Kan vänstern ta makten? Den frågan brottas förhoppningsvis alla seriösa vänsterpartier med, dag in och dag ut. Det är lätt att glömma i dessa dystra dagar, men det är inte så länge sedan denna fråga inte bara var en avlägsen förhoppning. Kjell Östberg recenserar Jonas Karlssons bok om grekiska Syriza.
Kulturen|Kjell Östberg
Den djupa finanskrisen 2008-09 väckte en djup misstro mot kapitalismen och dess institutioner och framför allt dess förmåga att garantera välstånd ens på en elementär nivå. I dess spår svepte en våg av social och politisk kamp över världen. Den arabiska våren skakade en rad regimer. I väst ockuperade ungdomar Wall Street, Porta del Sol i Madrid och Syntagmatorget i Aten. Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA samlade nya skaror.
Men kanske viktigare, ur de spontana aktionerna skapades viktiga allianser mellan nya sociala rörelser och etablerade socialistiska strömningar. Fram växte nya politiska konstellationer som på
allvar åter ställde frågan om den politiska makten. Podemos lyckades under några år bryta igenom det traditionella spanska tvåpartisystemet och ta över styret i landets storstäder. Och mest uppseendeväckande, i Grekland erövrade ett vänstersocialistiskt parti, Syriza, för första gången på generationer i Europa, regeringsmakten. Hur var det möjligt?
Det är en central fråga i Jonas Karlssons nyutkomna bok Syrizas uppgång och fall (Bokförläggarna Röda Rummet 2025). Jonas Karlsson är en välkänd röst inom vänstern som följt Syrizas utveckling, ofta på plats. I boken tecknar han livfullt och initierat historien från början till slut. Men han analyserar också löpande de möjligheter, missade chanser, misstag och svek som kantat vägen och vrider och vänder på vad som hade kunnat göras annorlunda och vilka slutsatser vänstern kan dra. Inte minst ger han röst åt de som varit med. Vi får följa med på massmöten med många tiotusentals deltagare, till Syrizas högkvarter, till parlamentet, till anarkisternas hemkvarter och till valmöten långt från Aten. Vi får möta riksdagsledamöter, ärrade kommunister, ekonomiprofessorer och fackföreningsaktivister i ett ständigt samtal om vad som hände.
Han visar hur Syrizas framväxt var en produkt av motståndet mot de sociala nedskärningar som genomfördes i den ekonomiska krisens kölvatten. 2010-talets första år var fullt av strejker, studentprotester och ockupationer och ibland våldsamma, ja, dödliga konfrontationer med polis och militär. Motståndet fick en särskild dynamik av att åtstramningspolitik drevs på av det internationella kapitalet genom den skoningslösa trojkan, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Syriza var, liksom Podemos i Spanien, en nytt slags parti som hade sin bas både i marxistisk tradition med rötter tillbaka i 60-talet och ibland längre än så och sociala rörelser på gator och torg. Det var dessutom från början ett parti som bejakade existensen av olika politiska strömningar, tendensfriheten var inskriven i dess stadgar.
Att utmaningarna blev gigantiska när detta parti, som snarare var en rörelse, plötsligt kunde bilda regering i början av 2015. Över en natt blev en rad strategiska frågor som inte varit aktuella för den radikala vänstern på många år brännande dagspolitik. Går det att föra en politik som avvisar åtstramningar inom ramen för ett europeiskt kapitalistiskt system och som man dessutom står i skuld till? Var går gränsen mellan taktiska reträtter och kapitulation inför motståndarnas krav? Hur tar man över en statsapparat? Hur undviker man en ökad klyfta mellan regering och de väljare som valt den? Hur kan man försäkra sig om att de sociala rörelserna får ett inflytande över händelseutvecklingen? Hur upprätthåller man den demokratiska dialogen i ett parti utsatt för hårt yttre tryck? Och för att ställa frågan på sin spets: är syftet att ta makten på riktigt, att omvandla samhället i socialistisk riktning? Hur ser i så fall vägen dit ut, vilka är de steg som måste tas och med vilka kan man gå?
Fram växte ett grekiskt drama. Regeringen tvingades från första dagen att manövrera mellan å ena sidan skoningslösa internationella institutioner som krävde underkastelse under deras batteri av krav på återbetalningar, åtstramningar och privatiseringar och å andra sidan de grekiska folkets förhoppningar om en första återhämtning, grundläggande sociala rättigheter och ett samhälle som styrs av dess medborgare, inte av banker och utländska borgenärer. Det är uppenbart att trycket från trojkan tvingade fram en rad reträtter från regeringen, som långt ifrån alltid hade medlemmarnas stöd. Som varje grekiskt drama har även detta en peripeti, en situation där allt står och väger, en vändpunkt. Den inträffade den 5 juni 2015.Två framtvingade sparpaket var inte nog, trojkan krävde ett tredje. Regeringen sa nej, utlyste en folkomröstning och fick över 60 procent att rösta för sin linje.
Men i stället för att utnyttja det överväldigande folkliga stödet – och bygga på den sociala kamp som ingalunda avstannat – fortsatte Syrizas ledning sina eftergifter. Följden blev demoralisering, splittringar, uteslutningar och fortsatta nedskärningar. Efter några år fick Syriza istället lämna över regeringsmakten till högern och har gått tillbaka i varje val sedan dess. Vänstern kan alltså ta regeringsmakten. Men hur kan man utveckla den formella makten till en reell folklig makt över hela samhället? Jonas Karlsson resonerar skickligt kring de olika alternativ som fanns i Grekland. De erfarenheterna behöver vi ha med oss när nya öppningar ger en ny chans.