Tordön, hällregn och lervälling. När festivalen vid Nämforsen firade sitt trettioårsjubileum i helgen var det med dunder och brak och en dimma som fick den berömda eldnatten att nästan gå upp i rök.
Det är lätt att tänka att sådana förutsättningar skulle kunna skapa osämja och sura miner.
Inte på Urkult.
Kulturen | Emma Lundström, text och foto
Näsåkerfestivalen har sedan starten handlat om att skapa gränsöverskridande kulturella möten med fred, kärlek, inkludering och förståelse som ledord. En inställning som behövs mer än någonsin i dagens splittrade Sverige, där den sittande regeringen underblåser hat och rädsla på ett oförsvarligt och farligt sätt.
I ett alltmer hårdnande samhällsklimat är det en revolutionär handling att genomföra en festival där i princip alla håller god ton och samsas om utrymmet utan att trampa varandra på tårna. Broar istället för murar. Solidaritet och respekt istället för avståndstagande och avsky.
Därför halkar alla runt i leran utan att klaga. Både de som troget besöker festivalen varje år, de som har tagit en lång paus för andra äventyr och de som aldrig tidigare har varit där.
Många får slut på klädombyten utan att för den skull tappa modet. Och när temperaturen drar sig under tiogradersstrecket på nätterna kryper vi bara närmare varandra i våra sovsäckar medan regnet smattrar öronbedövande mot tältduken och blixtarna dansar sin egen dans för ingen. För så går det till på Urkult.
Även generationsgränserna överskrids.
Det kryllar av mor- och farföräldrar, barnbarn, föräldrar, storfamiljer och vänner i alla åldrar.
Urkult slår sig för bröstet som en festival med barnen i fokus. Det stämmer så till vida att det är många barn på plats. Men Urspel – festivalens lekområde för barn – hade gärna fått utvecklas betydligt. Barnanpassade bajamajor hade också varit en bra idé, liksom fler toamöjligheter överlag. Att göra barnaktiviteterna lite mer lättillgängliga och inom själva festivalområdet vore också välkommet. Och att inte ta extra betalt för dem.
Den största behållningen för en sjuåring från Gotland blir den gigantiska marionettdockan Samita. En stor vän i det ibland överväldigande människomyllret. Även Solidaritetstorget med sina Palestinaflaggor och gruvmotståndsaffischer är en trygg och lugn plats för den som har större demonstrationsvana än festivalerfarenhet. När sedan ens mamma blir stående med tidigare Vänsterledaren Jonas Sjöstedt i ett försök att övertyga denne om att ”säkerhetsläget” inte alls kräver upprustning, tvärtom, då känns allt nästan som vanligt och det blir lättare att ge sig i kast med den kaosartade omgivningen igen.
Festivalen vill minimera den negativa miljöpåverkan så mycket som möjligt. Det märks främst när det gäller källsorteringen – som är hyfsat bra – och när det gäller maten, som är ekologisk och i största möjliga mån lokalproducerad. Klimatmässigt är det rimligt att det finns många köttfria alternativ. För vad än landsbygdsministern säger så lider inte svenskarna av köttbrist. Vilket är synd, med tanke på allas vår möjlighet till en rimlig framtid. För veganer är Urkult vänligt eftersom det finns många alternativ att välja på. Det billigaste och bästa är Veganköks klassiska dal med krispigt papadum som serveras av djurrättsaktivister.
Matköerna är alltid långa och ingen tränger sig.
Musiken då? För någon som besöker festivalen med barn? Tja. Den finns hela tiden där. Ibland helt nära. Ibland långt bort.
Brincadeira från Barcelona dyker upp med sina slagverk och får marken att gunga.
Flaggorna vajar över publikhavet framför Solscenen när den palestinska hiphop-gruppen DAM:s energi får oss att inte tappa hoppet om en framtid där alla är fria och det inte längre går att begå folkmord inför öppen ridå.
Toussaint Chiza sjunger om att det behövs en by för att uppfostra ett barn och Världens bands ”transglobala rootsfusion” får både de yngsta och de äldsta fötterna att röra på sig.
De båda finska grupperna Tuuletar och Värttinä får med sina starka röster liv i en sömnig och blöt publik under festivalens sista eftermiddag. Och i danslogen jojkar Áššus Ulla Pirttijärvi-Länsman för dem som har lyckats ta sig in och få en plats.
För barn är ljudnivån alltid för hög nära scenerna. Även för en vuxen med känsliga öron. Därför blir det lätt snuttar och avståndslyssning. Men det duger det med. När solen tittar fram och det går att dansa loss en stund med nya vänner som tänker lika om världen och utvecklingen och vikten av vänlighet, kärlek, folkrätt, solidaritet och respekt.
På bilderna ovanifrån: Världens band på Solscenen, den fantastiska marionettdockan Samita, palestinska hiphop-bandet DAM på Solscenen, Solidaritetstorget, laddningstillit på festivalcamping, i kön till veganköket