Helgen 29-30 november äger en stor konferens rum i Liverpool. Under ledning av den före detta Labour-parlamentarikern Zara Sultana och den tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn, och med mer än 50 000 anmälda, kommer ett nytt politiskt parti att lanseras. Den preliminära organisationen har för närvarande det klumpiga namnet Your Party, men medlemmarna kommer senare att besluta om och hur man ska byta namn. Veronica Fagan från Anticapitalist Resistance tecknar bakgrunden och vad som står på spel för den brittiska vänstern.
Kommentar|Veronica Fagan, Anticapitalist Resistance
Det råder ingen tvekan om att det finns ett desperat behov och en stor möjlighet att bygga upp en radikal vänsterorganisation med närvaro på såväl arbetsplatser och i fackföreningar som vid valurnorna. Den kris som drabbar alla delar av världen med så många olika konsekvenser – miljömässiga, ekonomiska och sociala – och som ytterligare fördjupar ojämlikheten, utspelar sig på sitt eget sätt i Storbritannien, med olika särdrag i Wales, Skottland och England.
Så om medlemsrekryteringen visar på möjligheterna, finns det också ett stort ansvar att utveckla idéer och sätt att organisera som förbättrar maktbalansen för den breda arbetarklassen. Vilket bidrag som Your Party kommer att ge till den utvecklingen är ännu oklart – revolutionärernas ansvar är som alltid att kollektivt bidra med de lärdomar vi drar från andra försök, hemma och utomlands, för att tippa vågskålen till förmån för den globala majoriteten.
Polarisering åt höger
Efter det valet i juli 2024, efter 13 år med en konservativ regering och med ökande fattigdom och ojämlikhet, tog Labour under Keir Starmer över. Det var snarare de krisdrabbade Tories som förlorade valet än Labour som vann det, även om både Starmer och stora delar av media proklamerade det som en jordskredsseger för Labour.
Få människor, särskilt i den radikala vänstern, hade stora förväntningar på Starmers regering … … men få förutsåg hur långt åt höger den nya regeringen skulle svänga.
Valet i juli 2024 präglades av andra anmärkningsvärda händelser. Nigel Farage hade redan gjort ett stort politiskt avtryck med sitt reaktionära Brexitparti, som vann majoriteten av mandaten i Europavalet i juni 2019 och kampanjade för ett avtalslöst Brexit. De fick inga mandat i parlamentsvalet 2019 men fick mycket sändningstid och pressade andra partier åt höger.
Efter att Storbritannien lämnade EU i januari 2020 bytte Brexitpartiet 2021 namn till Reform UK. Anti-invandrarpolitik står i centrum tillsammans med motstånd mot att minska koldioxidutsläppen, de är mot vacciner och mot nedstängningarna under Covid-19-pandemins höjdpunkt och driver nedskärningar av offentliga utgifter – särskilt program som främjar jämlikhet och inkludering. Farage ligger helt på Trumps linje och har också i allt högre grad tagit efter den amerikanska extremhögerns nationalistiska retorik.
Denna reaktionära bitterhet har haft en betydande inverkan på det djupt splittrade konservativa partiet, vilket ledde till valframgångar för Reform UK med fem parlamentsledamöter i juli 2024. …Somrarna 2024 och 2025 piskade extremhögern upp våldsamma attacker mot migranter som var inkvarterade på hotell och bedrev propaganda mot dem som korsade kanalen i små båtar.
…
Protester mot migranter ägde också rum i delar av Skottland där sådana mobiliseringar inte tidigare hade förekommit och där politiker över hela det politiska spektrumet och samhällena själva tenderat att vara mer välkomnande mot invandring. Kommunfullmäktige som styrs av Reform och Konservativa i England och Wales – och i ett fall till och med av Labour – hotade med åtgärder mot regeringen genom att använda planeringsbestämmelser för att hävda att inga migranter skulle få bo på hotell.
…
En annan aspekt var utvecklingen av Operation Raise the Colours, där Union Jack och ibland flaggan för Wales, Skottland eller England knöts fast vid lyktstolpar och i vissa fall målades på minirondeller. Sådant var särskilt vanligt i områden där hotellprotesterna var störst och mest långvariga. I åtminstone vissa områden ökade antalet rasistiska attacker på samma platser – i mitt eget område utsattes till exempel ett fotbollslag med kinesiska kvinnor för rasistiska angrepp från en grupp tonåringar.
Kulmen på detta var hittills den största högerextrema demonstrationen i Storbritanniens historia, som anordnades av Yaxley-Lennon ( den högerextreme aktivist som kallar sig ”Tommy Robinson”) under parollen ”Unite the Kingdom” och som lockade över 150 000 deltagare. Elon Musk talade via videolänk och uppmanade till ett regeringsskifte. Skrämmande – och en verklig utmaning för den radikala vänstern.
Labour ytterligare åt höger
Under tiden var Starmer-regeringens svar att tala och agera så fientligt mot migration som möjligt. … Till det mest ökända hör Starmers tal i maj 2025, där han, i samband med publiceringen av en ny vitbok om invandring, talade om att Storbritannien höll på att ”bli en ö av främlingar” – en fras som påminner starkt om den som den rasistiske Enoch Powell använde 1968. … Och nu har Labour meddelat att man inom de närmaste dagarna kommer att införa ytterligare extremt restriktiva åtgärder, till viss del inspirerade av den djupt reaktionära danska modellen – och sälja in det med att det kom från mitten-vänstern och därför inte är besmittat.
Labour ger inte bara efter för extremhögern i migrationsfrågan, utan också när det gäller ekonomin. När de var i opposition hade Starmer och andra framstående Labour-figurer försvarat kvinnor som hade förlorat på att åldern för statlig pension höjdes utan ordentligt förvarning, vilket försatte många i oväntad fattigdom. När de kom till makten vände de dem ryggen – även om det finns rykten om att detta snart kan komma att ändras. En av de hårda attackerna från Tories var införandet av taket för barnbidrag 2017, vilket innebar att familjer med fler än två barn inte fick behovsprövade bidrag för det tredje eller efterföljande barnet. Detta tvingar inte bara fler familjer ytterligare in i fattigdom, utan fördjupar också den splittrande bilden av fattiga som inte förtjänar hjälp. Starmer motsatte sig att avskaffa taket i opposition, men 2024 sa Labour att man skulle avskaffa taket, ”men bara när den finansiella situationen tillåter det”. Man signalerade inte bara att detta var långt borta, utan kastade också ut sju Labour-parlamentsledamöter som stödde ett oppositionsförslag om att göra detta, ur Labourpartiets parlamentariska grupp.
…
Labour har attackerat personer med funktionsnedsättning. I dagens Storbritannien har många människor som arbetar – även heltidsarbetande – rätt till bidrag utöver sin lön på grund av låga löner och svaga fackföreningar. Samtidigt har arbetsgivarnas underlåtenhet att göra anpassningar för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att arbeta och att införa stränga frånvaroregler, tvingat allt fler människor att lämna lönearbete och bli beroende av bidrag. Men inför de stigande bidragsutgifterna försökte Labour inte sätta press på arbetsgivarna eller stärka antidiskrimineringslagstiftningen, utan valde återigen att göra de marginaliserade till syndabockar. Deras ursprungliga planer på att skära ned de offentliga utgifterna motverkades av en omfattande kampanj från personer med funktionsnedsättning, med visst stöd från delar av fackföreningsrörelsen och några rebelliska Labour-parlamentsledamöter (som återigen uteslöts ur partigruppen på grund av sina principer).
Labour kom till makten nio månader in i folkmordet i Gaza och fortsatte i huvudsak Tories stöd för Israel. Brittisk vapenförsäljning har viss militär betydelse men framför allt sänder det ett starkt politiskt budskap om vilken sida regeringen står på. Det har alltid funnits en relativt stark solidaritetsrörelse för Palestina i Storbritannien men den har vuxit kraftigt sedan den 7 oktober 2023. Inför massprotesterna i september 2024 upphävde den nya regeringen vissa viktiga exportlicenser, men detta var mer för syns skull än för att ta några avgörande steg.
Vidare har Starmer-regeringen varit extremt repressiv mot demonstranter. Först mot miljöaktivister, men också mot solidaritetsrörelsen för Palestina. Två särskilda händelser är värda att nämna. Den första var arresteringen av ett antal framstående demonstranter – däribland en överlevande från Förintelsen – vid en fredlig demonstration i centrala London i januari 2025, efter klagomål från reaktionära sionister om att demonstrationen skulle passera nära en synagoga – utan att ta hänsyn till den stora och framträdande judiska gruppen i vår demonstration. Ännu värre var beslutet att förbjuda organisationen Palestine Action i juni och den efterföljande arresteringen av mer än 2000 demonstranter för att de tyst höll upp skyltar som fördömde förbudet.
Allt detta sker i ett sammanhang där levnadskostnaderna stiger, vilket initialt orsakades av de konservativa, men utan att Labour vidtar några eller få åtgärder för att råda bot på situationen. Detta ger utrymme för den politik som högerextremisterna trumpetar ut, men som ofta får genklang hos andra partier.
Utvecklingen i vänstern
Det råder ingen tvekan om att den politiska tyngdpunkten har förskjutits betydligt åt höger under de senaste arton månaderna, samtidigt visar mycket på att det finns ett utrymme till vänster om socialdemokratin.
Green Party of England and Wales offentliggjorde den 19 oktober ett pressmeddelande om att det nu är det tredje största partiet i Storbritannien och har för första gången passerat de konservativa – efter att tidigare ha passerat liberaldemokraterna. Zack Polanski valdes i september till ny partiledare på en uttryckligt vänsterpopulistisk plattform. Polanski, som har varit ledamot stadsfullmäktige i London sedan maj 2021, vann mot en gemensam kandidatur av två av partiets fyra parlamentsledamöter vars politik låg långt till höger om honom. De gröna vann inte bara fler parlamentsplatser än någonsin tidigare 2024, deras andel av rösterna var också högre – och större än de fyra mandat som det brittiska, djupt reaktionära majoritetsvalssystemet säger. Det var tydligt att partiet hade ett noggrant system för att prioritera valkampanjer i områden där de trodde att de hade en chans att lyckas.
Deras medlemsantal hade ökat under en tid, men det var Polanskis val som gav en riktig skjuts och fördubblade siffrorna. Den interna valkampanjen gjorde det möjligt för personer som gick med i partiet fram till deadline att rösta – och det råder ingen tvekan om att aktivister från miljö- och Palestinasolidaritetsrörelserna, inklusive de som gick med i Labour för att stödja Corbyn, utgjorde en betydande del av Polanskis stödbas. Under de senaste veckorna har vissa opinionsundersökningar visat att De gröna ligger före Labour, på andra plats efter Reform.
Delar av den radikala vänstern har gjort två parallella misstag som reaktion på detta. Sekterismen gentemot De gröna hävdar att de är en småborgerlig organisation – utan att klargöra om detta är en sociologisk beskrivning eller en kritik av deras politik och praxis – och bör avfärdas inte bara på valfronten utan också som deltagare i viktiga sociala rörelser och facklig organisering som måste främjas som en viktig del av vårt svar på högervridningen. Å andra sidan lägger andra aktivister, frustrerade över vissa av sina egna mål och bristen på handlingskraft från Your Party centralt, inte bara all sin personliga energi på De gröna, vilket kan vara rimligt. De avfärdar också oss som sekteristiska när vi kritiserar De grönas politik, som till exempel när de som största grupp i Brightons kommunfullmäktige genomfört nedskärningar.
Parallellt med De grönas tillväxt skedde även andra vänsterutvecklingar under valet 2024. Jeremy Corbyn, parlamentsledamot för Islington North i norra London, hade avgått som ledare för Labourpartiet efter valnederlaget 2019 och ersatts av Keir Starmer. År 2020 stängdes han av från Labourpartiets parlamentariska grupp efter att ha påståtts ha bagatelliserat omfattningen av antisemitismen inom Labourpartiet. Efter en misslyckad kampanj för att upphäva detta meddelade Corbyn slutligen att han skulle ställa upp som oberoende kandidat i valet – och fick inte bara stöd av ett stort antal lokala aktivister, däribland långvariga Labourmedlemmar, utan mobiliserade också många kampanjarbetare att komma och arbeta för honom. Resultatet blev att Corbyn fick 49,2 procent av rösterna och en majoritet på 7 000 röster.
Corbyns framgång i valkampanjen berodde delvis på hans politiska idéer: motstånd mot åtstramningspolitiken och stöd för migranter och Palestina, men också på att han är en allmänt respekterad lokal representant med ett personligt stöd som sträcker sig bortom hans politik.
Tre andra kandidater valdes också som oberoende parlamentsledamöter: Adnan Hussain, Iqbal Mohamed och Ayoub Khan. Bara Khan, tidigare liberal demokratisk fullmäktigeledamot, hade någon tidigare politisk erfarenhet. Men eftersom kampanjen mot folkmordet i Palestina mobiliserade stora mängder människor och detta var en central del av deras kampanjer, blev de ändå valda. Även om det var bra att ha personer valda på grundval av stöd för Gaza, är det långt ifrån klart att deras politiska åsikter är så progressiva i många andra frågor.
Detta hängde också samman med andra händelser före och efter parlamentsvalet, då kandidater i olika delar av England ställde upp mot Labour-kandidater på parlaments- och kommunfullmäktigenivå. Några av dessa kandidater hade tidigare valts för Labour men blockerades nu av partiapparaten, några var framgångsrika på kommunfullmäktigenivå och ett antal hade trovärdiga kampanjer även där de inte valdes.
Självmål
Det var i detta sammanhang som Zara Sultana lanserade Your Party dagen innan Labour hade suttit i regeringen i ett år. Dagen efter meddelade Corbyn sitt engagemang – men sedan dess har det förekommit en rad medieberättelser om bråk mellan de två. Det är tillräckligt svårt – och dessutom desperat deprimerande – för aktivister i England, Skottland och Wales att följa och analysera alla problem som har uppstått sedan dess, och att påtvinga en internationell publik dessa problem är meningslöst.
Ändå måste två huvudrubriker nämnas, om så bara för att skissera de viktigaste dragen i grova drag:
• Det ursprungliga politiska programmet är vagt med stora luckor och tvetydigheter.
Fyra dokument har utarbetats inför grundande av konferensen, varav det politiska programmet är det kortaste med 263 ord (1700 tecken med mellanslag!).
Det finns ingen känsla av brådska i texten – inget om extremhögerns framväxt och knappt någon om miljökrisen. Det finns positiva ambitioner, men inga specifika åtgärder eller krav som skulle kunna konkretisera dessa förhoppningar.
Det råder oklarhet om i vilken utsträckning Wales och Skottland kommer att ha självständiga strukturer i partiet. Lokalkontor som drivs från London kommer inte att räcka – inte bara bland dem som är centrala för självständighetsrörelserna i dessa länder, utan mer generellt bland unga människor.
Inga lärdomar tycks ha dragits från andra exempel på partier till vänster om socialdemokratin globalt som har gått under på grund av bristande förståelse för behovet av politisk självständighet, vare sig det gäller Brasilien, Grekland eller Spanien. I alla dessa fall stärkte nederlagen den radikala högern och passiviserade tusentals aktivister som kände att de hade marscherat till toppen av berget – och sedan övergivits av sina förmodade ledare.
Denna brist på politisk tydlighet kan i slutändan inte skiljas från frågor om demokratisk funktion – eftersom det senare är den bästa garantin för att misstag kan rättas till. Det är därför vi i Anticapitalist Resistance lämnat in både ett alternativt politiskt uttalande och stadgeändringar till grundningskonferensen.
• Det finns ingen transparens
Det första tillkännagivandet av organisationen gjordes i juli och konferensen hålls i slutet av november. Inga strukturer har inrättats under tiden. Deltagarna i evenemanget i Liverpool har valts ut genom ett lotterisystem som kallas Sortition (med en viss ospecificerad viktning för att inkludera de mest marginaliserade). Med mindre än två veckor kvar är det oklart vilka beslut som faktiskt kommer att fattas då och vilka som kommer att gå till medlemsomröstning efteråt.
Det är sant att det är svårt att inrätta ett demokratiskt system med delegater för så många människor – det finns till exempel ingen lokal som rymmer oss alla. Så jag kan leva med idén om Sortition i detta skede, men det mer problematiska är att det erbjuds som en permanent del av strukturen. Det antyder att det är ett legitimt alternativ och inte en oundviklig tillfällig lösning. Ett system där ledningen inte är ansvarig inför medlemmarna och där medlemmarna inte har möjlighet att återkalla ledningen kan inte vara en del av en demokratisk struktur.
Och även om en slags förberedande lokala organisationer har inrättats på många orter har dessa inte fått resurser från centrum. Utan tillgång till listor över dem som har anmält sig centralt är det oundvikligt att de som är inblandade där är de som redan är organiserade och känner varandra. På vissa platser har rivaliserande grupper uppstått, var och en dominerad av en eller annan vänstergrupp.
Utöver de stora frågor som beskrivs här har det förekommit en hel rad negativa nyheter både i mainstream-media och på sociala medier, där framstående personer som är knutna till projektet antingen har meddelat att de drar sig tillbaka eller kritiserat varandra eller det sätt på vilket saker och ting sköts offentligt. Allt detta innebär oundvikligen att en del av dem som registrerade sig för några månader sedan har glidit bort. Vissa har gått med i De gröna, vilket inte är så illa, men andra har nästan säkert lämnat politiken helt.
Trots alla dessa svårigheter vore det helt oansvarigt av revolutionärer att inte engagera sig i denna process och göra allt i sin makt för att säkerställa bästa möjliga resultat.
Detta är en nedkortad och redigerad version av Veronica Fagans text. Hela texten finns att läsa på International Viewpoint.