På DN Debatt den 22 september lanserade Timbros Adam Danieli och Oikos Arvid Hallén ”Tidö 2.0”: 132 förslag som enligt dem kan genomföras omedelbart efter valet. Det är häpnadsväckande läsning.
Socialdemokratin kan inte längre nöja sig med att triangulera mellan blocken.

Opinion|Oskar Brandt, Journalist, Fil. mag. i historia och latin

Det började som ett experiment. Tanken var att Sverigedemokraterna skulle tämjas genom att föras in i borgerlighetens famn, uppfostras att acceptera marknadsekonomin. En av de första att argumentera för detta var PM Nilsson, då politisk redaktör på Dagens Industri. Drygt ett decennium senare sitter SD i maktens korridorer och PM Nilsson leder Timbro – tankesmedjan som nu föreslår en ny, gemensam politisk grund med SD.

Tidö 2.0 går längre än dagens Tidöavtal. Det ska räcka att vara misstänkt för ett allvarligt brott för att kunna utvisas. Det strider mot rättsprinciper om att du är oskyldig innan en domstol fällt sitt avgörande. Vi ska få marknadshyror där hyresvärden kan sätta hyrorna i stort sett efter eget behag. Hyror kommer att mångdubblas. Terminsavgifter på universiteten kommer. Då vågar färre arbetarbarn konkurrera om makten med borgarklassens avkomlingar. Kvotflyktingmottagandet ska upphöra. Jämställdhetsmyndigheten, Institutet för mänskliga rättigheter och flera andra institutioner ska avskaffas eller nedmonteras. Ingen mera positiv särbehandling vid anställningar eller annat. Stödet till civilsamhället – ungdomsförbund, folkrörelser, trossamfund – ska kapas. Kulturen skall bli mer demokratisk genom mindre finansiering från det offentliga. Lagen om hets mot folkgrupp luckras upp. Och internationella samarbeten ska ”granskas” och i vissa fall avslutas. Biståndet skall ned till 0,57 % av BNP. Miljö domstolarna skall bort. Skatt före företag och rika skall ner ytterligare. Arbetsdomstolen, omställningsstudiestöd och etableringsjobb skall bort och arbetsmarknaden skall bli mer flexibel. Tidö 2.0. skall verka för fler mini-jobs, dvs rättslösa timanställningar, där arbetaren står med mössan i hand.  Staten skall få mindre att säga till om. Och mycket mera.

Det här är inte bara en förskjutning i retorik. Det är ett ideologiskt samgående. Jimmie Åkesson har själv hyllat PM Nilssons roll i att bygga förståelsen mellan M och SD. Nu verkar det vara Timbro som närmar sig SD:s grundsyn. Resultatet är en politik som angriper både mänskliga rättigheter och den sociala väven som byggt Sverige starkt.

Redan på 1800-talet förstod Otto von Bismarck att den råa kapitalismen riskerade revolution. Därför byggdes sociala skyddsnät som pensioner och sjukförsäkringar. John Maynard Keynes utvecklade senare idén att staten måste hålla efterfrågan uppe för att undvika depressioner. Modellen lade grunden för ett samhälle där även de längst ner hade hopp om en bättre morgondag.

Men sedan 1970-talet har nyliberalismen steg för steg monterat ner tryggheten. Företag har gjorts om till spjutspetsorganisationer, arbetsplatser blivit osäkrare och samhällsklyftorna har vuxit. Till slut börjar människor söka alternativ – ofta hos de som lovar att riva monopolet, inte hos de som vill förvalta det. Så växte Trump fram i USA och Åkesson i Sverige.

När minnet av fascismens konsekvenser bleknar blir marken återigen farlig. Trumpismen visar vägen: normalisera konspirationer, angrip medier, utse syndabockar och presentera auktoritära svar som folkets vilja. Precis detta ser vi nu sprida sig i Europa: Orbán i Ungern, Meloni i Italien, AfD i Tyskland, Le Pen i Frankrike – och här hemma Sverigedemokraterna.

Tidö 2.0 riskerar att bli en brygga mellan extremhögerns nationalism och marknadsliberalismens egenintresse. Kombinationen kan riva upp mycket av det som gjort Sverige fantastiskt: stark välfärd, jämställdhet, folkbildning och en arbetsmarknad som gett trygghet åt många.

En ny strategi för socialdemokratin

Att möta detta hot med triangulering räcker inte. Socialdemokratin måste erbjuda något mer:

• Bra arbeten på alla nivåer genom investeringar i klimatomställning, välfärd och industri.
• Ett nytt miljonprogram med vackra och billiga hyresrätter.
• Starka socialförsäkringar och pensioner som ger trygghet och köpkraft.
• Rättvisa skatter som minskar klyftorna och stärker samhällskontraktet.
• En inkluderande politik där invandrare, unga, funktionsvarierade och arbetare får en reell chans att bidra.

Socialdemokratins svar måste bygga på samma insikt som Bismarck och Keynes: trygghet är grunden för stabilitet. Annars blir missnöje och rädsla en språngbräda för auktoritära krafter.

Sverige behöver hopp, inte Tidö 2.0

Vi står inför ett vägval. Antingen låter vi marknadsliberalismens och extremhögerns äktenskap forma framtiden, eller så bygger vi en ny strategi som ger hopp och framtidstro. Socialdemokratin kan inte längre nöja sig med att triangulera mellan blocken. Den måste återta initiativet och formulera en politik som både ger trygghet och visar på en väg framåt.

Om vi misslyckas med det riskerar Tidö 2.0 inte bara att forma nästa mandatperiod – utan att underminera själva kärnan i det Sverige som byggts av solidaritet, bildning och jämlikhet.