På Hiroshimadagen den 6 augusti hölls ett möte på Sergels torg i Stockholm.
Talade gjorde Åsa Murray, ordförande för Stockholmskretsen av IKFF, Annette Lyth, ledamot i styrelsen för IKFF (Internationella Kvinnoföreningen för Fred och Frihet), Ewa Larsson, ordförande för Gröna Kvinnor, Roland von Malmborg (Roland bidrog även med sång), Folkkampanjen mot kärnkraft – kärnvapen, Karmapriya Muschött, ordförande för Jordens Vänner, Susanne Bonnevier, medlem i Soka Gakkai.
Ingegerd Municio läste upp en hälsning från Anna Karin Hammar, koordinator för Svenska präster och pastorer mot Kärnvapen och Åke Eriksson, ledamot i styrelsen för Stockholms Fredsförening/Svenska Freds avslutade med det tal vi publicerar här.
Opinion|Åke Eriksson
Hundratusentals människor
mördades eller fick sina liv förstörda
när bomberna fälldes
över Hiroshima och Nagasaki.
Jag ska berätta om två av förövarna,
en soldat och en vetenskapsman.
Stridsflygaren Claude Eatherly deltog i anfallet.
Efteråt ville han i sin förtvivlan
hitta ett sätt att hjälpa de överlevande.
Han försökte råna banker och postkontor,
men han var inte hänsynslös nog för att klara det.
Han förfalskade bankcheckar
för att kunna skicka pengar till barnen i Hiroshima,
men blev dömd till fängelse för bedrägeri.
I en tidningsintervju i början av 60-talet sa han:
Varje natt i 15 år har jag drömt om det.
Jag ser stora eldar, kokande eldar,
djupröda eldar som kommer mot mig.
Byggnader faller, barn springer
– levande facklor med brinnande kläder.
Varför gjorde du så här?
skriker de.
Jag vaknar med ett vrål,
genomsvettig och stel av skräck,
för jag har
inget svar.
Robert Oppenheimer ledde USAs arbete
med att hinna ta fram en atombomb
innan Hitler skulle få sin bomb klar.
Han såg den första provsprängningen
och kom då att tänka på en rad
i en gammal hinduisk dikt:
”Jag har blivit Döden,
världarnas förgörare.”
Efter kriget arbetade Oppenheimer
för internationell kontroll
över kärnvapen och kärnkraft.
Han, om någon, visste
hur kraftverket och bomben hänger ihop
i samma produktionsskedja.
Den sommar då jag skulle fylla femton
träffade jag två människor som lärde mig mycket.
Den ena var en kvinna från Polen
som suttit fängslad i Auschwitz.
Den andra var engelsman
och hade varit bombfällare.
Han sa så här:
Jag ville göra mitt för att stoppa Hitler och nazismen.
Men vi utplånade Hamburg och Berlin
– just de två städer
där ett motstånd hade kunnat växa.
Just nu
begår den israeliska krigsmakten ett folkmord.
Men det finns de som vägrar.
Unga kvinnor och män
bränner sin inkallelseorder
och väljer ett långt fängelsestraff
framför plikten att delta i något
som skulle döda det mänskliga
i dem själva.
Krigsbrott
är ett ord som jag inte gärna använder.
Det skymmer nämligen en djupare sanning,
sanningen att det är
själva kriget
som är en förbrytelse mot mänskligheten.
Och jag är fullt övertygad om
att det bara finns två krigshjältar:
vapenvägraren
och
desertören.
Åke Eriksson på Sergels torg
Huvudbilden: bränning av inkallelseordrar Åke Eriksson nämner i talet