▶ Mer av skattesänkningar
▶ Fortsatt militär upprustning
▶ Ingen klimatpolitik värd namnet
LEDARE | Vecka 36
Snart kommer Tidöregeringens budget och i vanlig ordning har regeringen bit för bit börjat släppa sådant som man hoppas ska ge bra publicitet. Det så kallade ”reformutrymmet” sägs vara 60 miljarder där det hoppfulla ordet ”reformer” riktar tanken mot samhälleliga förbättringar till folkflertalets fördel. Men det är inte gemensam välfärd regeringen talar om. I deras nyspråk handlar det framför allt om fortsatta skattesänkningar för de mer välbeställda och militär upprustning. Helt utanför detta ”reformutrymme” deklarerade finansminister dessutom att fortsätta den automatiska uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt, det vill säga en skattesänkning för dem som årligen tjänar runt 640 000, långt över dagens genomsnittliga inkomst. Istället för att åtminstone i någon mån lyfta grupper som under decennier halkat efter är det ett välbeställt mellanskikt som premieras.
Kursen är sedan länge fastlåst runt den politik som gällt under flera decennier. Om vi i dag hade lagt samma andel av inkomsterna på gemensam välfärd som år 2000 skulle stat, kommuner och regioner haft över 300 miljarder kronor mer att röra sig med – varje år! Ett medvetet skapat underskott som använts av regeringar, borgerliga som ”rödgröna”, för att genomföra de nedskärningar som nu – tillsammans med privatiseringar och låtsasmarknader – gör att skola, vård och omsorg går på knä över hela vårt land.
Med hjälp av välanpassade fackliga ledningar har lönerna hållits nere, framför allt för LO-grupperna och mest för de offentliganställda, medan vinsterna skjutit i höjden. Samtidigt har regeringarna abdikerat från tanken på rättvisa och omfördelning och blåst under en klasskampspolitik som ligger bakom att 500 miljardärer sitter på en större förmögenhet än de sex miljoner i landet med minst tillgångar. Det är inte bara en sifferövning. Ju mer ojämlikt ett samhälle är desto sämre mår de allra flesta, det har forskningen tydligt belagt. De extrema glappen mellan en allt mer arrogant överklass och dess lyxkonsumtion och dem som halkar efter skapar frustration, minskar förtroendet för andra och driver direkt på den kriminalitet som regeringen så ofta säger sig vilja bekämpa.
Även regeringens parodi på klimatpolitik går i samma hjulspår. Stora och helt nödvändiga satsningar på förbättrad underhåll och utbyggd järnväg lyser med sin frånvaro, samtidigt som även biljettpriserna för övrig kollektivtrafik har höjts i de flesta regioner. Regeringen aviserar dessutom om en sänkt flygskatt, en fortsatt satsning på det mest ohållbara transportsättet. Sveriges klimatpolitik rör sig snabbt ner mot det europeiska bottenträsket.
En av de ”reformer” alla partier i riksdagen är överens om är den ökade satsningen på militär upprustning i NATO-anslutningens spår. I våras beslutade en enig Försvarsberedning att Sverige ska ha som mål att öka krigsmaktens andel av BNP till 2,6%, alltså högre än NATO:s 2-procentsmål som Sverige redan idag ligger på, med årets 119 miljarder och 9% av statens totala budget. Under fullständig enighet kommer alltså ytterligare miljarder att pumpas in i den krigsmakt som nu är inordnad i USA och NATO:s maskinerier.
Det är lätt att förvillas i myllret av siffror och budgetkalkyler. Det som i sista hand avgör vad samhället kan göra är dock inte vad som går att utläsa i bankernas redovisningar. ”Pengar är inget problem ”, som Magdalena Andersson sa under covidkrisen, något som all världens regeringar visat med räddningspaket så fort banker och storföretag krisat. Det spelar mindre roll om vården eller skolan får fler kronor att röra sig med så länge det inte finns människor att sätta i arbete. Varje nytt infanteriförband eller stridsbåt är en vårdavdelning mindre. Varje lyxhotell är ett saknat äldreboende. Varje del av den spekulationssvullna finanssektorn är en förlorad förortsskola. Och varje åtstramningsbudget utklädd till ”reformutrymme” är en del av den klasskamp som lägger resurserna på fel saker och driver fram ett samhälle i förfall.
I grund och botten handlar det om vad samhället har för människor, kunskaper och resurser och hur de används. Den stora frågan är om de ska användas för att fylla våra gemensamma behov eller för att skapa maximal vinst åt kapitalägarna. Det är ingen räknefråga utan en fråga om politik, motstånd och folkrörelsekamp.