Vi måste återupprätta en politik som sätter människor före militär. Sverige kan spela en viktig roll i världen genom att satsa på diplomati, fredlig konflikthantering och solidaritet , inte genom att bli en kugge i en krigsmaskin som främst gynnar stormakternas och kapitalismens intressen. Det skriver Lorena Delgado Varas, Jens Holm, Niklas Vanhainen och en lång rad andra vänsterpartister.
Opinion|Lorena Delgado Varas, Jens Holm, Ebba Elena Karlström mfl
När Sverige gick med i NATO förra året förändrades vår politiska kurs radikalt. Från att ha
varit ett land som byggde sin trygghet på neutralitet och välfärd, har vi nu kastats in i en våg
av militarisering. Regeringen har beslutat att låna 300 miljarder kronor, motsvarande ungefär
tio procent av hela statsbudgeten, för att stärka försvaret. Av dessa ska 250 miljarder gå
direkt till militära satsningar, medan 50 miljarder riktas till civilförsvar.
Detta sker samtidigt som sjukvården går på knäna, skolorna ropar efter resurser och
äldreomsorgen redan är underfinansierad. I praktiken betyder det att välfärden monteras ner
för att finansiera en militär upprustning som NATO kräver.
Försvarsutgifterna har på bara några år ökat från runt en procent av BNP till över två, och
planerna är att nå 3,5 procent före 2030. NATO-länderna har dessutom beslutat att utgifterna
ska upp till hela 5 procent av BNP till 2035. Det är en historisk upprustning som riskerar att
slå direkt mot välfärdens kärna. Svenska Freds har tydligt varnat för att dessa summor
tränger undan investeringar i klimat, vård, skola och omsorg.
Vi talar inte om småsummor: de miljarder som nu går till pansarvagnar, vapen och
militärbaser skulle kunna finansiera fler vårdplatser, fler lärare, fler undersköterskor.
Frågan är också: vem ska i slutändan bära bördan av denna militarisering? Det är inte de
som sitter i regeringskansliet eller på bankkontoren på Östermalm. Det är unga,
arbetarklassen från förorten och gamla bruksorter som kommer att skickas ut i krig.
De som redan lever i ett samhälle där välfärden brister, där skolorna är underfinansierade
och där arbetslösheten slår hårt, ska nu dessutom vara de som sätts längst fram om
konflikten trappas upp. Det är samma mönster vi sett historiskt: det är aldrig de med makt
och rikedom som betalar det högsta priset i blod.
NATO-beslutet togs snabbt och utan tillräcklig demokratisk förankring. Fredsrörelserna
marginaliserades, och organisationer som Svenska Freds förlorade till och med offentliga
bidrag efter medlemskapet. Att alternativa röster stängs ute är allvarligt för demokratin.
Karin Wall Härdfeldt, generalsekreterare för Svenska Freds, har pekat på att denna enorma
upprustning bygger på en felaktig tilltro till militära lösningar. Hon menar att det i själva
verket gör oss mer utsatta, eftersom militarisering skapar spänningar, snarare än trygghet.
Vi menar att det måste finnas en annan väg.
Vi menar att Vänsterpartiet behöver vara tydlig i
Natodebatten. Tyvärr har ställningstagandet varit otydligt och frånvarande i den offentliga
debatten. Det behövs nu en konsekvent, stark och synlig linje mot militariseringen.
Vi vet att verklig trygghet inte skapas genom fler vapen utan genom stark välfärd. Det är
vårdplatser, lärare, klimatsatsningar och social rättvisa som gör ett samhälle
motståndskraftigt , inte pansarfordon.
Vi måste återupprätta en politik som sätter människor före militär. Sverige kan spela en viktig
roll i världen genom att satsa på diplomati, fredlig konflikthantering och solidaritet , inte
genom att bli en kugge i en krigsmaskin som främst gynnar stormakternas och kapitalismens intressen.
Vi står inför ett avgörande vägval. Ska vi fortsätta pumpa in hundratals miljarder i en
militarism som hotar både välfärden och våra unga, eller ska vi bygga ett samhälle där
trygghet betyder att få vård när man är sjuk, utbildning när man är ung, omsorg när man blir
gammal, klimatinvestering för en framtid?
Det är dags att säga det klart: välfärd före vapen.
Tomas Rodriguez Hedling, Hägersten
Emil Johansson, Skärholmen
Adolfo G.Garzon, Sundbyberg
David García López, Älvsjö-Fruängen
Klara Heikkinen, Älvsjö-Fruängen
Mattias Håkansson, Älvsjö-Fruängen
Marianne Berg Ekbom, Birka-Vasa
Malcolm Murdoch, Enskede
Henric Börefelt Axell, Hägersten
Jessica K, Hammarby-Skarpnäck
Katja Jassey, Hammarby-Skarpnäck
Sanna Olsson, Hammarby-Skarpnäck
Otto Bondeson, Hammarby-Skarpnäck
Åsa Levin, Haninge
Dali Kovacevic, Haninge
Anna Söderblom, Norrtälje
Olivia Varas, Skärholmen
Daniel Delgado, Skärholmen /Fred och Solidaritetsutskottet
Hugo P, Sundbyberg
Martha Omiste, Sundbyberg
Yakira Pulido Moreno, Upplands Väsby
Åsa Mattsson, V Bromma
Robert Zackrisson, Vänersborg
Ida Hildingsson, Vänersborg
Kajsa Hedberg, Malmö
Joakim Buendia Ek, Stockholm
Jonas Ljungstedt, Stockholm
Ola Bister, Skärholmen
Emil Johansson, Skärholmen
Lukas Levin, Vänersborg
Tobias Egerzon, Trollhättan
Elise Norberg Pilhem, Orust
Rosario Cortes Arrieta, Stockholm
Peter Thelin, Trollhättan
Gunilla Cederbom, Vänersborg
Lorena Delgado Varas, Skärholmen
Niklas Vanhainen, Hammarby-Skarpnäck
Jens Holm, Enskede
Ebba Elena Karlström, Hammarby-Skarpnäck
Allan Ahmad, Västra Södermalm
Shadi Saber, Göteborg
Hannes Willén, Hammarby Skarpnäck
Stefan Kärvling, Vänersborg