Socialdemokraterna och de övriga borgerliga partierna har nu enats om ett nytt finanspolitiskt ramverk som går ut på att byta det gamla överskottsmålet mot ett balanskrav. Men att ta bort det tidigare kravet på 0,33 procents överskott är en mikroskopisk förändring. Det kommer inte ändra politikens inriktning. Dock sammanfaller det i stort sett med regeringens föreslagna skattesänkningar på 23 miljarder 2025 – för att inte tala om NATO-kostnader.
Inrikes|Patrik Olofsson
Överskottsmålet har sedan 2019 varit 0,33 procent av BNP i snitt över en konjunkturcykel. Ett balansmål innebär istället att statsskulden inte ska öka under en konjunkturcykel. Att ta bort kravet på 0,33 procents överskott är en mikroskopisk förändring. Det kommer inte ändra politikens inriktning.
Hans Lindberg (m), som lett kommittén i riksdagen, säger att slopandet av överskottsmålet frigör ca 25 miljarder till statskassan. Det sammanfaller i stort sett med regeringens föreslagna skattesänkningar 23 miljarder 2025; som främst träffar folk med över 62 000 kr/mån. Dessutom ska upp till 300 000 kronor på ISK-konton bli skattefria, vilket knappast är till stor glädje för alla låginkomsttagare och barnfamiljer. Att en borgerlig regering hellre sänker skatten än att betala av på statsskulden, kan ju vid första anblicken verka lite paradoxalt med tanke på alla brösttoner om ”ordning och reda” och ”sunda statsfinanser”. Men det är bara retorik – den ideologiska agendan övertrumfar allt.
Det här visar att den svenska statsskulden inte är något problem egentligen. Den svenska statsskulden är 31 procent av BNP – bland de absolut lägsta i Europa. Om man som t ex USA har en statsskuld på 120 procent av BNP börjar det bli lite av ett problem. Speciellt om man byggt upp sin statsskuld genom ”investeringar” i skattelättnader för miljardärer, företag, militär upprustning och ett antal krig.
I Sverige kommer den borgerliga regeringen också investera mer militärt. Regeringen presenterade för några dagar sedan ett nytt totalförsvarsbeslut där militären ska tillföras 170 miljarder extra. Även de ekonomiska konsekvenserna av NATO-inträdet börjar göra sig gällande. NATO:s krav på militärt anpassad infrastruktur i Sverige kommer att landa på 111 miljarder och för att kunna förflytta trupp och material från Norge ska nästan 45 miljarder investeras bara i Värmland. Därtill har regeringen beslutat om militärt stöd till Ukraina på 25 miljarder per år fram till 2026. Så den borgerliga regeringen sparar inte på krutet (!) när det gäller militära utgifter – här finns det hur mycket pengar som helst.
Det andra sidan av myntet då? Samhällsekonomin består inte av staten allena. De som främst ansvarar för våra välfärdssystem – kommuner och regioner – har en helt annan verklighet.
I kommuner och regioner har vi de största varselsiffrorna på 15 år. Enligt SKR går alla regioner med underskott i år. 174 av 290 kommuner kommer också göra minusresultat i år. Så samtidigt som miljarderna regnar över militären, säger man upp sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare, lärare, barnskötare m fl som är ovärderliga för välfärden.
När kommuner och regioner går på svältkur vet vi också att investeringar och underhåll av sjukhus, skolor, vägar och VA-nät skjuts på framtiden.
Det nya finanspolitiska ramverket väcker också frågor om klimatomställningen. Socialdemokraterna har kongressbeslut på att verka för ett balansmål men att ”samhällsviktiga investeringar” (som klimatomställningen) ska ligga utanför det ramverket. Att socialdemokraterna nu släppt det här har kritiserats hårt av Reformisternas Daniel Suhonen och LO har indirekt liknande kritik.
Men det är som alltid; kongresser har en förmåga att fatta goda och rimliga beslut, men när den exekutiva makten i partierna tumlar runt i det parlamentariska systemet sker det urvattningar och anpassningar högerut. Till och med när man är i opposition, då det inte finns någon som helst anledning att anpassa sig till någon.
Vänsterpartiet har i media gått ut med att man drev frågan om ett ”underskottsmål” på -1 procent av BNP i riksdagskommittén. Att årligen kunna låna motsvarande 1 procent av BNP ger ett utrymme på drygt 60 miljarder för att kunna investera i de stora utmaningar som samhället står inför. Här uppstår dock en rad problem. På Vänsterpartiets hemsida står det att klimatomställningen kommer kosta 70 miljarder per år i tio år. Tror det är en rimlig uppskattning. Men det innebär i praktiken att man inte finansierar sina egna förslag.
Om man dessutom svassar med och accepterar mycket av den borgerliga regeringens militärutgifter, så kommer det inte finns mycket kvar till den klimatomställning, som är en hörnsten i partiets politik och ett skäl till att många väljer Vänsterpartiet.
Den överenskommelse som s-ledningen gjort över huvudet på sitt eget parti binder upp dem till en fortsatt åtstramningspolitik för lång tid framöver. Champagnekorkarna måste ha slagit i taket på regeringskansliet när socialdemokraterna utan några motkrav på så sätt slängde bort vad som kunde ha varit en självklar valkampanj, inte bara i valet 2026 utan även det nästkommande.
Från såväl LO och SSU som bland egna partiorganisationer och riksdagsledamöter hörs nu ogillande och protester. Detta är inget nytt utan något vi sett med jämna mellanrum sedan ”Rosornas krig” på 80-talet när LO-ordföranden Stig Malm skällde på finansminister Kjell-Olof Feldt.
Eftersom det alltid har stannat vid upprörda uttalanden tidigare räknar Magdalena Andersson säkert med att det ska blåsa över också denna gång.
Frågan är vad Andersson och hennes ledning har för tanke med uppgörelsen. Någonstans går ändå gränsen när medlemmar och väljare inte längre ser poängen med socialdemokraterna. Efter att redan ha anpassat sig till moderaterna när det gäller invandring, kriminalpolitik, NATO, upprustning med mera har de med denna uppgörelse lyft ut även finanspolitiken som tänkbar konfliktyta.
Är siktet möjligen siktet inställt på en ”stor koalition” med moderaterna 2026 ? Hur en sådan inriktning slutar kan Magdalena Andersson se i tyska SPD:s pågående kollaps.