är sorgligt, inte bara för partiet utan för den svenska vänstern i stort. Många sociala rörelser saknar i dag politisk representation – vilket är en enorm utmaning. När vi nu skriver augusti 2025, kan vi konstatera att världen står i brand, och att den svenska vänstern inte mår bra.