• Tal från Ukrainas regim om eldupphör
• Putin har massiv förödelse på sitt samvete
• Kriget måste få ett slut
Ledare|Vecka 49
För första gången hör vi röster från ledande personer i den ukrainska regimen som luftar tankar om ett eldupphör utan att det måste föregås av ett totalt tillbakadragande av ryska trupper från hela det territorium som efter Sovjetunionens upplösning utgjorde Ukraina. En variant som förs fram handlar om att man i framtiden ska förhandla om de områden som Ryssland håller och att NATO ska garantera Ukrainas självständighet. Ukraina ska också få löfte om en framtida anslutning till NATO.
Naturligtvis kan man tänka sej att det kommande regimskiftet i USA utgör en faktor bakom det ukrainska ledarskapets svängning. Men det handlar också om utvecklingen i själva Ukraina. Nyligen kom en rapport som pekade på att kanske 100 000 ukrainare dödats i kriget (Economist, 26/11-24). En opinionsundersökning pekar på att två tredjedelar av befolkningen faktiskt vill ha en vapenvila, även om den innebär att Ryssland behåller kontrollen över delar av det som är det internationellt erkända Ukraina (SVT, 29/11-24). Vi nås också av rapporter om att män gömmer sej för att undgå regimens rekryterare. Samtidigt finns det många som tycker att eftergifter nu är ett förräderi mot dem som offrat sina liv, fått sina anhöriga dödade eller blivit handikappade för livet.
Motsättningarna växer mellan ungdomar som tillhör denna grupp och ungdomar i storstäderna som håller sej undan för att kunna fortsätta arbeta och studera. Ukraina riskerar att bli ett land med klyftor fyllda av bitterhet och anklagelser. Men man skulle faktiskt kunna hävda att en vapenvila utan totalt ryskt tillbakadragande inte alls utgör ett nederlag för den ukrainska självständigheten. Kom ihåg att Putins målsättning vid anfallet 2022 var att störta regeringen och ockupera hela Ukraina! Kom ihåg stridskolonnerna som närmade sej Kiev! Putin har misslyckats kapitalt med denna målsättning. Det som ger en bitter eftersmak är att en vapenvila med temporärt frysta demarkationslinjer kanske skulle kunnat bli verklighet för länge sen, så mycket död och förstörelse hade undvikits. Men Putinregimens imperialistiska ambitioner att återupprätta det forna tsardömets storryska välde har effektivt förhindrat sådana uppgörelser. Men vi får inte heller väja för att peka på den ukrainska regimens ansvar.
Det är givetvis den ryska Putinregimen som bär ansvaret för invasionen i februari 2022, men förspelet var inte svartvitt. Den ryska och sovjetiska historien innebar att Ukraina var hemvist för många som talade ryska och identifierade sej som ryssar. Ukraina var också hemvist för en extrem rasistisk nationalistisk rörelse. Det går inte att vifta bort med argumentet att denna nationalism bara var en reaktion på det storryska stalinistiska förtrycket under 1930-talet. En extrem ukrainsk högernationalism var ett faktum redan innan stalinismens uppkomst. Ukraina såg de värsta judepogromerna före Hitler under inbördeskrigets 1919.
Efter Maidan 2013-14 gjordes inget för att lösa problemet med de olika språkgrupperna på ett demokratiskt sätt. Det blev vapen som kom att gälla i ett lågintensivt krig i östra Ukraina. Presidenten Petro Poroshenko (choklad-oligarken, president 2014-2019) sa öppet att Minskavtalet gav oss åtta år att bygga upp vår krigsmakt och att bygga koalitionen med väst för att kunna möta Putin. Direkt efter att han vunnit valet 2014 förklarade han att han skulle lösa frågan om Luhansk och Donetsk militärt. ”Den antiterroristiska operationen kan inte och ska inte ta två eller tre månader. Vi ska genomföra det på timmar” (Wikipedia). Kusligt likt Putins snack inför den kommande invasionen. Tidigare hade han vid ett besök i Tyskland sagt: ”Separatisterna i Donbass representerar ingen. Vi ska återupprätta lagen och sopa dem från gatan” (dito som ovan). De enheter regeringen i Kiev satte in i öst var till stor del högerextrem milis – ingen vilja att lösa problemen på ett fredligt och demokratiskt sätt.
En regering i Kiev med demokratiska ambitioner skulle kunnat löst denna fråga. Detta fritar inte den ryska regeringen från det fulla ansvaret för beslutet att inleda det fullskaliga kriget, ett krig som förts med total hänsynslöshet och terror gentemot civilbefolkningen, vilket även krossat 100 000 ryssars liv. Men kriget föll inte ner från himlen. Förvisso fanns det reaktionära och kriminella element bland ledarna för de ryskspråkiga delarna men det fanns också en levande nationell fråga med verkliga människor som inte ville bli kulturellt och demokratiskt överkörda, människor som utnyttjades av Putinregimens imperieambitioner.
Till de förlorade möjligheternas år 2014 till 2022 kan vi nu lägga snart tre år av dödande och terror som skapat hat och förtvivlan. En vapenvila kommer inte lösa allt, men utan ett slut på dödandet finns inget hopp. Ett eldupphör är bara ett första steg. Putinregimens storryska projekt kommer finnas kvar; att bekämpa det är en gigantisk uppgift för progressiva krafter i Ryssland. Internationellt solidariskt stöd kommer behövas. I Ukraina kommer arbetare och alla progressiva krafter behöva stöd för att ersätta oligarkers och nationalistiska krafters grepp över samhället och NATO-staternas försök att uppnå geopolitisk kontroll. Kom ihåg att västimperialismens agerande i konflikten ingalunda varit dikterat av solidaritet med det ukrainska folket. Det handlar om geopolitiska och ekonomiska intressen i konkurrens med den storryska Putinregimen.
Den tid vi lever i karaktäriseras av växande motsättningar mellan de imperialistiska blocken, en alltmer accentuerad militarism och normalisering av kriget som metod. Demokratiska socialister har en central uppgift i att förhindra krigsutbrott, få slut på krig och försvara demokratiska rättigheter. Ett eldupphör i Ukraina-konflikten måste eftersträvas som ett viktigt led i denna kamp.